Publicerad 1917   Lämna synpunkter
EFOD efω4d, äv. -åd, r. l. m.; best. -en ((†) i best. anv. utan slutartikel Isogæus); pl. -er.
Etymologi
[av hebr. ēfōd]
1) benämning på ett klädesplagg som bars av de judiska prästerna; särsk. om en av översteprästen ss. ämbetsdräkt buren kort mässhakeliknande kåpa; jfr LIVKJORTEL. Gudh vppenbarade menniskiorna sin wilja i thet Gamla Testamentet, genom Ephod, eller öfwersta Prestens Lijfkiortel, och the ädla Stenarna ther på satte woro. Isogæus Segerskiöld 1016 (c. 1700). 2 Mos. 28: 6 (öv. 1904). — jfr LINNE-EFOD.
2) gudabild klädd i efod (i bet. 1). Schück Världslitt. hist. 2: 284 (1903). Och Gideon lät .. (av guld) göra en efod och satte upp den i sin stad, Ofra. Dom. 8: 27 (öv. 1904).
Ssg (till 1): EFOD-KÅPA. 2 Mos. 28: 31 (öv. 1904).

 

Spalt E 70 band 7, 1917

Webbansvarig