Publicerad 1922   Lämna synpunkter
DRAGGA drag3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[efter nt. (o. t.) draggen l. (i senare tid) eng. drag (meng. draggen), släpa, draga (ngt) efter sjöbottnen, intensivbildningar till det samgermanska verb som motsvarar DRAGA, v.; jfr d. drægge, holl. o. t. dreggen, eng. dredge]
1) sjöt.
a) tr., om fartyg: icke hafva (ankaret) fast i bottnen, utan släpande efter sig; draga (ankaret) med sig. Påseglaren .. påstår, att .. (den påseglade) stuckit ketting eller draggat ankaret. Stenfelt Skepparlif 198 (1903).
b) intr., om ankare, ankarkätting o. d.: släpa (på bottnen). Ekelöf Skeppsm. 202 (1881).
2) släpa en dragg l. bottenskrapa l. dyl. efter bottnen (för att leta reda på l. fiska upp ngt); använda dragg; ofta med prep. efter. Möller (1790). Man håller nu som bäst på att dragga efter (de drunknade). Blanche Våln. 734 (1847). Zoologerna, som genom draggningar undersöka hafsbottnen. Lindström Geol. gr. 157 (1859). Lagerlöf Kejs. 274 (1914).
Särsk. förb.: DRAGGA MED10 4. till 1 b; om ankare o. d.: släpa efter på bottnen. Montan Underr. uti segl. 9 (1787). TIdr. 1883, s. 23. —
DRAGGA UPP10 4 l. OPP4. till 2: gm draggning taga upp (ngt). Nordforss (1805). Engström En bok till 151 (1909).
Ssg (till 2): DRAGGNINGS-ARBETE~020, äfv. ~200.

 

Spalt D 2066 band 7, 1922

Webbansvarig