Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLAMMIG flam3ig2, adj. -are (gradf. dock föga br.). adv. -T.
Ordformer
(flammi UOxelgren (1759) i Fatab. 1911, s. 81. flamig 1798)
Etymologi
[jfr dan. o. t. flammig]
adj. till FLAMMA, sbst. — särsk.
1) till FLAMMA, sbst. 1; särsk.
a) om bränsle: som vid förbränning alstrar (så l. så beskaffad) låga; i ssgrna KORT-, LÅNG-FLAMMIG.
b) (i högre stil) som består av l. är försedd med flamma l. flammor, flammande. särsk.
α) (mindre br.) till FLAMMA, sbst. 1 b. (Astrild har) blott et flammigt bloss .. til vapen. Creutz Vitt. 10 (1761). Rydberg 9: 344 (1894).
β) till FLAMMA, sbst. 1 c. Flammig kind. Kullberg Dikt. 41 (1850). Heidenstam Svensk. 2: 346 (1910). jfr FEBER-FLAMMIG.
2) till FLAMMA, sbst. 2, särsk. 2 b; ofta liktydigt med: strimmig. En växt .. med .. flammiga strekar. Möller 1: 225 (1745). Fennia XXVI. 2: 21 (1907). — jfr BLÅ-, BRUN-, GRÅ-, GRÖN-, GUL-, RÖD-, SMÅ-, SVART-, VIT-FLAMMIG. — särsk.
a) till FLAMMA, sbst. 2 b α; om trä: försedd med ådror som erinra om eldslågor. Fischerström 1: 59 (1779). Den masurbildade ock flammiga björken. Landsm. XVIII. 1: 29 (1912).
b) till FLAMMA, sbst. 2 b β; om tyg l. garn. 1 fiolätt, flammi Kiortel. UOxelgren (1759) i Fatab. 1911, s. 81. Flammiga mönster. 2NF 9: 1179 (1908).
c) som har oenhetlig färg; särsk.
α) om tegel. I anseende til färgen undfingo .. (takpannorna) ett ojämnt rödbrunt, flammigt och fläckigt utseende. VetAH 1803, s. 195.
β) om smör l. ost. Grotenfelt Mejerih. 87 (1881; om smör). SDS 1904, nr 118, s. 2 (om ost).
d) (mindre br.) vågformig; jfr FLAMMA, v. 2 c. (Slagsvärd) med ”flammig” eller vågformig klinga. Östergren (1920).

 

Spalt F 757 band 8, 1924

Webbansvarig