Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUSSNING bus3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(busing 1798 (: Busingar). bussing 1898)
vbalsbst. till BUSSA, v.2 1. — särsk. konkret.
1) tekn. i maskindel, hjulnaf, rulle, blockskifva l. dyl. insatt, utbytbar(t) axelhylsa l. axellager, numera vanl. af mässing l. ngn annan metall mjukare än axeln; äfv. om kort isoleringsrör af porslin för isolering vid införande af ledningstråd i väggar o. d.; jfr BUSS, sbst.3 Röding SD (1798). Ekbohrn NautOrdb. (1840). Långjernet går genom ett hål i liggaren, som, för att delarna skola sluta tätt till hvarandra, är försedd med en s. k. bussning, hvilken på äldre qvarnar är af trä, på nyare af metall. UB 5: 27 (1873). TT 1889, s. 193. jfr LAGER-, METALL-BUSSNING.
2) sjöt. förstärkande yttre metallklädsel omkring ändan af en mastspira l. afsatsen på en bramstång l. dyl. Frick o. Trolle 6 (1872).
Ssg (till 1): BUSSNINGS-RING. tekn. i kondensor: ring som tätar ändan af en kondensortub. TT 1898, M. s. 2. Stenfelt (1923).

 

Spalt B 4615 band 5, 1924

Webbansvarig