Publicerad 1908   Lämna synpunkter
DEFEKTIV (om uttal jfr DEFEKTIV, sbst.), adj. Anm. Förr användes ordet med lat. böjning t. ex. hos Cellarius Lat. gram. 71 (1703, 1730), Tidblom Gram. lat. compend. 75 (1758, 1771).
Etymologi
[jfr t. defektiv, eng. defective, fr. défectif, af lat. defectivus, ofullständig, bristfällig, till defectus, p. pf. af deficere (se DEFEKT, sbst.)]
— jfr DEFEKT, adj.
1) [jfr motsv. anv. af defectivus hos lat. grammatici] (numera föga br.) språkv. som saknar vissa böjningsformer; ofullständig, defekt (se d. o. 1 b); äfv. i fråga om komparation. Defektiva Verber. Agardh o. Bruzelius Fr. gramm. 78 (1807). Verber kallas .. Defektiva (bristande, ofullständiga), om de ej kunna brukas i hvarje Mod. och Temp. &c. .. måste (t. ex. är i svenskan) .. ett Defektivt (verb). Moberg Gram. 43 (1815). Somliga adjektiver äro ofullständiga (defektiva) och hafva .. Endast neutrum. Fryxell Sv. spr. 48 (1832, 1857; följ. uppl.: defekta). Almqvist Gr. spr. 171 (1837). Anomalisk och Defectiv Comparation. Robson Gr. språkl. 26 (1841, 1852). Sundén (1885). Lundell (1893).
2) [jfr mlat. defectivus] (föga br.) handel. felande, ofullständig, defekt (se d. o. 1 c). Smedman Kont. 7 (1874).

 

Spalt D 451 band 6, 1908

Webbansvarig