Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DROG drω4g, sbst.2, l. DRÅG drå4g, sbst.2, n. l. r.; best. -et, ss. r. -en; pl. =, ss. r. -ar; förr äfv. DRÅGA, r. l. f.; pl. -or (Johansson Noraskog 1: 42 (i handl. fr. 1785)).
Etymologi
[sv. dial. drog (-ω-), n. (Närke), dråg, n. (Södermanl., Västmanl., Närke), dråg, f. (Närke, Västergötl., Värml., Dalsl.), dråw, f. o. n. (Bohusl.), dråga, f. (Närke), sumpig dalsträckning, däld, dalsänka, sank mark, kärr; jfr nor. dial. drog (-å-), f., långsträckt dalsänka; till DRAGA. Olika bildningar synas hafva sammanblandats o. påverkat hvarandra med afs. på uttal o. genus, sannol. dels ett dråg (hvaraf dråga väl är en utvidgning), f., med u-omljud af kort a (jfr OvFriesen i NordStud. 276 ff. (1904)), dels ett drog, n., med imperfektets rotvokal (jfr emellertid isl. dróg, f., strimma, långt spår); beträffande det neutrala genus är äfv. inflytande från DRAG möjligt]
(starkt bygdemålsfärgadt i vissa delar af landet) dalsänka; skogsdal; kärr. Ullenius Ro § 298 (1730: Dråg). Hör hur det går / Doft i skogen! / Echo blott når / Genom drogen. Sätherberg Skogsh. 11 (1836; i skildring af en jakt). (Den mördades kropp) nedvräktes i dråget. Dybeck Runa 1842—43, 3: 2. Hasselbuskarna .. bildade liksom en tunnel öfver det drog der strök fram och ledde till sjöstranden. Strindberg Hems. 44 (1887; med ω-ljud enl. uppgift af förf. 1892).

 

Spalt D 2184 band 7, 1922

Webbansvarig