Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUMMEL bum4el, äfv. 32, r. l. m.; best. -eln; pl. bumlar (DN 1893, nr 8701, s. 2 (: borgmästarbumlar)) l. bumler40 (Engström Glasög. 3 (1911)).
Etymologi
[af ovisst urspr.]
(i vissa trakter, i sht omkring Sthm) (stor) sten; stundom: (flytt)block. Jag .. ser en stor bummel på cirka en ton tio à 15 meter öfver mitt hufvud vackla och börja sätta sig i rörelse. SvFolkbibl. IV. 9: 45 (1908). SvSkämtl. 80: 22 (1916).
Ssg: BUMMEL-STEN. (i vissa trakter, i sht omkring Sthm). TurÅ 1895, s. 325.
Afledn. (i vissa trakter, i sht omkring Sthm): BUMLARE, r. l. m. (stor) sten; jfr BUMLING. Hedin Transhim. 3: 484 (1912).
BUMLING, r. l. m. (stor) sten; äfv. om stor klump öfverhufvud. Svante var den tyngsta bumling, .. (Pudel) någonsin släpat i land. Geijerstam MPojk. 58 (1896; om en pojke som ramlat i sjön). Engström Glasög. 2 (1911; om sten).

 

Spalt B 4583 band 5, 1924

Webbansvarig