Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BÄNDIG, adj.
Etymologi
[fsv. bändogher, spak, tam, efter mnt. bendich; jfr BAND]
(† utom i ssgn OBÄNDIG)
1) om djur: spak, tam. Möller (1790). Heinrich (1814). jfr O-, SVÅR-BÄNDIG. särsk. ridk.; jfr BÄNDIGHET. När hästen är väl uttrafvad, och tygeltam, eller som är det samma bändig för hand. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 33 (1836).
2) om föremål: böjlig. Spegel (1712). Heinrich (1814).
3) om jord: lättbearbetad. VetAH 1778, s. 121.
Afledn.: BÄNDIGHET, r. l. f. (†) ridk. till 1 slutet. Smidighet eller Bändighet. Härmed förstås den summa af eftergifvenhet och vana att fatta intrycken, hvarigenom allt motstånd förvandlas i en absolut, till begge sidor lika, ledbarhet för tyglarna. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 40 (1836).

 

Spalt B 4769 band 5, 1924

Webbansvarig