| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÄCKA bräk3a2, v.1 -er, -te, -t, -t ((†) ipf. sg. brack Stiernhielm Jub. 47 (1644, 1668); ipf. brachte HB 3: 229 (1644). — p. pf. best. brekne Linné Ungd. 2: 193 (1732)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (föga br., Linc. Uuu 3 a (1640)); jfr BRÄCK, BRÄCKA, sbst.2, BRÄCKANDE.
I. intr.
1) (†) brista (sönder), gå sönder, knäckas; äfv. bildl. (Isen) bräker och brakar / han brister och siunker i grundh. Visb. 2: 51 (c. 1600). Anten dhet (i fråga om underhandlingarna med Danmark) skall brista eller bräckia. AOxenstierna 2: 690 (1624). Om i fall Haken bräckte eller gick aff. Rosenfeldt Tourville 37 (1698).
2) [efter motsv. anv. i mnt. l. t.] (†) fattas, fela, brista. (Eftersom) iche ringa bräcker i stadzens Tillfördzell. VRP 1649, s. 450. VDAkt. 1655, nr 212.
3) [jfr sv. dial. det bräcker för dagen (omtaladt redan hos Ihre DialLex. (1766)) samt motsv. anv. i t.; ssgn DAG-BRÄCKNING är uppvisad redan 1698] om morgon l. dag: frambryta, gry, randas; stundom opers. i uttr. det bräcker för dagen l. till dag; om årstid, tidsskede o. d.: inbryta, inträda, begynna; (i högre stil, i sht i poesi) äfv. om solen l. om gryning l. ljus o. d.: frambryta, framträda, (börja) visa sig; äfv. bildl. För (dvs. före) dagens bräkning var vår Eric .. ur sängen. Livin Kyrk. 15 (1781). Si! skuggorna fly och morgonen bräcker. Geijer I. 3: 297 (1822). När det nu bräckte för dagen. SvFolks. 155 (1844). Slätten .., / hvaröfver morgonsol ur molnen bräckte. Geijerstam Sat. 40 (1892). Inom den fosterländska bildningens område bräcker med 1780-talet en ny period för Vermland. Hildebrand i 3SAH 10: 25 (1895). När våren bräcker, fylles världen af sång. LfF 1906, s. 222. Det bräckte till dag med mojnande vind. Almqvist Comfort 291 (1913). — jfr DAG-, MORGON-BRÄCKNING.
4) (hvard., föga br.) om öga: slås upp, öppnas (på morgonen efter nattens sömn). Från det ögat bräckte tills det af trötthet föll ihop. Öman Ungd. 302 (1889).
II. tr.
1) komma att brista, knäcka, bryta o. d.
a) i eg. bem.: åstadkomma ett brott l. en bristning på (ngt), knäcka, spräcka (i sht ngt skört); pass., ngn gg refl.: få ett brott l. en bristning, brista, spricka, knäckas; äfv. (förr vanl., numera i sht dels hvard., ngt bygdemålsfärgadt, dels i högre stil) allmännare: bryta, bryta sönder, spränga, krossa, splittra o. d.; äfv. mer l. mindre bildl. Bräcka en fönsterruta. Denna stålsort är skör och bräckes lätt. Plankan nästan bräcktes under tyngden. Ångaren hade fått propellern bräckt. Falla och bräcka ett refben. (Skeppet) dreff in opå etth skärr och brechtis udi thu stycker. GR 25: 537 (1555). En samman bunden Knippa, är swår at bräckia. Girs G1 15 (c. 1630). Emedan .. (emaljen) lätteligen spricker och bräcker sig. Miniatursk. 107 (1784). Andens vingar äro bräckte. Stagnelius (SVS) 2: 45 (c. 1820). Vi bräcka muren heldre än vi låta / Inspärra oss. Hagberg Shaksp. 1: 121 (1847). Gotisk fylking bräcks och spränges. Rydberg Dikt. 1: 37 (1882). Sjön, som nu bräcker sina isar. Heidenstam Birg. 45 (1901).
b) (numera bl. i högre stil) bildl.: bryta (se d. o. 23), nedbryta, krossa, tillintetgöra, ”knäcka” (ngn l. ngns hälsa l. krafter, ngns makt l. mod l. vilja l. förhoppningar, ett motstånd o. d.). (En straffpredikan) som skulle all hård, hemdgirugh och oförsonligh hierta breckia. PErici Musæus 2: 188 a (1582). At man, kan .. (fiendens) macht bräckia. Isogæus Segersk. 1305 a (c. 1700). Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva. Runeberg 2: 120 (1848). Planer för fiendens förföljande, tills det yttersta motståndet bräcktes. Hjärne K12 119 (1902). Nu ha mig sorger och lidanden bräckt. Lagerlöf HomOd. 89 (1908). — jfr O-, ÅLDER(S)-, ÅR-BRÄCKT.
c) (numera bl. tillfälligt, i sht i poesi) i utvidgade l. bildl. anv., motsv. BRYTA 4, 5, 7. Dhen wägh .. (Aurora) går och Målnen för sigh brächte. Rosenhane Ven. 69 (c. 1650, 1680); jfr BRYTA 5. Bortvältad är stenen (från Kristi graf) och inseglet bräckt. Ps. 1819, 102: 1; jfr BRYTA 4 c. Med detta svärd jag dina bojor bräckte. MarkallsN 2: 199 (1821); jfr BRYTA 7. Hinder, som stäckte / Arbetets möda, / Frisinnadt bräckte han. Snoilsky 5: 166 (1897); jfr BRYTA 5.
d) (†) i öfverförda anv., motsv. BRYTA 23, 30, 34. Hans Herres mening var ingalunda, att man skulle bryta eller bräcka stilleståndet medh Polono. RP 7: 105 (1637); jfr BRYTA 34 c. Huru man alltidh måtte kunna dess (dvs. kejsarens) vastos Conatus (dvs. vidlyftiga företag) .. bräckia och förhindra. HSH 7: 108 (1637); jfr BRYTA 23 b β. At ingen Bräckning eller Interruption måtte skie i Handelen. Risingh Kiöph. 22 (1669); jfr BRYTA 30. Eho altså Ed sin bräcker. Tessin Bref 2: 271 (1755); jfr BRYTA 34 a.
2) [anv. utvecklad ur 1 b] (starkt hvard.) stuka, ”knäcka”; öfvertrumfa; (af)snoppa. TIdr. 1897, s. 136. Jag börjar få in de där två kvaliteterna (svepningar) i rörelsen och ger mig fan på att bräcka (begrafnings-)entreprenörerna på rätt kort tid. Engström 1bok 43 (1905). Han berättade endast för att bräcka föregående berättare. Dens. 2bok 14 (1909). Strömberg Tjuvp. 95 (1916).
III. [efter motsv. anv. i d. l. t.] (†) refl.: ha kväljningar; kräkas; jfr BRYTA 17. (De) som .. breckia sigh mykit, och wilia kasta vp. Månsson Ört. 8 (1628). Tranæus Medewij 1 (1690).
1) [möjligen efter t. abbrechen, afbryta] (†) mil. efter afgifven eld taga geväret ned från anläggningsställningen; särsk. ss. kommandoord: bräck (bräcker, bräcken) af! Bräck aff. Söderman ExBook 52 (1679). Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ifrigt an, / Gifven fyr, bräcken af, tag pliten uti hand. Stenbock Vitt. 321 (c. 1710). Wingård Minn. 8: 95 (1848). Anm. I följ. språkprof användes ordet oriktigt i bet. ’fyra af’: Bräck af, så det knallar i skog och i fjäll. CFDahlgren 2: 329 (1819). Samma missuppfattning ha Dalin (1850) o. Kindblad (1868).
3) (starkt hvard.) = BRÄCKA, v.1 II 2. TIdr. 1897, s. 136. Vi bräckte av honom med en finare middag. Didring Malm 1: 123 (1914). —
BRÄCKA NED10 4 l. NER4. till II 1 a: bryta ned. En chock som skulle bräcka ned en af våra byggnadsjättar lika lätt som (osv.). Nyblom Österut 66 (1908). —
1) (†) intr., till I 1: brista sönder, brytas sönder. Klippor remnade och bergen sönder breckte. Rosenfeldt Vitt. 129 (c. 1690).
2) tr., till II 1 a: bryta sönder. GR 28: 347 (1558). Sjön hade just ej synbart bräckt sönder isen. NOGNordenskjöld i Antarctic 1: 216 (1904). —
BRÄCKA UPP10 4 l. OPP4. till II 1 a: bryta upp. Breck vp Skalen (på ostronen). Salé 69 (1664). Däcket bräcktes delvis upp. SD(L) 1901, nr 567, s. 3. jfr UPPBRÄCKA. —
BRÄCKA UT10 4.
1) [jfr t. ausbrechen] (†) intr.: bryta (sig) ut. (När ”dammet”, dvs. ångorna) ey merr Platz hafwer, bräcker thet så medh gewalt på then ene eller andre Kanten vth. Palmcron SundhSp. 15 (1642).
2) tr., till II 1: bryta (ngt) ut l. löst (ur ngt). En brottsjö (kom) öfver fartyget och bräckte ut styrbords låring. SD(L) 1895, nr 315 A, s. 8.
-HAMMARE. af murare använd hammare hvars ena ände är smal o. spetsig o. andra bred o. flat. —
-JÄRN. kort, i ena änden mejselformigt verktyg af järn afsedt att bryta upp l. bryta sönder ngt med; kofot. Hagberg Shaksp. 10: 254 (1850). 2UB 6: 436 (1904). —
-KULA. (bräcke- 1713) (förr) mil. grof kula att skjuta bräsch med? KKD 12: 212 (1703). 24-pund(ig) bräck-kula från år 1769. KatalFlottUtst. 1897, s. 27. —
-SKIFVA. (förr) liten sköld som i ä. tid hörde till en pansarklädd ryttares utrustning (o. mot hvilken motståndarens lans skulle brytas)? VittAH 3: 216 (1788, 1793). Hildebrand Medelt. 2: 656 (1897). —
-SKRUF. (förr) bef. för sprängande af fästningsportar o. d. afsedd maskin, hvars hufvuddel utgjordes af en c. 2 meter lång skruf. 1MinnNordM X. 3: 4 (1885). —
-STÅNG. (längre) bryt- l. häfstång. Stål Byggn. 1: 149 (1834). Bräckstänger lyfte stenarna ur kyrkgolfvet. Heidenstam Karol. 1: 129 (1897). —
-TÅNG. handtv. o. tekn. Bräck- och Hoftänger. Stål Byggn. 1: 151 (1834). Bräcktång .. Stor tång, framtill med en krok, att framdraga den genom smältning vunna kopparn ur kratsugnen. Dalin (1850). —
B (†): BRÄCKE-KULA, se A.
Spalt B 4446 band 5, 1924