Publicerad 1923   Lämna synpunkter
DÖDSLA död3sla2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (FrSkog.); förr äfv. DÖDSEL, r. l. m. l. f.; best. dödslen (LPetri, Celsius 1Kyrkoh. 52 (1767)).
Ordformer
(dödzel Börk Darius 303, 971 (1688). dödsla Schroderus Lex. 17 (1637) osv.)
Etymologi
[analogibildning till DÖ, sannol. efter FÖDSEL, FÖDSLA]
(starkt bygdemålsfärgadt, föga br.) dödskamp; dödsryckning. Vidh han stalp, högg han i dödslene till sin baneman. LPetri Kr. 17 (1559). Tungan hade (den skjutne) vargen i dödslorna tuggat sönder. FrSkog. 18 (1892).

 

Spalt D 2593 band 7, 1923

Webbansvarig