Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ESEL, m.; pl. eslar.
Ordformer
(e- 1614—1619. ä- 1642. eszlar, pl., 1619)
Etymologi
[av t. esel, (m)nt. esel, åsna, dumhuvud, efter lat. asellus, diminutivform av asinus (se ÅSNA)]
(†) åsna. Petreius Beskr. 1: 4 (1614). Palmcron SundhSp. 191 (1642). jfr RA 2: 329 (1569). — särsk. bildl. om person; jfr ÅSNA. (En del människor) wille gerna wara klook, / Och äre doch Eszlar och Took. Sigfridi L 7 a (1619). (Jag) begriper allt klarare att jag är en Esel. Z. Topelius (1840) hos Vasenius Topelius 2: 189. Dens. (1845) Därs. 3: 183.

 

Spalt E 731 band 7, 1922

Webbansvarig