Publicerad 1926   Lämna synpunkter
FRIHULT fri3~hul2t, i vissa trakter äv. 4~1, l. FRIHOLT ~hol2t resp. 4~1, n., äv. r. l. m. (Serenius osv.); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =, ss. r. l. m. -ar (Serenius, Engström Häckl. 291 (1913)), äv. -er (Engström Jäs. 8 (1918)).
Ordformer
(-holt (-hålt) Widegren (1788) osv. -hult Serenius osv.)
Etymologi
[liksom d. friholt av nt. wrifholt (fris. frifholt), eg.: gnid- l. skavträ, av nt. wriwen, motsv. t. reiben (se RIVA), o. nt. holt, trä (se HOLT)]
sjöt. kort trä (liten påle) som (oftast i förening med andra dylika) hänges utmed ett fartygs yttersida för att skydda den för skamfilning gm stötar, skavning o. d.; i utvidgad anv. om föremål av sammanflätat tågvirke, om med kork fyllda segeldukspåsar o. d. som användas på samma sätt o. för samma ändamål; jfr FENDER 1. Serenius 278 (1741). Kom i håg .. att taga in frihulten, när båten sättes af. TIdr. 1882, s. 116.

 

Spalt F 1532 band 8, 1926

Webbansvarig