| Publicerad 1911 | Lämna synpunkter |
DESPOTISERA des1potise4ra l. däs1-, l. -å- l. -ω-, l. 01—, l. -e3ra2 (despåtisèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; DESPOTISÖR (knappast br., Biberg 1: 83 (c. 1814)).
(föga br.) öfva en despots välde öfver (ngn l. ngt), tyrannisera, förtrycka, öfva förtryck mot (ngn l. ngt); äfv. utan obj.
a) om myndighet l. eljest ngn l. ngt med en yttre maktställning; jfr DESPOT I 1 b o. DESPOTISK 1 slutet. Sedan Catholska hierarchien upphördt at despotisera nationerna. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 2—3: 43 (1797). Att despotisera undersåtarnas intellektuela frihet. Polyfem V. 39: 1 (1812). En despotiserande universal-monarki. Geijer I. 1: 103 (1818). Dalin (1850). G. Dalin (1871).
b) i ngt utvidgad anv.; jfr DESPOT I 2 o. DESPOTISK 2. Man kan låta alla (litterära despoter) despotisera i fred, som äro nog småaktigt sinnade för att vilja despotisera. F. B. v. Schwerin i Ad. prot. 1812, 1: 808. Despotisera .. Despotiskt behandla personer, som på något sätt äro beroende af ens vilja. Dalin (1850). — särsk. i öfverförd anv. med sakligt subj.; jfr DESPOT I 2 a. Den tid, då den holländskt-fransyska smaken .. despotiserade allt. Atterbom Minnen 508 (1818). (Dårskapen) kan despotisera, der den kommer åt; men en hel mensklighet kan den ej styra. Unge Minnen 62 (1835); jfr a.
Spalt D 1036 band 6, 1911