Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FAUN fa͡u4n, äv. fa͡ω4n, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. faun, fr. faune, av lat. faunus, urspr. namn på en fornitalisk nationalgudomlighet. — Jfr FAUNA]
1) (i den romerska mytologien) benämning på (lägre) gudom för skog o. mark, skogsgud; jfr SATYR. Dalin Arg. 2: 154 (1754). Grekernes Satyrer och Romarnes Fauner. Norrmann Eschenburg 2: 73 (1818). — jfr: Rikisins Fauner komma med Geta föter. JTBureus (1622) i 2Saml. 4: 77 (i en dröm).
2) bildl., om sinnlig(t lysten) mansperson. (Man) bör .. icke .. hålla en man för en .. Faun .. derföre, emedan hans rika phantasie .. förleder honom att .. med lifliga färger skildra en vällustig scene. Rademine Knigge 3: 76 (1804). Östergren (1920).
Ssgr (till 1): A: FAUN-ANSIKTE~020, äv. ~200. (fauns- 1841) jfr -HUVUD. SKN 1841, s. 208.
-APA. aparten Cebus fatuellus Wagn. Faunapa l. miko .. är svart eller brun med långt skägg. 2NF 22: 258 (1915).
-GESTALT. Heidenstam Dikt. 24 (1895).
-HUVUD. fauns huvud; huvud som påminner om en fauns. Estlander KonstH 275 (1867). Byggmästarns .. faunhufvud med den röda näsan och det gula bockskägget. Öberg Son. 111 (1905).
B (knappast br.): FAUNS-ANSIKTE, se A.
Avledn.: FAUNISK, adj.; adv. -T. till 1: utmärkande för l. påminnande om en faun; sinnlig(t lysten). Rademine Knigge 3: 73 (1804). Den fauniska lustan. Phosph. 1811, s. 573. Fauniskt yr och sileniskt sjelfsvåldig. Valerius 2: 284 (1841). Levertin Leg. 112 (1891).

 

Spalt F 407 band 8, 1924

Webbansvarig