Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINURLIG finɯ4rlig, adj. -are. adv. -EN (†, GbgMag. 1759, s. 23), -T.
Ordformer
(finul- 1794 (: finulighet))
Etymologi
[sv. dial. finurlig(er), grann, väl passande, påhittig, lustig, kinkig; sannol. folkl. skämts. avledn. till FIN (med begagnande av ordslutet -urlig i FIGURLIG, NATURLIG m. fl. ord); jfr emellertid Noreen VS 4: 302 (1924)]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) smånätt, näpen, täck; prydlig; sirlig. Lagus Kellgren 27 (i handl. fr. 1770; bet. oklar). Förgylda och mycket finurliga bokstäfver. Agrell Maroco 1: 426 (1796). Ej .. skall hon förebrå mig, att jag ej är så fin och snygg som förr: ty hon sjelf är desto finurligare, tycker jag. Almqvist Amor. 227 (1839). Getterna togo så långa skutt med sina finurliga ben. Topelius Läsn. 2: 19 (1866). Östergren (1920; angivet ss. landsdelsord). (†) Helt finurligen malna Korngryn. GbgMag. 1759, s. 23. — jfr KRUS-FINURLIG.
2) (ngt vard.) (små)knepig, småslug, fiffig, klipsk, fintlig; i överförd anv.: som vittnar om l. beror på l. fordrar osv. finurlighet. En mycket finurlig karl. En finurlig plan. En finurligt konstruerad apparat. Det var finurligt uttänkt. Björn Barb. 13 (1785; bet. oklar). Dalin (1851). En .. karl med lädergula anletsdrag och små finurliga ögon, som vittnade om stor klipskhet. Fröding ESkr. 2: 184 (1894). Det är ju ganska finurligt att visa barmhärtighet och på samma gång bevaka sina intressen. Janson CostaN 1: 164 (1910). — jfr SMÅ-FINURLIG.
Avledn.: FINURLIGHET, r. l. f.
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) till 1. Thorild 4: 142 (1794); möjl. till 2. Weste (1807). Auerbach (1908).
2) (ngt vard.) till 2: Dalin (1851). Hela hans företeelse präglas af en viss fromhet, parad med finurlighet. Österling Bäckah. 64 (1909).

 

Spalt F 610 band 8, 1924

Webbansvarig