Publicerad 1925   Lämna synpunkter
FLÄNGA fläŋ3a2, v. -er, -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr FLÄNG o. FLÄNGA, sbst.
Ordformer
(flängia (-e-) Stiernhielm Fägn. 103 (1643, 1668), Dalin Arg. 2: nr 19, s. 7 (1734). flänga (-e-) Törnewall E 5 b (1694) osv.)
Etymologi
[fsv. flängia, piska, gissla, motsv. d. flænge, avriva, fläka, isl. flengia, piska, hudflänga; nasalerad biform till FLÅ, v.]
1) lösrycka l. avriva (särsk. bark, näver o. d.) i en lång remsa l. flaga l. långa remsor l. flagor; äv.: flå, avdraga huden på (ett djur); ngn gg i överförd anv. i fråga om pisk- l. gisselslag. Han Huden af Ryggen på Hästen tin Flänger. Törnewall B 7 b (1694). (Lättjan) will icke flängia, Bast, Bark eller Näfwer. Dens. E 1 b. Bast flänges här af Lindegrenarna, 2 à 3 veckor före Midsommars tiden. Linné Sk. 50 (1751). Cnattingius Skogslex. 49 (1874, 1894). De gaddbeslagna remmar, / hvarmed fogdedrängens färla / flänger mäns och kvinnors lemmar. Rydberg Dikt. 2: 82 (1891). Här flänges ål. Karlfeldt FlPom. 17 (1906). — jfr HUD-FLÄNGA, ävensom HÄST(A)-, MÄRR(A)-FLÄNGARE.
2) göra en lång reva l. långa revor l. hål (i ngt); äv. med ”hål”, ”reva” o. d. ss. obj. Ett sabelhugg .. som .. flängde hål i hans utterskinnsmössa. Quennerstedt Bender 44 (1910). Hackorna och spetten flängde .. i sidsluttningarna så småstenarna yrde. Didring Malm 1: 73 (1914).
3) (föga br.) häftigt l. våldsamt slänga l. slunga l. kasta (ngt l. ngn ngnstädes hän). Barnet bör icke .. häfvas och kastas och hussjas och flängas hit och dit. Thorild 4: 211 (1793). SD(L) 1905, nr 35, s. 1. Anm. På följ. ställe: (Lejonet) gick i kring och flengde (dvs. slängde med) Stierten miuka. Spegel GV 226 (1685) torde tryckfel föreligga för ʃlengde, som läses i uppl. 1705 o. följ. upplagor.
4) (föga br.) (hänga o.) slänga, slungas l. kastas (hit o. dit); slingra. Storken .. afmålas med een flängiande Orm om desz långa nääf. Rudbeck Atl. 4: 68 (1702). Repet (till vällingklockan) flängde litet. Sjödin StHjärt. 11 (1911).
5) [beträffande bet.-utvecklingen jfr BARKA, SKALA, KVISTA, ävensom eng. tear, eg.: av-, sönderslita] (vard.) hastigt rusa åstad l. i väg l. fara l. jäkta omkring o. d.; i sht ifråga om häftigt springande, ridt i sporrsträck, intensivt dansande o. d. l. kringflackande på nöjen o. förlustelser. Komma flängande i fullt galopp. Kärngar, Drängiar, Bönder, Pijgor: / The dricka, dansa, flyggia, flängia, ghlamma, gny. Stiernhielm Fägn. 103 (1643, 1668). Så har jag som en elg kring berg och backar flängt. Bellman 1: 152 (1771). (Hon) finner mera nöje uti at syssla hemma, än flänga på visiter och calaser. Porthan BrefSamt. 1: 42 (1782). Flänga på hästryggen. Crusenstolpe Tessin 2: 73 (1847). Hans synnerligen obesvärade sätt att .. i flängande fart passera trappgångar och passager. PT 1906, nr 54, s. 3.
Särsk. förb.: FLÄNGA AV10 4. jfr AVFLÄNGA.
1) till 1; äv. oeg. med avs. på klädesplagg o. d. (De) Som låtit huden af til bara benen flängas. Kolmodin QvSp. 1: 677 (1732). Han flängde af sig nattskjortan. Öberg Makt. 1: 81 (1906).
2) (vard.) till 5. Han flängde af som en galning. Meurman (1846).
FLÄNGA EFTER10 32, äv. 40. (vard.) till 5. Hund E14 112 (1605). Blanche Band. 436 (1848).
FLÄNGA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. (vard.) till 5. SP 1780, s. 31. En kvinna, som tycktes vansinnig och flängde omkring på en alldeles vild häst. Cavallin Kipling Gadsby 161 (1897).
FLÄNGA SÖNDER 10 40. fläka sönder; piska sönder; jfr FLÄNGA, v. 1 De resligaste träd flängas sönder (av blixten). Bergman IVetA 1764, s. 4. De flängde mig sönder / med käppar och sten, / förbannade bönder. Fröding Stänk 44 (1896). jfr SÖNDERFLÄNGA.
FLÄNGA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPFLÄNGA.
1) till 1; äv. oeg. med avs. på klädesplagg o. d. Flänga opp kläderna. Nordforss (1805). Björnen .. kastade sig öfver en af sina förföljare och flängde upp hans bröst och underlif på ett gräsligt sätt. VL 1893, nr 220, s. 3.
2) (vard., föga br.) till 3. Punna räfvar, flänga them op i vädret. Lind (1749; under prällen). Han .. flängde upp dörren. Berger Ysaïl 196 (1905).
FLÄNGA ÅSTAD10 04. (vard.) till 5: rusa åstad; äv. oeg. o. bildl. Weste (1807). En gammal skråpuke som jag, skulle flänga åstad och gifta sig! CFDahlgren 4: 223 (1831).
Ssgr (till 1; ssgr till 5 se under FLÄNG): FLÄNG-BARKA. skogsv. barka (träd) gm att avflänga (dess) bark. Cnattingius Skogslex. 13 (1873, 1894).
-TORV. (föga br.) Så kallad flängtorf, d. v. s. det öfversta torf- och matjordslagret som aftagits från hedar, backar och berghällar o. s. v. Arrhenius Jordbr. 1: 90 (1859).
-VED. (föga br.) avfallsved (grenar o. d.). Ett större parti frisk och torr flängved. GHT 1896, nr 95 A, s. 4.
Avledn.: FLÄNGIG, adj. (vard.) till 5, om person: som far o. flänger omkring; som är utan styrsel o. stadga. Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).

 

Spalt F 978 band 8, 1925

Webbansvarig