Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ETERNELL et1ernäl4 l. e1t-, l. -ær- l. -är-, adj. o. sbst. r. (m. Fries Ordb. (c. 1870), Lundell; f. Dalin (1850)); ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. éternel, adj., f. éternelle, äv. sbst. i bet. II, av senlat. æternalis, av lat. æternus, av ævum, tidsålder (se EVIG)]
I. (†) adj.: evig, oförgänglig. Gjörwell (1803) i MoB 2: 219. Dalin (1871).
II. sbst.: växt (vanl. tillhörande de korgblomstrigas familj) vilken, på grund av holkfjällens l. i vissa fall blombladens hinnartade beskaffenhet, bevarar sin form o. färg, äv. sedan den torkat; äv. om blomkorgen l. blomman själv; immortell, evighetsblomma. SvBot. nr 207 (1805). Modet, troheten och sinnesfriden / Stå, som Eterneller, kring ditt (dvs. den döde officerens) namn. Tegnér (WB) 1: 186 (1806). Denna Eternell (dvs. Gnaphalium arenarium Lin.) som .. är den enda egentliga inhemska, utgör en prydnad för Skånes .. sandslätter. Nyman VäxtNatH 1: 22 (1867). Lindman NordFl. 3: 106 (1902). — jfr HED-, VATTEN-ETERNELL.
Ssgr: ETERNELL-ARTAD, p. adj. —
-BLOMMA. (knappast br.) eternell. DA 1824, nr 183, s. 5.

 

Spalt E 753 band 7, 1922

Webbansvarig