Publicerad 1921   Lämna synpunkter
BOSKAP 3~ska2p, äfv. bωs3ka2p (bo`skap (med) sl(utet) ŏ Weste), r. l. m. ((†) f. BtFH 2: 269 (1666; i bet. 3). n. L. Petri Oec. 7 (1559; i bet. 1), VDAkt. 1657, nr 238 (i bet. 3), Hush.-bibl. 1755, s. 206 (i bet. 4)); best. -en (ss. n. -et); pl. (i bet. 4) =.
Ordformer
(boo- Joh. 4: 12 (NT 1526), HFinlÖ 1: 413 (1730). bå- Carl xii Bref 346 (1704). bod- RA 1: 485 (1546), Murenius AV 511 (1662: bodskapzlycka). -skapp RA 1: 486 (1546), Rel. cur. 338 (1682). -schaff GR 12: 256 (1539))
Etymologi
[fsv. boskaper, m., hushåll, egendom, bohag, boskap, motsv. ä. d. boskab, n., bohag, boskap, nor. dial. buskap, m., hushåll, boskap; jfr isl. búskapsþing, hushållssak; af BO, sbst.1, o. -SKAP]
1) (†) hushåll. (De) forhugge .. mygit vnyttelige Eke och böke skog, besynnerlige vm vinteren tiil theris Booskap. GR 11: 241 (1537). Hoo som helsth så holler huus och booskapet, att han menar huus och Regemente skall hengia på honom allena. L. Petri Oec. 7 (1559).
2) (†) bohag; ofta svårt att skilja från 3 (jfr 3 a). Han (skall) til sig annama .. Cronobeks spetal (och) med boskap och borede thet förestånda. GR 4: 314 (1527). Som hon nu kommer at boflyttia ifrån Liungarum, och har een öfvermåttan skiön Boskaap, tänckte Hon det vore een stoor skada at skingra den samma, utan ville flött till dottren med sitt goda. VDAkt. 1724, nr 407.
3) sammanfattande benämning på vissa i allm. tama däggdjur, särsk. dels nötkreatur o. (mindre ofta) hästar (hvilka tillsammans benämnas storboskap), dels får, getter, svin o. d. (småboskap); förr äfv. omfattande tama fjäderfän; jfr FÄ, FÄNAD, KREATUR. Sköta, vakta, valla, (ut)-fodra, vattna boskapen. Kullig, hornlös, korthornad boskap. GR 1: 225 (1524). Abram war ganska rijck på booscap. 1 Mos. 13: 2 (Bib. 1541). Så wäll then store som små Boskapen. Schroderus Uss. E 2 b (1626). Swijn är en söölachtig Boskap, ty han orenar sig gierna i Träck och Dynge-Pussar. I. Erici Colerus 2: 207 (c. 1645). (Gärdesgård bör vara) så hög och tät, at boskap och svin måge hållas ute. BB 5: 3 (Lag 1734). Rödbrokig svensk boskap. 2 NF 20: 382 (1913). jfr: Triton och all hans Hiord, hans feenade-fiellote Boskap; / Delphin, tumlande Märswijn, glittrande, slipprige Siählar. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). — jfr DRAG-, FJÄDER-, FJÄLL-, FÄ-, GÖD-, HORN-, KORTHORNS-, KVICK-, MJÖLK-, NÖT-, SLAKT-, SMÅ-, STOR-, TAM-, UNG-BOSKAP m. fl. — särsk.
a) i allittererande förb. (i ä. tid möjl. hörande till 2): bo och boskap, se BO, sbst.1 5 b. — boskap och bohag. Alt thet som kropsens vppehälle och nödtorfft tilhörer, såsom äta, dricka, klädhe, hws och heem, åker, boskap och bohagh. Kat. 1572, s. B 6 a.
b) bildl., föraktfullt om människor, särsk. för att beteckna dessa dels ss. lågt stående, okultiverade o. ohyfsade, dels ss. osjälfständiga o. lätta att leda l. drifva fram liksom boskap (t. ex. till valurnorna). Almogenn her ij thenne landzennde (i Viborg) er enn wnderlig boschap at regere. BtFH 4: 365 (1568). Nog ha vi fått en utsökt samling boskap att göra folk af den här gången. Janson Lögn. 17 (1912; om rekryter). — jfr VAL-BOSKAP.
4) (†) om enskildt boskapsdjur. Tryhundrade stycken Booskap. Tegel G. I 2: 47 (1622). Blir et Boskap bitet af galna hundar, kan man tugga en valnöt på nyckter maga, blanda hvit Stärkelse där i bland och lägga på såret. Hush.-bibl. 1755, s. 206. Lagerbring 1 Hist. 2: 45 (1773).
5) zool. benämning på vissa däggdjursordningar.
a) (†) af Linné gifven sv. benämning på den af honom uppställda femte däggdjursordningen Jumenta (omfattande elefant-, noshörnings-, flodhäst-, häst- o. svinsläktena); jfr BEST 2. Linné Syst. nat. 11 (1748). VetAH 1751, s. 89.
b) den till ordningen idisslare hörande underordningen Pecora, boskapsdjur. Ödmann IVetA 1784, s. 15, 20.
Ssgr (i allm. till 3): BOSKAPS-ACCIS. (förr) Public. 23 okt. 1741, s. 3. —
-AFVEL.
1) boskapsskötsel; numera särsk.: planmässigt uppfödande af boskap (med särskildt afseende fäst vid rasförädling o. d.). Lind (1738). TLandtm. 1897, s. 103.
2) (numera föga br.) boskap afsedd för l. erhållen gm boskapsafvel i bet. 1. Dähnert (1784; under zuchtvieh). Rikets förlust af boskapsafvel (gm export). Adlerbeth Ant. 2: 106 (c. 1815). LAHT 1881, s. 95.
-BESTÅND. jfr BESTÅND 11 b.
-BET. (†)
1) = -BETE 1. LMil. 1: 110 (1681). BB 5: 5 (Lag 1734). Trozelius Rosensten 88 (1752).
2) = -BETE 2. Verelius 119 (1681).
3) = -BETE 3. Fruchtbar jordh till Sädeswäxt, Engewall och Boskapsbeeth. RARP 4: 119 (1647; möjl. till 2). Åhls-boerne sägas här på orten i fordna tider haft sin Boskaps-bet. Hülphers Dal. 437 (1762; möjl. till 2).
-BETE.
1) boskaps betande. Ågerups arkiv Syneprot. 1758. Vård (af gräset) undan boskapsbete. EconA 1807, maj s. 62.
2) betesmark för boskap. Skiöne och wijda Boskapzbeeten. Amer. 32 (1675).
3) bete (se BETE, sbst.1 3) för boskap. Boskapsbete vinnes så mycket mindre .. (gm svedjande), som elden förtär både den gräsväxt och den fetma, som i jordytan skulle befordra växten. Lagerbrings Hist. 1: 25 (1796; möjl. till 2).
-BETNING. boskaps betande. Planteringen skulle noga hägnas för boskapsbetning. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 419. —
-BLÄNDNING. (†) blandning af säd till foder för boskap. Wollimhaus Ind. (1652).
-BROMS. bromsen Tabanus bovinus Lin., fäbroms, oxbroms, broms. Wikforss (1804; under viehbremse). Boskapsbroms ..: gråluden med brunaktiga ögon. Dahlbom Skand. insekt. 306 (1837).
-DJUR.
1) till 3. Nilsson Fauna 1: Förord 2 (1847).
2) till 5 b; särsk. i pl. (best.): (djur af) däggdjursordningen Pecora. Ödmann IVetA 1784, s. 20. Lilljeborg Däggdj. 776 (1874).
-DREF. (†) eg.: väg l. mark på hvilken boskap drifves på bete; betesmark; jfr FÄ-DREF. Boskaps dref, hvarest Svin och Får hafva sin vall. Förkl. 5 april 1739, s. C 2 b. —
-DRIFT. samling af boskap som framdrifves från ett ställe till ett annat; förr äfv. allmännare: boskapshjord; jfr OX-DRIFT. Serenius (1734; under toll, sbst.). De små hiordar och boskaps drifter, hvaruti all (de äldsta nordbornas) rikedom bestod. Dalin Hist. 1: 59 (1747).
-DRIFVARE. jfr OX-DRIFVARE. Schroderus Os. 1: 247 (1635).
-DÖD. (förr) om elakartad, dödlig sjukdom hos (l. om utbredd dödlighet bland) boskap. GR 26: 579 (1556). Den i Österbotn i flere år gående Boskaps döden. Hush.-bibl. 1757, s. 42. —
-FINKA. jfr -VAGN.
-FODER. (I juli) Skäres Röör till Boskaps Foder. Brahe Oec. 109 (1581).
-GIFT, f. [jfr ALLMOSE-, FODER-GIFT] (†) boskaps utfodring. Brahe Oec. 84 (1581; se under -RYKT).
-GÅNG. (†) betesmark för boskap; jfr DJUR-GÅNG 2. Otahligh Booskapzgång, lustige lundar och rolige Skougzparcker, hwilke sigh .. vppå högderne .. finna låtha. Sylvius Mornay 177 (1674).
-GÅRD. (större) inhägnad för boskap. Arrhenius Jordbr. 1: 122 (1862). 4 Mos. 32: 36 (Bib. 1917).
-HANDLANDE, m. PT 1915, nr 34 A, s. 4. —
-HANDLARE. kreaturshandlare. Möller (1790).
-HJORD. ConsAcAboP 2: 390 (1662).
-HJÄLP. (förr) = -PENNINGAR 1; i sht i sg. best. RARP 1: 72 (1627). IllSvH 4: 96 (1879).
-HUS. (numera föga br.) (ut)hus afsedt för boskap, ladugård(shus). Linc. (1640; under caula). M. Norberg (1780) hos Björnståhl Resa 5: 276. —
-JORDBRUK~20, äfv. ~02. (föga br.) landt. Det kreaturslösa jordbruket fordrar större förlagskapital än boskapsjordbruk. LAHT 1893, s. 315.
-KOLONN. mil. samling af för slakt afsedda kreatur som medföras vid fälttrupper för att tillgodose dessas behof af färskt kött. Trängbat. användn. 47 (1885). Hazelius Takt. handb. 148 (1917).
-KREATUR~102 l. ~200. i sht om nötkreatur. VDAkt. 1722, nr 117.
(jfr 3 b) -LEFVERNE. (†) djuriskt lefverne. Dieffwulen ingår vthi alla onda Menniskior, som föra itt beestachtigt och booskapz leffwerne. Bullernæsius Lögn. 25 (1619).
-LYCKA. (numera bl. i bygdemålsfärgadt spr.) framgång med boskapsskötsel. ÄARäfst 106 (1596). Hembygden 1911, s. 34.
-LÄKARE. (numera föga br.) jfr DJUR-LÄKARE. Pilgren Fig. bröll. 134 (1785). Afzelius Sagoh. 7: 84 (1853).
-LÖF. (†) till boskapsfoder afsedt löf. Det som till Boskaps Lööf .. har blifwit om Sommaren skurit. Hiärne Ved. 11 (1696).
-LÖS. särsk. landt. i uttr. boskapslöst jordbruk o. d., jordbruk som icke är förenadt med boskapsskötsel (af ngn betydenhet), djurlöst jordbruk; motsatt: boskapsjordbruk. MosskT 1891, s. 26.
-LÖSA, f. (†) boskapslöshet, brist på boskap. The klaga .., at the för Boskaps lösa skul icke förmå göda sin åker som dhem borde. I. Erici Colerus 1: 91 (c. 1645).
-LÖSHET~20 l. —0~2. —
-MARKNAD. marknad där boskap saluföres, kreatursmarknad. Wikforss (1804; under viehmarkt).
-MASK. (†) insekten Ixodes ricinus (Lin.) Latr., fästing. Wollimhaus Ind. (1652).
-MEDICIN.
1) (numera knappast br.) botande af boskapssjukdomar; veterinärkonst. Bergklint M. sam. 1: 254 (1781). I boskapsmedicinen .. spörjer man ännu vanligen om råd hos vismannen. Landsm. VII. 2: 1 (1886).
2) läkemedel för boskap. Retzius Flora Virg. 153 (1809).
-MISSNE. (†) vattenväxten Menyanthes trifoliata Lin., bläcken. Linné Ungd. 2: 121 (1732).
-MUGG. (föga br.) veter. drankmugg. Lundberg Husdj. sjukd. 479 (1868).
-NYTTA. (†) om den nytta man har af boskap, särsk. mjölk; jfr BO-NYTTA sp. 3647. ÄARäfst 130 (1596).
-NÖT, n. (numera knappast br.) nötkreatur. Linné i VetAH 1746, s. 286. Wahrman Manski o. Wolstein 242 (1807).
-ORM. (†)
1) = -MASK. Wollimhaus Syll. (1649; under redivius).
2) snok. Boskapsormen, (som dijr Boskapen). Schroderus Comenius 213 (1639).
-PENNINGAR, pl.
1) (förr) benämning på en vid riksdagen 1620 beviljad, urspr. efter boskapsbestånd (o. utsäde) beräknad skatt, som år 1642 förvandlades till en efter mantal utgående grundränta. RARP 1: 37 (1627). ”Boskapspenningar” och ”åkerskatt”. SD(L) 1896, nr 250, s. 1.
2) (†) boskapsaccis. Public. 23 okt. 1741, s. 3. —
-PEST. om elakartad epizootisk boskapssjukdom; numera i sht veter. om den i Sv. hittills icke förekommande sjukdomen Pestis bovina, kreaturspest. VetAH 1764, s. 49. Fischerström 2: 452 (1780). Bohm Husdj. sjukd. 144 (1902).
-RANNSAKNING. (†) för räkning af beskattningsbar boskap företagen husundersökning. Stiernman Riksd. 1003 (1642). Möller (1790).
-RAS, r. QLm. I. 2: 23 (1833). Ädla boskapsraser. LAHT 1884, s. 328.
-RYKT. (†) skötsel af boskap. Thet som Qwinfolcks gerningh tillkommer, såsom är Fatebwr, Boskaps-Rycht och gifft (dvs. utfodring). Brahe Oec. 84 (1581). Spegel 485 (1712).
-RÄNTA. (förr) boskapspenningar. Botin Hem. 1: 197 (1755).
-SJUKA. om elakartad (epizootisk l. mera utbredd) boskapssjukdom; epizooti. HSH 31: 123 (1663).
-SJUKDOM~20, äfv. ~02. Linné Bref I. 1: 335 (1733).
-SKATT. särsk. (förr): boskapspenningar. LReg. 164 (1620). Arendera boskapzskatten. OxBr. 11: 47 (1642). Boskaps- och Åkerskatten. Björnstjerna Beskattn. 15 (1832).
-SKRIFNING. (förr) för skatteändamål företagen räkning o. förteckning af boskap(sbestånd). Arnell Stadsl. 139 (1730). Hagström Herdam. 2: 472 (1898).
-SKÄLLA, r. l. f. (föga br.) jfr KO-SKÄLLA. BtFH 2: 290 (1666). JournLTh. 1810, s. 941.
-SKÖTARE.
1) kreatursskötare. Lind (1749; under vieh-wärter).
2) (numera knappast br.) person som idkar (o. lifnär sig gm) boskapsskötsel; i sht i pl. (Odinerna) voro Nomades eller Boskapsskiötare. Dalin Hist. 1: 20 (1747). Auerbach (1907).
-SKÖTSEL. boskaps (planmässiga) uppfödande o. skötsel (i o. för utnyttjande af djurens produkter). Idka boskapsskötsel. Åkerbruk och boskapsskötsel. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 342 (1680).
-SMITTA. (†) boskapssjuka. Posten 1769, s. 595.
-SOT. (†) boskapssjuka. Ur by, ther boskaps sot är, må ingen sälja eller kiöpa fä. BB 22: 5 (Lag 1734).
-STALL. Dalin Arg. 2: 3 (1734, 1754).
-STAM.
1) jfr -RAS. Vissa djur och boskapsstammar, som .. lättare gödas än andra. Sjöstedt Husdj. 1: 271 (1860).
2) boskapsbestånd. —
-STILLARE. (†) person som utfodrar boskap. Lind (1749; under futterer).
-STOCK. boskapsbestånd. —
-STUPA. (†) = -DÖD. Linné Sk. 399 (1751).
-STYNG. zool. insekten Oestrus bovis Lin. Berlin Läseb. 138 (1852).
-STÖRTNING. (†) = -DÖD. BtFH 2: 270 (1666). SPF 1814, s. 37.
-TERIAK. (-triakelse, -träakelse, -trähackelse, -träckelse) folklig benämning på visst läkemedel för boskap. Taxa 12 febr. 1686, s. B 2 b. Lindgren Läkem. (1891).
(2) -TING. [fsv. boskapsthing] (†) bohagsting. GR 1: 63 (1523).
-TJUF. jfr GÅRTJUF. Lindblom (1790; under abigeus).
-TORG. torg där boskap saluföres. Petreius Beskr. 1: 5 (1614).
-TULL. särsk. (förr): boskapsaccis. 2 RARP 5: 476 (1727).
(2) -TYG. (†) bohag. GR 4: 34 (1527).
-VAGN. särsk.: järnvägsvagn afsedd för transport af boskap. TByggn. 1859, s. 122.
-VÄG. väg begagnad l. upptrampad af l. afsedd för boskap, fäväg. Han hafuer igentäpt dheres boskapz wägh. BtÅboH I. 4: 98 (1631).

 

Spalt B 4066 band 5, 1921

Webbansvarig