Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINSKA fin3ska2, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1) -or.
Ordformer
(finska 1596 (: finskor, pl.) osv. finske (i bet. 2) 1556. findske (i bet. 2) 1558)
1) kvinna av finsk ras; kvinna från Finland; jfr FINLÄNDSKA. ÄARäfst 180 (1596).
2) språk talat av den finska folkstammen; finska språket. Bryta på finska. GR 26: 538 (1556). Nye testamentet på finsko. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 37 (om översättningen fr. år 1548). jfr BIBEL-, BOK-, TEATER-FINSKA m. fl.
Anm. I sg. best. förekommer ordet äv. i vardagligt spr. elliptiskt för uttr. som finska kyrkan (i ngn viss stad) o. d. ConsEcclAboP 113 (1657). Dalin (1851).
Ssgr: A: FINSK-TALANDE, se FINSK ssgr. —
B (i Finl., numera mindre br.): (2) FINSKA-TALANDE, p. adj. finsktalande. Finland 267 (1893). FoU 16: 82 (1903).

 

Spalt F 608 band 8, 1924

Webbansvarig