Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEKLAMERA dek1lame4ra l. de1-, i Sveal. äfv. -e3ra2 (declame´ra Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (mindre br., Holmberg (1795; under déclamation), Hygiea Reg. ö. bd 1-10 (1850)), DEKLAMATION (se d. o.); -ARE (knappast br., Holmberg (1795; under déclamateur)), DEKLAMATOR (se d. o.), DEKLAMATÖR (se d. o.).
Etymologi
[jfr holl. declameeren, t. deklamieren, eng. declaim (ombildning af ä. eng. declame i anslutning till claim), fr. déclamer, i nyare tid lånadt af lat. declamare, eg. häftigt ropa, af de-, med förstärkande bet., o. clamare, ropa, skrika (jfr CHAMAD, KLAMAMUS, REKLAM)]
eg. tala högt. — jfr VÄL-DEKLAMERAD.
1) i fråga om en (efter konstens regler affattad) oration (öfver ngt gifvet ämne), i sht i fråga om antikens talöfningar l. efterbildningar däraf i senare tid (i skola o. vid universitet); jfr ORERA.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. lat.] (förr) intr.: hålla en (offentlig) oration (öfver ngt visst ämne). Gemena prästerskapet skulle vara tilstädis till att höra m(agister) Erici Jacobi declamationem, hvilket(!) ex maiori cathedra ifrån 9 och nogot när in till 11 memoriter sine charta (dvs. utan koncept) declamerat hafver. RA 3: 33 (1593). Vthi the förlidne 4 åhr .. hafuer D(ominus) Messenius aldrigh publice disputerat och aldrigh declamerat. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 102 (1613). Det blifver .. icke utan sin nytta, om han (dvs. lector eloquentiæ et poëseos) stundom låter dem (dvs. disciplarna) blott läsa up et längre stycke af en auctor, såsom skulle de declamera. Skolordn. 1778, s. 24. Höijer 3: 383 (c. 1810). För att vinna magistervärdigheten fordras (enligt Rudbeckii konstitutioner af 1606) att undergå en särskild examen .. samt att hafva offentligen disputerat, deklamerat och föreläst öfver uppgifvet ämne. Annerstedt UUHist. 1: 123 (1877).
b) [jfr fr. déclamer un discours samt motsv. anv. i lat.] (†) tr.: (offentligt) föredraga, (offentligt) hålla (en oration). Gyllenius Diar. 80 (1643). Lector Eloquentiæ & Poëseos .. skall ock wänia Disciplarne till .. at författa korta Orationes till at declamera. Skolordn. 1693, s. B 3 b; jfr a.
2) i allm.: vid framställning af ngt använda ett oratoriskt l. patetiskt språk l. retoriska l. tomma fraser; tala (l. skrifva) uppstyltadt l. i tomma fraser l. högtrafvande, bruka (många) stora o. tomma ord, orera; äfv. med tanken särsk. fäst på den röst l. den ton med hvilken ngt framställes: yttra sig högljudt l. kraftigt, vidt o. bredt orda (om ngt), stundom närmande sig bet.: ”skrika”, ”skräna” (om ngt).
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] intr. Det är Declamera, att gifva mera starka ord än ädelt väsende, mera stora ljud än hög känsla. Thorild 2: 48 (1784). Bror är kanske den förste, som gått rätt fram och bevist, där så många andra .. farit omkring och deklamerat. J. H. Kellgren (1788) i Sv. mem. o. bref 9: 217. Det är bättre, att en historisk skribent tänker och felar stundom, ja äfven deklamerar, än att han tänker alldeles intet. Leopold 5: 424 (1794). Den enthusiasm, hvarmed han (dvs. Desmoulins) declamerar öfver obestämda begrep om friheten. B. Höijer i Litt.-tidn. 1797, s. 185. Så länge man kan gifva förmågan att declamera eller, som man gerna vill hafva den ansedd, konsten att röra känslan .. namn af Philosopherande, .. är man ännu okunnig. Boëthius Nat. 40 (1799). Theorell Blick på Sv:s ekon. läge 37 (1823). Äro vi så långt hunne, deklamerade Tessin, att svenske mäns heder och samveten köpas med utländskt guld? Topelius Fält. 4: 251 (1864). (Han) gör tragisk gest åt alla väderstreck / och deklamerar med gudsnådlig patos. Fröding Guit. 93 (1891). Källarscenen i andra sången, där de olika fosforisterna uppträda och deklamera. (Schück o.) Warburg Litt.-hist. 2: 583 (1897). De kretsar, där man deklamerar högljuddast om kvinnans naturliga bestämmelse. Wahlström Nutidsfr. 2: 111 (1907). — särsk.
α) i p. pr. ss. adj., om framställning o. d.; jfr DEKLAMATORISK 1. Stilen i Corneilles, Racines och Voltaires tragedier fann han (dvs. Franzén) .. mera oratorisk och deklamerande än talande hjärtats och passionens språk. (Schück o.) Warburg Litt.-hist. 2: 449 (1897). Deklamerande retorik. C. D. af Wirsén i PT 1902, nr 95 A, s. 3.
β) [jfr t. gegen etwas deklamieren, eng. declaim against, fr. déclamer contre, lat. declamare contra] i förb. deklamera (e)mot ngt, (i tal l. skrift) yttra sig högt o. ogillande (e)mot ngt, ”predika” (e)mot ngt, ifra l. fara ut (e)mot ngt. Man bör ej förundra sig, at Cancelli-Rådet Lagerbring .. så kraftigt declamerat mot rimsluts nyttjande i Svensk vers. SP 1779, s. 346. Thorild .. declamerar faseligt mot Engländarne. Kellgren Bref t. Clewberg 126 (1790). Leopold 5: 409 (1802). Grubbe Est. ordl. (c. 1840). Grefve Axel Fersen var här i går, och deklamerade mycket emot den nationella drägten. Geijer Gust. pap. 2: 114 (1843; efter fr. original). Deklamera mot tidens förderf. Dalin (1850).
b) (numera knappast br.) tr. Sparsamt har du declamerat, / Hvad nytta äktenskap presterat. N. L. Sjöberg Skald. 169 (1796, 1820). — särsk. (†) med personobj. o. predikatsfyllnad: högljudt förklara (ngn) vara (ngt), utskrika (ngn) ss. (ngt). I dätt .. Swen publice på Rogberga tingh .. honom Anderss Galle Declamerade ährelöss och aldeles intedh wetnesbärj. Växiö domk. akt. 1662, nr 131.
3) i fråga om uppläsning (i sht utantill) af (ngt på) vers l. (i sht förr) prosa: (under medvetet iakttagande af såväl formens som innehållets fordringar med hänsyn till uttal, betoning, uttrycksfullhet, nyansering osv.) läsa (upp) l. föredraga l. framsäga l. recitera.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] intr. Deklamera bra, illa, väl, utmärkt, förträffligt, med l. utan känsla, på ett konstladt l. affekteradt sätt. Han declamerar väl el. illa. Björkegren (1784; under déclamateur). En Schola för pantomimen, där barn på en gång exerceras uti därtil inrättade piecer, att spela, dantsa, sjunga och declamera. A. N. Edelcrantz (1790) i Bref rör. teat. under G. III 239. Hans (dvs. skådespelaren Barons) sätt at declamera, — eller som han sjelf plägade säga, at recitera (ty blotta ordet declamation förtretade honom), var hos honom intet annat än et naturligt talande. G. Adlersparre i LBÄ 16—17: 54 (1798). Före hans (dvs. skådespelaren Barons) tid plägade Acteurerne gesticulera mycket, och snarare sjunga än declamera på Theatern. Dens. Därs. 55. Vid Gud, min prins, väl deklameradt, med god accent och mycken smak. Hagberg Shaksp. 1: 337 (1847); jfr b. Han deklamerade vackert. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 42 (1867). (Den) gamla dam, hvilken för honom (dvs. Franzén) deklamerat ur Dalin. Wirsén i 3 SAH 2: 142 (1887). (†) Den frihet, unge Talare småningom sig tagit, att declamera utur paperet. Ödmann Anv. t. pred. 111 (1807, 1812).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] tr. Om denne (dvs. en aktör i dramen) .. declamerar sina vers med en stark och iholig stämma ..; så händer väl ej at man röres deraf, men mången undrar, förvånas och tror sig sett en Tragedie. Kellgren 3: 274 (c. 1780). Så har jag i mitt lif aldrig hört vers deklameras. Atterbom Minnen 553 (1819). (Plutarkus uppgifver), att Archilochos uppfunnit den jambiska trimeterns rhythmiska behandling, samt låtit densamma dels declameras, dels sjungas. Palmblad Fornk. 2: 397 (1845). (Mitt inträdestals) innehåll och framställning äro sådana, att jag ännu i dag icke skulle blygas att offentligen declamera det. Hvasser V. skr. 1: 81 (1852). Lapparne .. deklamera traditionelt förvarade stora lyriskt-episka stycken. Düben Lappl. 182 (1873). På Emin tänkte hon icke stort mer än man morgonen efter en teaterafton tänker på den skådespelare, som man hört deklamera sin roll. Heidenstam End. 36 (1889). (Han) deklamerade .. ”Axel” och sjöng ”Frithiof”. Lagerlöf Berl. 1: 278 (1891). jfr: (†) Man kunde ej nog förundra sig öfver den färdighet bemälte Hr. Doct. och Gen(eral) Superint(endenten) under sit korta vistande här i Riket vunnit i vårt språk, hvilket han declamerade som infödd Svensk. SP 1779, s. 630 (i fråga om en predikan). jfr äfv.: (†) Jag betygar .., att af allt hvad som stött mig i detta Samhället, har jag funnit ingen ting mera förunderligen dåraktigt, än detta sättet att Declamera religionen! Thorild 2: 69 (1784).
Anm. till 3. För den moderna språkkänslan afser deklamera vanl. i första hand uppläsning af poem, o. denna anv. har t. o. m. blifvit ordets centrala o. den som närmast ligger till hands, äfv. då satssammanhanget icke direkt gifver anledning därtill. Denna specialisering af bet. synes vara af jämförelsevis ungt datum. Ännu för Dalin (1850) var ’ett tal’ det mest typiska föremålet för deklamerandet. En förskjutning mot det nutida språkbruket kan spåras hos Kindblad (1868), då han öfversätter ’hålla ett muntligt föredrag i bunden l. obunden form’.
4) [jfr motsv. anv. i t. Eg. ett specialfall af 3] i sht mus. i fråga om sångföredrag: föredraga (en sångtext); i sht med tanke på det sätt hvarpå texten behandlas.
a) intr. Oratorium .. (kallas) En slags andelig musik, .. afdelad i scener som et teater-stycke, med flere deklamerande personer. Envallsson Mus. lex. 238 (1802). Vissa sångare tro, att, helst i operan, städse bör deklameras med stor materiel kraft. Mankell Deklamation 119 (1862). Hvarje erfaren kördirigent vet .. mer än väl, att textens förnimbarhet i främsta rummet beror på de sjungandes sätt att deklamera. Wegelius Mus. hist. 105 (1891).
b) (mindre br.) tr. Et stycke, hvilket en sångstämma deklamerar med en musikalisk och harmonisk ton. Envallsson Mus. lex. 267 (1802). (Exekutören) declamerar tonerna så som han förmår fatta dem. Lundberg Mankell Harmonia 195 (1833).
5) [jfr motsv. anv. i t. Bet. är utvecklad ur 3] mus. om kompositör af vokalmusik: i musikalisk form återgifva (en sångtexts rytmiska o. prosodiska egenart o. karaktär i öfrigt); oftast i förb. med kvalificerande adv.: åvägabringa (god l. dålig osv.) harmoni mellan ord o. musik i (en komposition, en sång osv.); i sht i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. De förträffligt deklamerade recitativerna (hos Spontini). Bauck 1 Mus. hist. 253 (1862). En visa är af tonsättaren falskt deklamerad, om t. ex. en kort stafvelse erhållit en stark musikalisk accent eller lång not i melodien och tvärtom. NF 20 (1896). Kompositionen är .. väl deklamerad. K. Flodin i J. L. Runebergs hundraårsminne 255 (1904).

 

Spalt D 520 band 6, 1908

Webbansvarig