Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EPOS e4pos, n. ((†) r. Norrmann Eschenburg 1: 339 (1817)); best. -et, i best. anv. äv. utan slutartikel (Atterbom PoesH 3: 78 (1848), NF 4: 613 (1881)); pl. (i bet. 1) =, äv. eper (Atterbom PoesH 2: 35 (1848), (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 226 (1918)).
Etymologi
[av lat. epos, gr. ἒπος, ord, berättelse; jfr EPIK, EPIKER, EPISK]
1) längre berättande dikt; äv. i utvidgad anv., om längre, berättande prosaframställning av skönlitterär art; jfr HJÄLTE-DIKT. Romantiskt, komiskt, idylliskt epos. Värket har det klassiska eposets stora, lugna linjer. Lyceum I. 2: 54 (1810). Wrangel Dikten 221 (1912). — i bildl. anv. Ett epos i järn, ånga och dynamit. TurÅ 1903, s. 300 (om malmbrytningen vid Kirunavara). — jfr FOLK-, HERDE-, NATIONAL-, PROSA-EPOS m. fl.
2) benämning på den huvudart av poesien som i berättande form framställer förflutna händelser, epik, episk diktning. Höijer 3: 323 (c. 1810). Äfven på eposets och dramats område har .. (Stagnelius) efterlemnat verk af en hög och fulländad skönhet. IllSvH 6: 228 (1881).
Ssgr: (1, 2) EPOS-DIKT. (föga br.) = EPOS 1. Sturzen-Becker Sv. skönlitt. 148 (1845).
(1) -FORM.
(1) -SKALD. (föga br.) episk skald. SvLittFT 1836, sp. 703.

 

Spalt E 699 band 7, 1922

Webbansvarig