Publicerad 1921   Lämna synpunkter
FALSKA, r. l. f. (l. m.?); l. FALSKE, r. l. m.
Ordformer
(falske VarR 25 (1538), Helsingius H 7 a (1587), Spegel (1712); falska Bureus Suml. 46 (c. 1600), Rudbeck Atl. 1: 138 (1679) m. fl.)
Etymologi
[sv. dial. falske, falska, avl. av ett ej med säkerhet uppvisat inhemskt adj. (se FAL, adj.2); jfr isl. fǫlskí, fht. falawiska]
(†) falaska; äv. mer l. mindre bildl. Andadregten j wåra näsor är en röök, och wårt taal är een gnijsta som aff wårt hierta vthgåår, När thet vthsleckt är, så är liffuet bortto som en falske. Vish. 2: 3 (Bib. 1541). Att jag för dig till fallska / Brinna skull’ af kerlekz glödh; / Alldrig kun jag troo / I tig sådan hårdheet boo. Beijer Vitt. 381 (c. 1680).

 

Spalt F 211 band 8, 1921

Webbansvarig