Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FULLMAKT ful3~mak2t, r. l. f. ((†) n. BtÅboH I. 4: 135 (1632), Därs. I. 6: 222 (1634)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Ordformer
(full- 1528 osv.; ful- 15321749; fuld- 1534c. 1585)
Etymologi
[fsv. fulmakt, liksom d. fuldmagt av mnt. vulmacht (eg. övers. av lat. plenipotentia), av vul (se FULL, adj.) o. macht (se MAKT)]
1) (†) full kraft l. styrka. Lederne (kunna) icke föruthan hufvudet vara eller deras fullmackt behålla. RA 1: 358 (1544).
2) (†) full makt l. myndighet; full rätt (att göra ngt). Tesligis måge och schole the (dvs. hertig Johan och hans efterkommande) haffve fulmacht udi samme furstendömme till att råde, biude och stadfäste öffver slott, fäste, landh, län och alle thesz inbyggere. GR 27: 147 (1557). (Om lärling rymmer) skall mästaren haffua fullmacht medh wåre befalningzmäns tillhielp at antastan och hemptan igen. Skråordn. 40 (1577). Tegel G1 1: 173 (1622).
3) bemyndigande att å ngns vägnar göra o. låta i en sak; äv. oeg. o. bildl., särsk. (relig.) om den av Gud åt kyrkan överlåtna makten att ’lösa o. binda’, ävensom att förvalta nådemedeln. Oinskränkt fullmakt. GR 5: 131 (1528). Efter thet N. .. framhärdar i sin ondska; Ty sätter iag honom nu, efter Herrans Jesu Christi befalning, och Prediko-Embetet betrodde Fullmacht, i Bann. Kyrkol. 10: 2 (1686). Man (kan) gifva fullmakt antingen muntligen inför rätta eller ock skriftligen. Körner JurRådg. 466 (1888). I juli antogs af (italienska) parlamentet en lag, som gaf regeringen vidsträckt fullmakt att inskrida mot omstörtningspartierna. VL 1894, nr 254, s. 2. — särsk.
a) (†) i uttr. giva (ngn ngt) l. hava (ngt) i fullmakt, giva (ngn) resp. hava i uppdrag (att ss. befullmäktigad göra ngt). GR 12: 266 (1539). Migh hafver H. Kon. M:tt gefvidh i fulmacht till att sambla .. een ny armée. OxBr. 8: 39 (1631).
b) om den skriftliga handling varigm ngn bemyndigas att å ngns vägnar uppträda i en sak. Rösta med fullmakt. Wore egne .. fulmyndige .. tijänere, them wij .. medt wor scrifftligh fulmacht .. wtskickendis .. wårde. GR 12: 230 (1539). Sände vij tig her medh .. enn öpen fulmacht, hvilcken tu förnemde Joseph .. öffverantvarde må. Därs. 21: 225 (1550). I alla fullmachter bör nämnas Domstolen, saken, och mannen som then föra skal, så ock at sakägaren vil nöjas åt thet, som ombudsmannen ther i giör och låter. RB 15: 7 (Lag 1734). Smedman Kont. 5: 28 (1872). Fullmakt för riksdagsman. SFS 1905, nr 31, s. 5. — jfr BLANKO-, PROKURA-, RIKSDAGSMANNA-FULLMAKT.
4) (av regering meddelad) rätt o. befogenhet att innehava tjänst l. ämbete (med trygghet mot avsättning utan rannsakning o. dom); dokument gm vilket dylik rätt o. befogenhet meddelas. Fullmakt på en tjänst. Kunglig fullmakt. Brahe Kr. 43 (c. 1585). Kyrkol. 21: 2 (1686). Den, som till en tjenst blifvit utnämnd, erhåller derå antingen fullmakt eller konstitutorial. Palmén JurHb. 307 (1859). Fullmakt å läraresyssla må icke utfärdas förr än utnämningen vunnit laga kraft. SFS 1878, nr 53, s. 26. Underofficerare anställas och erhålla fullmakt af regements- eller kårchefen. Tingsten o. Hasselrot 12 (1902). — jfr ASSESSORS-, AUDITÖRS-, BIBLIOTEKARIE-, DOCENT-, FÄNRIKS-, KARAKTÄRS-, KYRKOHERDE-, LAGMANS-, LÖJTNANTS-, OFFICERS-, PROFESSORS-, ÖVERSTE-FULLMAKT m. fl.
Ssgr: A (†): FULLMAKT-BREV, -GIVARE, se D.
B (†): FULLMAKTE-BREV, se D.
C (†): FULLMÄKTES-BREV, se D.
D: (3 b, 4) FULLMAKTS-BLANKETT. Björkman (1889).
(3 b) -BOK. post. Fullmaktsbok .., däri skall värdebrefbärare anteckna de personer inom distriktet, hvilka erhållit fullmakt att utkvittera till andra korrespondenter adresserade värdeförsändelser och postanvisningsbelopp. Döss o. Lannge (1908).
-BREV. (-makt- 1532. -makte- 15241544. -mäktes- 1527. -makts- 15421869) (†)
1) = FULLMAKT 3 b. OPetri Tb. 7 (1524). AJGothus ThesEp. 1: 2 (1619). Mylord regent, jag helsar eders nåde / Med fullmaktsbref ifrån min herre kungen. Hagberg Shaksp. 4: 246 (1848). Forssell Hist. 1: 15 (1869).
2) = FULLMAKT 4. Fulmactz Breff för Joachim Podewetz, att han K: M: Stalmestere .. ware schall. GR 19: 86 (1548). UrkFinlÖ II. 1: 126 (1593).
(4) -DATUM. Porthan BrefCalonius 584 (1799). Vid förfall för rektor företrädes han af den till fullmagtsdatum äldste närvarande professorn. SFS 1901, nr 56, s. 16.
(3) -GIVARE. (-makt- 1871. -makts- 1794 osv.) person som utfärdar fullmakt. VDAkt. 1794, nr 42. 2NF 24: 82 (1916).
(3 b) -GRANSKNING. särsk. om den lagstadgade granskningen av fullmakter för nyvalda riksdagsmän. NDA 1875, nr 131, s. 2. Samma dag (som riksdagen sammanträder) sker de nyvalde riksdagsmännens legitimation genom fullmagtsgranskningen inför justitieministern. LdVBl. 1887, nr 6, s. 2.
(3, 4) -INNEHAVARE~10200 l. ~20100. person för vilken fullmakt blivit utfärdad. Jungberg (1873). SFS 1892, nr 73, s. 2.
(4) -LÖSEN. (förr) lösen som en person vilken utnämnts till innehavare av en tjänst på stat hade att erlägga för att utbekomma fullmakten därå. Porthan BrefSamt. 1: 189 (1792).
(3) -RÖSTNING. röstning gm fullmakt. BtRiksdP 1917, 3: nr 10, s. 1.
Avledn.: FULLMAKTERA, v. (knappast br.) förse (ngn) med fullmakt. Konow (1887).
FULLMAKTSKAP, n. (föga br.) till 3: fullmäktigskap. Oelreich 171 (1755).
FULLMÄKTA, v. (†)
1) till 3: bemyndiga, befullmäktiga. HB 2: 299 (1596). VDAkt. 1783, nr 176.
2) till 4: giva (ngn) fullmakt (på en tjänst). VDAkt. 1688, nr 687.

 

Spalt F 1817 band 9, 1926

Webbansvarig