Publicerad 1914   Lämna synpunkter
DILLE dil3e2, sbst.1, n. l. r.; best. ss. n. -et, ss. r. -en.
Etymologi
[jfr d. dille, r.; en i hvard. spr. uppkommen kortform till DELIRIUM, sannol. utgående från ett uttal di- (jfr motsv. form i folkspr.); jfr PRIFFE : PREFERENS, hvard. DIFFE : DIFFERENS]
(starkt hvard.)
1) delirium (se d. o. 1); nästan bl. om det af omåttlig alkoholförtäring framkallade (se DELIRIUM 1 slutet); i sht i förb. ha, få dille; jfr TRUMF. Murarn, .. af dille oförmögen / till allt. Scholander 3: 95 (1861). Hallman o. Elmgren Förr o. nu 1: 140 (1868). ”.. Det låter så tomt (i brännvinskuttingen). ..” ”Tomt! Är du galen? Har du dille ..? Vi ha ju bara profsmakat liten smula.” Jolin Ber. 4: 185 (1877). Levin Spritdryck. förderfl. infl. 18 (1887). Han mumlar: ”brännvinet ger snille, / .. låt oss ta en klar, / om det här får gå, så får jag dille. ..” Fröding N. dikt. 68 (1894). Geijerstam Lyckl. män. 229 (1899). Jaså, dillet har bruti ut på dig riktigt nu, Acke! Hedenstierna Svenssons 221 (1903). — särsk. [jfr d. den store dille] (föga br.) i förb. stora dille(n), lilla dille(n). Lilla dille .. är mycket treflig, men stora dille, hu! då ser man f-n i kakelugnen. Dardel Minnen 2: 48 (1912; vid återgifvande af ett yttrande fälldt af en engelsman 1863).
2) [jfr ha vurm l. mani på något] i öfverförd anv.: galenskap l. vansinne som yttrar sig i ngn fix idé l. i omåttligt begär efter ngt; jfr DELIRIUM 3; särsk. med skämtsam öfverdrift: omättlig vurm (på ngt); jfr DILLA 2. Han har fullständig(t) dille på (att samla) frimärken, på att spela kort. R. Berg (1900) i Landsm. XVIII. 8. Fredbärj Suppl. t. Schulthess’ Sv.-fr. ordb. 9 (1902). Habibullah hade ett slags dille på bränsle och kunde icke gå förbi en sticka utan att taga upp den. Hedin Öfver land t. Indien 1: 331 (1910). — jfr FISKE-, ORDENS-, STORHETS-DILLE m. fl.

 

Spalt D 1384 band 6, 1914

Webbansvarig