Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BRÅTA brå3ta2, v.2 -ade.
Ordformer
(bråt(h)- 1555 osv. brott- (brått-) 1542—1823)
Etymologi
[till BRÅTE, sbst.2; jfr nor. dial. brota, välta ihop, äfvensom BRÅTA, v.1]
1) (numera bl. i historiskt arkaiserande stil; föga br.) motsv. BRÅTE, sbst.2 1 a: anlägga bråtar; spärra (en väg) med bråtar; ofta i uttr. bråta för sig l. omkring sig. Then Smålendske vproriske hoop hafwe .. brottett för sigh ther opå Skogen. GR 14: 289 (1542). Bråtta tvärt öfver vägen. 1VittAH 1: 192 (1755). Strinnholm Vas. 3: 64 (1823). — jfr IGEN-BRÅTA.
2) motsv. BRÅTE, sbst.2 1 b, refl.: samla sig i bråtar l. i en bråte; vanl. i vissa förb. (se nedan). Timret hade bråtat sig i forsen.
3) motsv. BRÅTE, sbst.2 3; i ssgn NEDER-BRÅTA.
Särsk. förb.: BRÅTA IGEN10 04. (numera bl. i arkaiserande stil; föga br.) till 1: spärra (en väg) med bråtar; jfr IGENBRÅTA. Brahe Kr. 37 (c. 1585). Hund E14 294 (1605). —
BRÅTA (I)HOP SIG10 (0)4 0. = BRÅTA, v.2 2. Forsar, der timret lätt bråtar ihop sig. Hygiea 1900, 1: 155. —
BRÅTA UPP (OPP) SIG10 4 0. = BRÅTA, v.2 2. Cavallin Kipling Emir. 94 (1898).

 

Spalt B 4442 band 5, 1924

Webbansvarig