Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EJANEMEJ äj3ane~mäj2 l. äj3ane2 mäj4, interj.
Etymologi
[sv. dial. ejane (ijane) mej, en utvidgad form av EJ (jfr Hof Dial. vestrog. 81 (1772)) o. mej, den vanliga talspråksformen för mig; se för övr. under AJAMEJ o. AJIAMEJ samt OJAMEJ, USCHIAMEJ o. USCHIANEMEJ]
(vard., mindre br.) uttr. för överraskning o. d. Hon torkade sig i pannan med den hopvikna näsduken och utbrast: ”Ejane mig, barn, jag tror du inte känner igen mig!” Ord o. bild 1896, s. 295.

 

Spalt E 351 band 7, 1920

Webbansvarig