Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRISTA, v.2; pr. -ar (Swedberg Schibb. g 1 a (1716)).
Etymologi
[sannol. av t. fristen, avledn. till frist (se FRIST, sbst.) o. urspr. med bet.: giva frist; jfr fd. o. dan. friste, isl. fresta, ävensom FRESTA II]
(†)
1) uppskjuta l. fördröja (ngns död). (Om) Konungh Gustaff .. vthaff thenna werlden .. affginge, Hwilket Gudh Alzmechtig länge friste. Stiernman Riksd. 179 (1544). LReg. 104 (1616).
2) uppehålla l. bevara (ngn l. ngns liv); förlänga (ngns liv). Han (dvs. Gud) verdiges osz aff sin barmhertigheet altijdt nådeligen friste och bevare till siel och liiff. GR 29: 490 (1560). At yttermera, så lenge Gud lifwet fristar, .. arbeta til thet almenna bätsta. Swedberg Schibb. g 1 a (1716). VDAkt. 1758, nr 274.

 

Spalt F 1557 band 8, 1926

Webbansvarig