Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FINKEL fiŋ4kel, sbst. o. adj.; ss. sbst. r. l. m. ((†) n. Lagerström, ÖoL (1852)), best. -n (ss. n. finklet).
Etymologi
[jfr d. finkel, elliptiskt för finkeljokum (se FINKELJOCKUM)]
I. sbst.: ofullständigt renat, s. k. finkelolja (se nedan) innehållande brännvin; allmännare: dåligt brännvin; förr äv. om dåligt vin. Låt mig få ett glass miöd! ty nu håller jag mig förgod til at dricka gement Finckel. Lagerström Jeppe 73 (1735). Matroserna köpte finkel och surt öl utan all ända. Wallenberg Gal. 68 (1771; uppl. 1921). Möller (1790). Nordforss (1805). Det vidbrända finkel .. (som flaskan) innehöll. Wingård Minn. 1: 44 (1846). Supa det gemenaste finkel. Därs. 63. Karlfeldt FlPom. 17 (1906). — jfr KORN-FINKEL.
II. (bygdemålsfärgat) adj.; eg.: finkelhaltig; simpel, tarvlig; anträffat bl. i uttr. finkelt brännvin (jfr dock FINKEL-BUSS, -SNUS). Öfverhufvud drucko den tidens bönder otroliga qvantiteter öl och finkelt bränvin. Bruzelius Allmogel. 55 (1876). Cronholm Minnesbl. 144 (1908). LoW (1911).
Ssgr (i allm. till I): FINKEL-BRÄNNVIN. (Han) tömde .. ett halft dricksglas finkelbränvin. Callerholm Stowe 80 (1852). —
(jfr II) -BUSS. (†) buss simpel tobak?; jfr -SNUS. Capitlet sätter sig. Ligg stilla, du .. Gutår! / En äkta finkelbuss, en bit, om du förmår! Bellman 1: 83 (1769). —
-HALT, r. l. m. halt av finkelolja i brännvin. Bränvinets större eller mindre finkelhalt. Åkerman KemTechn. 2: 488 (1832). —
-HALTIG. som innehåller finkelolja. Finkelhaltigt bränvin. Åkerman KemTechn. 2: 488 (1832). —
-JOCKUM, se d. o. —
-JUNGFRU, r. l. f. (†) ett s. k. ”jungfrumått” (1/32 kanna) finkel. Bättre smaka i det fria / Finkeljungfrurna på hästen / Till en tummegås. Wadman Saml. 1: 185 (1830). —
-OLJA, r. l. f. vid spritjäsning bildad oljartad o. vidrigt luktande blandning av vissa alkoholer. Berzelius Kemi 4: 406 (1827). —
-SMAK. smak av finkelolja. Linderholm 2: 29 (1803). —
(jfr II) -SNUS. (†) simpelt snus?; jfr -BUSS. Vid de värsta händelserna tog han sig en pris ljusbrunt finkelsnus. Almqvist Grimst. 7 (1839). —
-SUP. LfF 1845, s. 375. Quennerstedt Torneå 2: 321 (1903). —
-TRATT, m. (vard.) storsupare (som dricker finkel). Passa dig, Acke, din gamle finkeltratt (förmanade fodermarsken). Hedenstierna Svenssons 221 (1903).
Avledn.: FINKLA, v. (†) till I: supa (finkel). Det var väl gubben dödde, ty hans finklande tog förmycket öfverhand. Porthan BrefCalonius 182 (1795). Weste (1807). Meurman (1846). —
FINKLARE, r. l. m. [med avs. på bildn. jfr KONJAGARE] (†) till I: finkelsup. Han (hade) ett par gånger af bekanta och vänner blifvit bjuden på en liten finklare. Sjöberg SthmHeml. 196 (1844). —
FINKULÖS, adj. (†) simpel, tarvlig?; jfr FINKEL II. Ovett och satser af finkulös beskaffenhet. Wingård Minn. 8: 95 (1848).

 

Spalt F 587 band 8, 1924

Webbansvarig