Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FÄNGE fäŋ3e2, n. ((†) m. l. f. UrkFinlÖ I. 3: 130 (1590); f. Möller (1790), Heinrich (1814)); best. -et; pl. -en; förr äv. (ss. senare ssgsled) -FÄNG, n.; äv. (ss. senare ssgsled) -FÄNGA, r. l. f. (se BARN-, FLUG-FÄNGA).
Ordformer
(fägne 1697 (: Barna-fägne, rimmande med ägne). fänge (fenge) 1526 (: barns fenge) osv. -ie 1590—1671. — -fäng 1757 (: djurfäng))
Etymologi
[fsv. fänge; jfr isl. fengi; till stammen i FÅNGA, v.]
1) (†) om förhållandet att få barn; jfr FÅ, v. 6 h; i ssgn BARN-FÄNGE, -FÄNGA.
2) (†) ngt som man får; jfr FÅ, v. 7; i ssgn SORGA-FÄNGE.
3) (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr) fångst; abstr. o. konkret; äv. bildl.; jfr FÅ, v. 8 c, FÅNGA 1 a. BtFinlH 2: 215 (1588). Göre en ganske ringe och suagh fängie. UrkFinlÖ I. 3: 130 (1590). Fänget af siö-fogel .. är .. (på Åland) ganska vidsträckt och lönande. Gadd Landtsk. 1: 152 (1773). Runeberg 1: 189 (1836). Göra klart till sitt stora fänge (av stockar). Sparre Fyrmäst. 120 (1920). — jfr BÄVER-, DJUR-, FISKA-, FÅGEL-, LAX-, SILL-, TORSK-, VALFISK-, ÅL-FÄNGE m. fl.
4) (i sht i fackspr.) anstalt l. redskap för djurfångst, fångstredskap; förr äv.: fiskredskap. Gudh gifue oss fiske ij fänge / och dygdefulle hustrur ij vor sänge. 2Saml. 9: 160 (1569). The fängen, som .. brukelige äro till .. (vargars) utödande. Hillerström Björnf. 38 (1750). 2NF 9: 1170 (1908). — oeg. i ssgn SLAM-FÄNGE.
5) (†) handtag; jfr FÅNG 5; i ssgn HAND-FÄNGE.

 

Spalt F 2111 band 9, 1926

Webbansvarig