| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
Anm. Dof, adj., möter ganska sent i sv. litt. Om man undantager ssgrna DOF-DRYCK, -HET, -HETTA, hvilka äro belagda från 1600-talet, men kanske äro bildade till DOF, sbst.1, l. DOFVA, v.1, har ordet tidigast anträffats c. 1710 (i bet. ”dåsig, slö”; se 7). 1723 är ordet antecknadt om ljud (se 11 c). Ss. uppslagsord förekommer ordet första ggn hos Lind (1749; se under 13). Annars är Nordforss (1805) den förste lexikograf som upptager ordet (med bet. 1 o. 11). — I det nuv. spr. är 11 ordets hufvudbet.
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. holl., äfvensom nt. duff] (mindre br.) om varm luft l. vind o. d.: tung, tryckande, kväfvande, kvaf, kvalmig; jfr DOFVEN 1 o. DUFVEN. Journ. f. sv. litt. 1798, s. 718 (den enda där för ordet angifna bet.). Kärf är blomstrens fläckt: / Zephirens ånga dof. — Jag saknar Branda. Tranér Anakr. 221 (1831, 1833). En kväfvande dof värme, som försätter både själ och kropp i ett halfdödt tillstånd. Bååth-Holmberg Morfars bok 2: 138 (cit. fr. 1834). Luften var qvalmig och dof. Böttiger 3: 275 (1837, 1858). Dofva ökenvindar. B. E. Malmström 6: 109 (1845). Dof .. (om luften) Qväfvande het; så varm, att man deraf försmäktar. En dof luft. Dof värme, hetta. Det är, det kännes så doft i luften. Dalin (1850). Trög och tung är spelets låt / i dov och mulen natt. Karlfeldt Fl. o. Bell. 49 (1918). — jfr ÅSK-DOF. — särsk.
a) i öfverförd anv. om årstid som utmärkes af kvalmig väderlek. Den heta dofva sommaren. Strindberg Sv. öden 3: 207 (1890).
b) [jfr liknande anv. i holl., äfvensom nt. duff] om lukt: kväfvande, kvalmig. Denna dofva, äckliga lukt som kännes i slagtarboden. Strindberg Utop. 226 (1885).
2) (i sht i vitter stil) i öfverförd anv.: tung, tryckande, beklämmande; stundom: dyster, olycksbådande. Dof beklämning, fruktan, förfäran, oro, väntan, ångest, stillhet. Den dofva, obestämda, tryckande fruktan (som hvilade öfver Atens befolkning). Rydberg Ath. 90 (1859). Gegerfelts bägge trista och grå dukar, synnerligast ”Gamla Ekar”, knotiga och misshandlade af stormarne ute på heden, värka dof ödslighet. GHT 1896, nr 125, s. 2. Jag ville också, att han (dvs. fienden) komme snart, / Jag tål ej längre denna dofva väntan. Hallström Gr. af Antw. 120 (1899). Luften var fylld av rykten och misstankar, .. och en dov, tryckande stämning lade sig över landet. Grimberg Sv. folk. öden 2: 308 (1914).
3) [jfr liknande anv. i holl.] om kroppslig smärta l. värk, äfv. om själslig smärta, pinande känsla o. d.: som gör sig påmint på ett svagt o. obestämdt, men vanl. ihållande sätt; molande, gnagande; stundom: rufvande; jfr DOFVEN 2. Dof smärta, värk, (dvs.) lindrig, men åtföljd af en viss brännande, beständigt plågande känsla. Dalin (1850). Till sin beskaffenhet kan tandvärken vara .. dof och ihållande eller häftig och rycktals återkommande. Bibl. f. hels. 2: 58 (1881). I själen stinga inga dofva / ångerns smärtor öfver last och brott. Fröding N. dikt. 69 (1894).
4) (i sht i vitter stil, mindre br.) om föreställning, tanke, berättelse, rykte o. d.: dunkel, obestämd. Emedlertid hade redan der i trakten utbredt sig ett doft rykte om Svenska konungens annalkande. Fryxell Ber. 6: 235 (1833). Denna instinkt (hvarigenom växterna anpassa sig efter yttre förh.) är som ett doft, begynnande, själslif. GHT 1904, nr 279 B, s. 1.
5) (i sht i vitter stil) om känsla l. sinnesstämning: som icke kan l. vill l. får gifva sig uttryck, tillbakahållen, återhållen, undertryckt, inbunden; ofta nästan liktydigt med: jäsande, knotande. Dof förbittring, harm, missämja, motvilja, opposition (jfr 6), afund. Ett doft hat, missnöje. Messeniska sammansvärjningen uppdagade ett missnöje, som derjemte gaf sig luft i en dof jäsning. A. P. Cronholm i SKN 1842, s. 195. Hos den störtade regeringens anhängare herrskade ett doft missnöje. Malmström Hist. 3: 66 (1870). Mellan Calle Kula och Johansson herskade ett doft, men ganska decideradt, halft instinktivt hat. Wallengren Mannen med två hufv. 184 (1895); jfr 4. Den dofva misstämning, som föder nationalhat. Fahlbeck Sv. o. nord. utrikespol. 28 (1912).
6) (i sht i vitter stil, mindre br.) om handling l. tilldragelse: som försiggår i det tysta, som skyr offentlighetens ljus, hemlig, dold, förborgad. Bremer G. verld. 1: 54 (1860). Om .. (studenterna i Uppsala) än icke offentligt uppträdde med något mera afgjordt .. motstånd .., förde man dock .. ett ”doft krig” emot den absoluta auktoriteten. Sturzen-Becker 1: 3 (1861).
7) [jfr liknande anv. i holl.] (mindre br.) dåsig, dvalliknande, sömnig, slö; jfr DOFVEN 3 o. DUFVEN. Skal dåfwa hwilan din (dvs. sömnens) mig nu den glädien röfwa, / Som när hon (dvs. den älskade) waken är iag endast niuta kan? S. Triewald (c. 1710) i Saml. af verser på sv. 3: 112. Kanonerna smälla, trumpeterna smattra, .. och allt som kan sätta dofva sinnen i rörelse är tillstädes. Strindberg Sv. öden 2: 327 (1883). Det var tyst och varmt i rummet, .. och mörkret och tystnaden fick honom att sluta ögonen, tills han slutligen föll i en dof slummer. Wallengren Mannen med två hufv. 79 (1895). Hans bruna ögon ha stelnat i dof likgiltighet. Hallström Brilj. 166 (1896). — [jfr liknande anv. af DÖF] mer l. mindre bildl. Den dofva stillheten (inom vårt lands religiösa lif) efterträddes af 1850-talets andliga väckelse. Hagström Herdam. 2: 274 (1898). Allting somnar in i dof och tungsint ro. Ekelund Syner 121 (1901). Dof och meningslös dumhet. Hallström Legenddr. 129 (1908). (Fången) var .. mager som ett skelett och med ett doft, hopplöst och trött uttryck i ögonen. Grebst I Korea 277 (1912). särsk.: [jfr liknande anv. af DÖF] som icke har ngn annan tanke, blind, hänsynslös. Vi arbetade båda med dof energi för att komma till rätta med det fördömda bakhjulet (på motorcykeln). Nyström N. Kina 2: 33 (1914).
8) [jfr liknande anv. af nt. duff, holl. dof, eng. dumb] (i vitter stil, föga br.) om färg.: liflös, tung, dyster, mörk; glanslös, matt. Solen bränner fram med en doft bronsfärgad glans. Söderberg Främl. 162 (1895, 1903). En tjock vätska af en vidunderlig färg, doft svartviolätt, hård och kall. Forsslund Djur 153 (1900). Nationalflaggan har ljusnat från den dofva indigon till den milda kobolt. Strindberg Göt. r. 262 (1904).
9) [jfr sv. dial. dof, svag (Hälsingl.; Finl., i ssgn dovsynt, svagsynt); jfr äfv. motsv. anv. af DÖF] (i vitter stil, föga br.) matt, svag, slapp. Helt långsamt och doft klappade hjertat. .. Han insomnade. Almqvist Det går an 85 (1839). Dit hafsörnen syntes styra sin tunga, dofva flykt. Strindberg Hems. 134 (1887).
10) [jfr motsv. anv. af DÖF; jfr äfv. BLIND 6 o. SLÖ i ssgn SLÖ-SÄD] oduglig; oäkta; anträffadt bl. i ssgrna DOF-KORN, -MATTRAM.
a) [jfr motsv. anv. af nt. duff, holl. dof, äfvensom af DÖF o. DUM samt lat. surdus] dämpad, låg, dämpad o. låg; utan skarp gräns öfvergående i c. Dofva hjärttoner, som vid lyssning höras aflägsna (svaga). Vid väder-ilars dåfva sus. G. F. Gyllenborg Vitt. 1: 207 (1785, 1795). Ett doft sorl. Adlerbeth Ant. 1: 87 (c. 1792). Ändtligen stormen teg: allt dofvare bullrade åskan. Stagnelius (SVS) 3: 97 (1817). Dof .. (om ljud) Svag och otydlig. Ett doft ljud, läte, buller. En dof ton, stämma. Dalin (1850). Hafvets dåfva, milda dån hade öfvergått till stormens hvinande. Hwasser V. skr. 1: 12 (1852). I gälla och skarpa röster är .. de högsta partialtonernas intensitet betydligt större än i veka och dofva. Björling Klangf. 64 (1880). Hör furornas dofva sorgemusik, / med förstämda trummor och tubor i moll. Heidenstam Dikt. 1 (1895). — mer l. mindre bildl. Sången ljuder än, men doft, / ur det fordom friska hjertat. Tegnér 3: 23 (1840); jfr b.
b) [jfr motsv. anv. af DÖF, DUM] som saknar klang, matt, klanglös. (Stelnadt kvicksilfver) ger en dåf klang lik den af bly. Berzelius Kemi 2: 341 (1812). (Det för regn o. frost utsatta teglet var) dåft för slag af hammarn och mer än vanligt tungt. P. B. Berndes i VetAH 1815, s. 186. Rösterna ljödo dofva, kväfda af gråt. Lagerlöf Antikr. 44 (1897). — särsk. om ton: som (på grund af frånvaron af öfvertoner) förefaller jämförelsevis matt o. klanglös l. beslöjad. Bredvid stämgaffelns dofva ton förefaller .. (en orgels principalstämma) nästan som ett helt ackord. Björling Klangf. 21 (1880).
c) [jfr motsv. anv. i holl., äfvensom DÖF, DUM] djup, lågtonig, grof, mullrande; stundom: ihålig, graflik, genljudande. Man hörde et dåfft buller. Ehrenadler Tel. 662 (1723). Hans stämma var djup, var dof som en åska på afstånd. Tegnér 1: 190 (1820). Under dofva slag af den just då öfver nejden tågande åskan. Fryxell Ber. 6: 235 (1833). Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande. Sv. folks. 318 (1849). Falkonetens dofva tunga. Snoilsky 2: 37 (1881). Ufvens dofva ylande. Rydberg Vap. 313 (1891). Närmare och närmare ljöd yxan, dofvare och dofvare. Hallström Thanatos 59 (1900). — särsk. [jfr motsv. anv. af DUM] (föga br.) om de öppna vokalerna o (i holm) o. u (i ulf) i motsats till motsvarande slutna ljud (i god o. gud). Liljegren Runl. 26 (1832).
12) [jfr motsv. anv. af DUM, äfvensom lat. surda lyra] (föga br.) tyst, stilla, ljudlös. Knickandet och knackandet .. vid stadsvarvet (hade) tystnat och det blev i en hast så dovt över staden .. Så dovt, att man knappast hörde mer än de gälla hädelserna av två käringar, som trätte i en gränd. Högberg Utböl. 2: 9 (1912).
13) [jfr sv. dial. dof, döf (Hälsingl.; Ordb. ö. allmogeord i Hels.)] (†) döf. Dåf (döf) (t.) taub, gehörlos. Lind (1749).
(11) -GROF. (enst.) dämpad o. lågtonig, låg. Gubben talade oupphörligt ett dofgroft och muttrande språk till sina hästar. Almqvist Det går an 103 (”105”) (1839). —
-HET, adj. (dofve- Kolmodin Qv.-sp. 1: 64 (1732)) [måhända rätteligen till DOF, sbst.1, l. DOFVA, v.1] (numera knappast br.) kväfvande l. kvalmigt het; jfr -VARM. Herlicius Alm. 1640, s. A 9 b. Linder Pest. 17 (1711). När qvicksilfret faller under dofhett och qvalmigt väder, är skäl att vänta ett snart annalkande åskväder. Läsn. f. folket 1835, 4: 34. Sv. o. t. handlex. (1851). —
-HETTA. (-hete Bib. 1703, Lind (1749)) [måhända rätteligen till DOF, sbst.1, l. DOFVA, v.1] (numera knappast br.) kväfvande l. kvalmig hetta. Werve Alm. 1649, s. B 3 a. Dofhete, när intet blås. Bib. 1703, Ordelista. Dalin (1850). —
(10) -KORN. [anledningen till namnet är trol. växtens ihåliga sporhus, som likna sädeskorn; jfr benämningarna DUF-, GÖK-RÅG, SPARF-, PUK-HAFRE, KRÅK-HVETE på samma växt] (†) mossarten Polytrichum commune Lin.; björnmossa. Lichen vulgare .. Dåvkorn, Kråk(k)orn. P. Artedi (1729) hos Lönnberg Artedi 42. —
(10) -MATTRAM. [namnet torde bero på att växten i motsats till andra Matricariaarter saknar lukt och läkande kraft] (†) örten Matricaria inodora Lin.; baldersbrå. Liljeblad Flora 289 (1792). J. Julin i VetAH 1800, s. 59. —
-VARM. [måhända rätteligen till DOF, sbst.1, l. DOFVA, v.1] (numera knappast br.) = -HET. Är thet liumt väder och dåfvarmt vte. Broocman Hush. 4: 13 (1736). Dalin (1850). —
(3) -VÄRK. (knappast br.) molande l. gnagande värk. Värken .. är ibland stickande och skärande, men som oftast lika som en obehagelig styfhet eller dåfvärk. Strandberg Præs. i VetA 1764, s. 26. —
-VÄRME. [måhända rätteligen till DOF, sbst.1, l. DOFVA, v.1] (†) = -HETTA. Lind (1749; under dof-hete).
B (†): DOFVE-HET, se A.
Spalt D 1856 band 7, 1920