Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLARN fla4rn, n. (Forsius Spec. A 5 a (1620) osv.), äv., i sht i bet. 1 a o. 2, r. l. m. (Lindschöld Vitt. 169 (1685), Arwidsson Strömm. 12 (1913)); best. -et, ss. r. l. m. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. =, ss. r. l. m. -ar.
Ordformer
(flarn Forsius Spec. A 5 a (1620) osv. fla(a)r Linné Ungd. 2: 31 (1732; pl.), Därs. 192 (1732: Flaren; pl. best.), Læstadius 2Journ. 261 (1833: flaren, sg. best.), Ericson Fågelkås. 2: 40 (1907: flarskrika; anfört fr. Ångermanl.). flan PT 1907, nr 10 A, s. 2, SvFiskT 1916, s. 11 (i bet. 2; pl.). flårn Hembygden 1910, s. 238 (i bet. 2, anfört fr. Finl.))
Etymologi
[jfr sv. dial. fla(n), n., flar, m. l. f., flå, f., flån, n. o. m., flår, n. o. m., flä, n. o. f., flär, n., bark, flöte (av bark), tunn träskiva; jfr äv. d. (dial.) flå, flä, r. o. n., bark, flöte, nor. dial. flaa, flæ, f., flæ(e), m., bark, flöte, isl. flä, f., flöte. Formen flarn torde vara en nyare utvidgning av sv. dial. flar, flår, sannol. eg. pl. av sv. dial. fla, flå (jfr de d., nor. o. isl. formerna), av germ. flaho-, grammatisk växelform till FLAGA, sbst.1, o. besläktat med FLÅ, v. — Jfr FLÅ, sbst., FLÅR, FLÄR]
1) (numera mindre br., se dock nedan under d) bark på vissa träd, i sht tall; numera i sht om den yttersta, tunna o. lätt avfallande barken av detta träd; äv. om från trädet avskild bark (använd till varjehanda ändamål). Arvidi 49 (1651; i rimlista). Tallbark den gröfre, Flarn .. kallad skäres til pråppar at sätta uti bouteiller. Rothof 543 (1762). Aftonsolen sken in emellan träden och målade .. tallarnes flarn eldröd. Strindberg Skärk. 80 (1888). — särsk.
a) (†) om (avflängt) stycke bark. De flarnar, .. hvilkas safsida låg åt jorden. NorrlS 78 (c. 1770; om nedfallna barkstycken). Runeberg 1: 122 (1832).
b) (†) övergående i bet.: tunn skiva. Om aftonen kom jag till Järntböl, der sutto några qvinfolk och skuro sönder uti tunna flar Aspbark. Linné Ungd. 2: 31 (1732).
c) övergående i bet.: fnas, skräp. Hedborn 1: 151 (1835). (Myrorna) hvilka .. i stack draga allehanda flarn. Fries BotUtfl. 2: 15 (1852).
d) (fullt br. i högre stil) bildl. o. i jämförelser, i allm. för att beteckna ngt lätt l. bräckligt l. värdelöst o. d. At springia är iagh lätt som itt flarn. Forsius Spec. A 5 a (1620). Jag wil alle barn, söndersmåla som flarn. Kolmodinus Gen. D 8 b (1659). Lätt som ett flarn. Adlerbeth Hor. Od. 107 (1817). Trygga äro vi, fast ett flarn / blott är vår jordiska hydda. Söderberg Rytm. 84 (1907). — särsk.
α) i numera obr. förb. O! lemnen oss — vi äro barn, / Och våra lekverk och vårt flarn / Lät oss i ostördt lugn behålla! Lenngren (SVS) 2: 220 (1798). Han tingens väsen såg, ej deras flarn. Böttiger 2: 195 (1853, 1857). Låt bli de högas bjeffs och de förnämas flarn. Bäckström Lej. 74 (1875).
β) (föga br.) om svag l. efterlåten person. Beskedliga flarn. Lindqvist Herr. 208 (1917).
2) [specialfall av 1 a] fisk. ss. flöte för uppbärande av nät l. not användt stycke av bark, näver, kork l. trä. Linné Ungd. 2: 192 (1732). Arwidsson Strömm. 12 (1913). — jfr KORK-, MIDT-, MÄRK-, TRÄ-, ÄND-FLARN.
Ssgr (i allm. till 1): FLARN-BOTTEN. (†) av bark utskuren platta avsedd att användas till lock å burk. Warg 429 (1755).
-BÅT. (†) leksaksbåt av bark. SP 1780, s. 826. Törneros Bref 1: 215 (1827).
-LAV. lavarten Lecidea ostreata Hoffm. VetAH 1795, s. 128. Krok o. Almquist Fl. 2: 121 (1907).
-SKOG. (†) skogsv. skog i vilken träden ha tjock bark. Brauner Bosk. 71 (1756).
-SKRIKA, f. l. r. (flar-) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Garrulus infaustus Lin., enskrika, lavskrika. Leijonflycht (1827). Ericson Fågelkås. 2: 40 (1907; anfört fr. Ångermanl.).
(2) -TELN l. -TELNA. fisk. på nät: övre kantrep vid vilket flötena äro fästa. CUEkström hos Wright Fisk. Bih. 10 (1837). Arwidsson Strömm. 13 (1913).
Avledn.: FLARNA, v. (flana (i bet. 1 b) 1917. flara (i bet. 2) 1913 (anfört fr. Gävleborgs län)) Arvidi 49 (1651; i rimlista). särsk.
1) till 1.
a) (†) tr.: tilltäppa (kärl l. dyl.) med propp av bark, korka. Juslenius 20 (1745). särsk. i förb. flarna igen. Sedan flarnas hålet (på fjärdingen) väl igen. Warg 330 (1755).
b) (föga br.) intr.: avfalla ss. flarn l. i form av flarn; särsk. i förb. flarna av. Färgen (på tavlan har) spruckit och delvis flanat av. Kjellin Troili 1: 84 (1917). jfr AVFLARNA.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisk. till 2.
a) tr.: förse (nät) med flöten. Arwidsson Strömm. 12 (1913).
b) intr., om nät: vara utlagd så att flötena ligga i vattenytan. Arwidsson Strömm. 12 (1913).
FLARNIG, förr äv. FLAROG, adj. (flaarog 1665)
1) (mindre br.) till 1; om träd: som har grov, sprucken o. avfallande bark; äv. om bark: lätt avfallande. Mörcka, flaaroga .. tallar. UHiärne Vitt. 165 (1665). Gellerstedt Gläntor 117 (1909).
2) (tillf.) bildl., om hud: barkig (se d. o. 2). Heidenstam Svensk. 1: 71 (1908).
3) (föga br.) bildl.: ytlig. Järta VSkr. 2: 527 (1828). Den flarniga parisiska s. k. boulevardpressen. VL 1907, nr 148 B, s. 1.

 

Spalt F 766 band 8, 1924

Webbansvarig