Publicerad 1920   Lämna synpunkter
BORG bor4j, sbst.1, r. l. f. l. m. (f. 1 Mack. 1: 35 (Bib. 1541), Lind (1749); jfr Wallenius Project D 3 a (1682), Rydqvist SSL 2: 305 (1857), SAOL (1900). m. Fosz 251 (1621), Dalin (1850)) ((†) n. L. Opman (c. 1700) i Landsm. XI. 7: 6, 7); best. -en; pl. -ar ((†) -er 4 Mos. 31: 10 (Bib. 1541), Tiällmann Gram. 177 (1696), Celsius G. I 1: 236 (1746), Kolmodin Qv.-sp. 2: 93 (1750; i rim). -or Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668)).
Ordformer
(bor(r)- (bår(r)-) se under BORG-GÅRD, -STUGA o. BORGRÄTT. bur-, burg-, se under BORG-FOGDE, -GREFSKAP, -GREFVE, -GREFVINNA)
Etymologi
[fsv. borgh, f., fäste, stad, pl. borghir, -er, -ar, motsv. d. borg, fäste, slott, isl. borg, f., fäste, stad, mur, vall, terrass, got. baurgs, f., stad, fsax. burg, f., fäste, stad, mnt. borch, f., fäste, mnl. borch, f., senare äfv. m., fäste, stad, holl. burcht, burg, m., ä. holl. äfv. f. o. n., fäste, fht. burg, f., fäste, stad, t. burg, f., fäste, feng. burg, burh, f., fäste, stad, eng. borough, köping, stad; jfr vidare gr. πύργος (βύργος), fästningstorn, o. senlat. burgus, liten fästning, hvaraf fr. bourg, köping, it. borgo, köping. Ordet är sannol. inhemskt germ. o. torde höra till den rot som föreligger i BERG o. urspr. betyda (befäst) höjd. Ss. lån från lat. uppfattas det af Brøndal Substr. og laan 133 ff. (1917). Formen burg- beror på lån från t., formen bur- i bur-grefve har uppkommit af burg- gm bortfall af g framför det följ. g:et o. har sedan från burgrefve öfverförts till bur-fogde. Likaså visar formen bor- (bår-) bortfall af g framför följ. g i bor-gård, i förb. rgs i borstuga samt mellan två r i bor-rätt]
1) (i ä. tid för försvar afsedd) befäst plats, fäste; särsk. om äldre, i sht medeltida, med murar omgifven boningsplats för adlig l. furstlig familj; (fast) slott, ”hus”. Sancti oloffs borgh. G. I:s reg. 1: 99 (1523; ä. namn för Nyslott). Dauid wan then borghen Zion. 1 Krön. 11: 5 (”12”) (Bib. 1541). Konunger äger styra och rådha borgom och landom. A. Oxenstierna 1: 256 (1634) [jfr KrLL KonB 2]. Gudarne bygde en Borg mot Jättarnas anfall. Dalin Hist. 1: 142 (1747). Jag (vikingen) landgång gjorde, vann borgar och slott. Geijer I. 3: 181 (1811). (Cid) Bröt .. in i Mohrens länder, / Segrade på öppna slagfält, / Intog deras fasta borgar. Oscar II I. 2: 169 (1859, 1886). Skånska borgar. Hahr (1914; boktitel). jfr: Med namnet borgar eller fornborgar förstås inom fornforskningen primitiva förskansningar, bestående af grofva, oftast, åtminstone nu, åsformiga murar eller vallar, alltid uppförda utan användande af murbruk, samt vanligen enbart af löst på hvarandra hopade block och stenar, ej tillhuggna och af mycket vexlande dimensioner. E. Ekhoff i Sv. fornm.-fören. tidskr. 10: 297 (1899). — jfr ADELS-, BYGDE-, FAMILJE-, FEODAL-, FORN-, FURSTE-, FÄDERNE-, FÖR-, HERRE-, JORD-, KEJSAR-, KLIPP-, K(ON)UNGA-, KÄMPA-, RIDDAR-, RÖFVAR-, SAGO-, STAM-BORG m. fl. — särsk.
a) bildl.: tillflyktsort; skydd, värn (jfr 2). Wor gud är oss een weldigh borg. Ps. 1536, s. 27 (t. orig. ein feste burg ist unser Gott). Herren är mijn klippa och mijn borgh. 2 Sam. 22: 2 (Bib. 1541). Hwars och eens hws borde wara hwariom och enom en trygg borgh och tilförsicht. Chesnecopherus Fulkom. skäl A a 4 b (1607). Ljusets och sanningens fasta borgar. Hwasser V. skr. 1: 155 (1847).
b) (förr) i best. form i pregnant bem. samt i uttr. konungens borg o. d. om det kungl. slottet i Sthm samt öfriga områden o. institutioner där borgfreden gällde; jfr KONUNGA-BORG(EN). Alla the som å Wåre wägnar hafwa at biuda böre så in- som utom borgen .. försyn och ähra af sine så wäl underhafwande som egne tienare hafwa. Schmedeman Just. 1164 (1687). Sker .. (stöld) inom Borgen, ware (gärningsmannen) straffat .. til döden: Men för tiufnad utom Borgen efter allmän lag. Därs. 1173. Konungens borg, Arx regia. Inom borgen, Intra jurisdictionem arcis regiæ. Sahlstedt (1773). Thet rättskaffens lugn och then billiga säkerhet, som inom Vår Konungsliga Borg råda bör. Förkl. rör. borgfredsbrott 12 okt. 1787, s. 3. Operahuset har af ålder räknats till de byggnader, som kallas ”Konungens borg.” Beskow Ber. om K. theat. 1832, s. 21. jfr: Hvarje märkligare tilldragelse inom konungens borg blef (på Adolf Fredriks tid) för hela landet en källa till flödande vältalighet. Böttiger i SAH 53: 181 (1877).
c) (†) oeg. om (borgliknande?) estrad l. dyl. Den 22 Februarij (1597) .. trädde Fursten på Borgen, som bygd war på torget (i Arboga) widh Steenhuset ..; der talade Fursten sachtmodeligen till Allmogen. Hist. bibl. 2: 349 (1597).
2) om (borgliknande) krets l. förskansning som bildar ett omgifvande värn; äfv. i utvidgad o. förbleknad anv. om snarlik krets af fanor l. dyl.; i sht i ssgr. Rantzow slog .. omkring sine en borg af vagnar med kädjor sammanfogade. Celsius E. XIV 188 (1774). Männen hade (till skydd mot stormen) uppfört en kretsformig borg af bördorna. Hedin Gm Asien 2: 497 (1898). Fanorna placerades i en borg i fyrkantens mitt, överstarna togo plats framför sina regementen. Essén Kessers generalkupp 212 (1915). — jfr BÖSSE-, FAN-, RING-, SKÖLD-, SLÄD-, VAGN-BORG m. fl.
3) (i sht på Öl. o. Gottl.) från strand brant uppstigande bergvägg, hvilken utifrån ter sig ss. en borg(mur); landborg. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 18.
Ssgr (till 1) [de flesta med motsvarigheter i dan. o. t.]: A: BORG-ALTAN. J. Nyberg i Nordstjernan 1843, s. 34.
-ARTAD.
-BEKRÖNT, p. adj. Den borgbekrönta Donaustranden. Böttiger 6: 185 (1835).
-BERG. [fsv. borgha biärgh] berg på hvilket en borg ligger. Hildebrand Förhist. folken 130 (1874).
-BESÄTTNING. Boëthius Hist. läsn. 2: 247 (1898).
-BRYGGA. brygga som leder öfver borggrafven till borgporten. Bååth Wagners sag. 4: 107 (1908).
-FAST. (föga br.) eg. väl: som ej kan komma ut ur borgen; som ej kan komma från det ställe där man vistas. Med rompeskutan iagh lägger stad medh hast / Så behöffwer iagh ey ligga borgfast. Rondeletius 34 (1614). Isen (omkring Björkö) bär nu ej längre att gå. .. Vi äro ”borgfasta”. G. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 226.
-FOGDE. (bur- Lind (1749; under burgvogt)) [jfr d. borgfoged, t. burgvogt] (förr) styresman öfver en borg, borggrefve. Almqvist Urn. 19 (1838). Borgen i Reval försvarades (år 1561) af härmästarens borgfogde. S. Natt och Dag i Ill. mil.-revy 1899, s. 43. —
-FOLK. invånare, i sht besättning, i en borg. Fryxell Ber. 2: 163 (1826).
-FRED l., nästan bl. i bet. 1, -FRID. (borga- Strindberg Sv. öden 4: 147 (1891). borge- Schmedeman)
1) [liksom d. borgfred efter mnt. borchvrede l. t. burgfriede] (förr) inom borgs l. slotts område gällande skydds- o. rättsförhållande, enl. hvilket inom dyl. område begånget brott belades med vida högre straff än enl. allmänna lagen; jfr språkprofvet nedan från 1590 samt BORG 1 b o. -RÄTT. Borgefred (skall) hållas och räknas, ehwar Wij Personligen med wårt effterfölliande Håff stadde äre, thet ware sig innan Slått och gårdar eller utan. Schmedeman Just. 96 (1590). Then, hvilken antingen för skuld eller missgerning tager sin tilflykt inom Borgen, för at therigenom undgå Lagens skyndesamma kraf, och således missbrukar then helgd Borgfreden åtföljer, bör therföre särskilt anses (dvs. straffas) med Fiorton dagars Fängelse vid vattn och bröd. Förkl. rör. borgfredsbrott 12 okt. 1787, s. 3. jfr: Ur konungsfriden (uppkom) en borgfrid, som innebar, att våldsgärningar begångna inom en kunglig borg bestraffades hårdare än våldsgärningar begångna på andra ställen. 2 NF (1905).
2) [efter t. burgfriede] (ny anv.) öfverenskommelse mellan ett lands politiska partier att tills vidare (under tider af yttre trångmål) låta inre tvister hvila. SvD 1916, nr 14, s. 8, 9. Under första åren af Världskriget hölls i allmänhet ”borgfred” mellan de politiska partierna (i Sv.). 2 NF 27: 1246 (1918).
-FREDS-, äfv. -FRIDS-BROTT. särsk. till -FRED 1: brott mot borgfreden. Förarb. t. Sv:s lag 2: 342 (1708). Eho, som obehörigen antastar och ofredar annan inom Borgen, skal för Borgfredsbrottet ensamt plickta med dubbla Fredsbrotts böter. Förkl. rör. borgfredsbrott 12 okt. 1787, s. 3. —
-FRU. (i fråga om nutida förh. ngt pretiöst) borgherres fru; slottsfru. Brunius Sk. konsth. 458 (1850). Som charmant borgfru utöfvar hon jämte sin man en vidsträckt gästfrihet. Saisonen 1916, s. 126.
-FRÖKEN. (borga- Wennerberg 3: 18 (1883)) (förr) borgherres dotter. Rydqvist Resa 280 (1838).
-FÄNGELSE. Ett torn, som sannolikt varit det fordna borgfängelset. Atterbom Minnen 121 (1817).
-FÄSTE. [jfr t. burgfeste] A. A. Afzelius i Poet. kal. 1813, 1: 48. Ruinerna af ett gammalt medeltida borgfäste. PT 1915, nr 302, s. 3.
-GEMAK. Snoilsky 4: 190 (1887).
-GRAF. vallgraf vid l. omkring en borg. Atterbom FB 243 (1818).
-GREFLIG. [jfr t. burggräflich] Wikforss (1804; under burggräflich). V. F. Palmblad i Poet. kal. 1813, Suppl. s. 233. —
-GREFSKAP~20 l. ~02. (bur- Lind (1749; under burggrafschaft). burg- Rålamb 4: e (1690)) [efter t. burggrafschaft] område som lyder under en borggrefve. NF 2: 908 (1877).
-GREFVE. (borg- Möller (1790) osv. bur- Girs E. XIV 29 (c. 1630), Celsius E. XIV 46 (1774). burg- G. I:s reg. 9: 385 (1534), Hagström Herdam. 2: 149 (1898)) [fsv. borgha greve, liksom d. borggreve efter mht. burcgrâve l. mnt. motsvarighet därtill; jfr mnl. borchgrave] (förr) i fråga om ä., i sht tyska förh.: befälhafvare i o. styresman öfver en (furstlig) borg l. ett (furstligt) slott med tillhörande (stad o. land)område; senare äfv. o. så i sht i det sv. väldet: högste (juridiske o. militäre) styresman i (större) stad; äfv. titel utan motsv. befattning. Erich Andersson, underståthållare öfver Åbo slott och län samt burggrefve öfver städerna i Finland. Bidr. t. Åbo hist. I. 4: 76 (1630). HSH 31: 440 (1638). Burgrefven i Götheburg. RP 8: 373 (1640). Burgrefwe i Malmoe. Saml. af instr. f. landtreg. 287 (1676). Åbo Stad synes i .. (Per Brahes) tid hafva fådt 4 Bårgmästare .., af hvilcka en undertiden (dvs. stundom) hedrades med namn af Burggrefve. E. Lennqvist (1764) hos Leinberg Vårt land 5: 174. Nürnbergs gamla burggrefvar. Fryxell Ber. 6: 377 (1833).
-GREFVINNA. (burg-) (förr) borggrefves fru. Burggrefvinnan Dohna-Soop. Hagström Herdam. 4: 438 (1901).
-GRIND. (borga- Sv. folks. 289 (1849)) grind som leder till en borggård. Ling As. 203 (1833).
-GÅRD. (bor- Hist. bibl., G. H. Taubenfelt (1658) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 193, bår- A. Trolle (c. 1550) hos Dybeck Runa 1842—43, 3: 17 (: bårgårdstugu), RARP 2: 107 (1634); borr- (bårr-) C. C. Gyllenhjelm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 329, Ekeblad Bref 1: 13 (1644; jämfördt med handskr.). borge- (bårge-) G. I:s reg. 17: 183 (1545), RARP 4: 514 (1650)) [fsv. borghgardher] af byggnader l. murar l. dyl. omsluten gård i en borg l. inom l. vid ett slott. Stocholms Borgårdh. Hist. bibl. 1: 227 (1580). Dhen yttersta Bårgården, eller förborgen (inom Sthms slott). RARP 2: 107 (1634). (Gripsholms slott) består nu af en stor femkantig hufvudbygnad, .. omslutande en inre borggård. Höjer Sv. 1: 223 (1873).
-GÅRDS-MUR.
1) mur omkring en borggård.
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Norrby s:n i Uppl., Västmanl. o. Norrl.); antagl. beroende på omtydning af BORG-GÅRD efter BOGÅRD, sbst.3; jfr -GÅRDS-PORT 2] (†) kyrkogårdsmur. Widmark Helsingl. 2: 36 (1849).
-GÅRDS-PORT.
1) port som leder till en borggård. Tessin Bref 2: 211 (1754).
2) [jfr motsv. anv. i norrl. dial.; jfr -GÅRDS-MUR 2] (†) port i kyrkogårdsmur. Lindström Gm Härjed. 84 (1894).
-HERRE. [efter t. burgherr]
1) (i fråga om nutida förh. ngt pretiöst) innehafvare af en borg; slottsherre; äfv. = -GREFVE. Wikforss (1804; under burgherr). Åbo slott belägrades nu af Nils Vestgöte. Borgherre derstädes var junker Tomas. Fryxell Ber. 3: 39 (1828). Borgherrarne uppförde ofta (under medeltiden) öfver vägarne inom sina egor slagbommar, hvarest tull affordrades alla, som skulle förbi. Frey 1847, s. 535. Ett stillestånd afslöts (af Engelbrekt) med borgherren (på Sthms slott), Hans Kröpelin. Wieselgren Bild. 303 (1886, 1889).
2) elliptiskt för BORG-HERRE-ÄPPLE. SD 1915, nr 297, s. 13.
-HERRE-ÄPPLE. [efter t. bürgerherrnapfel] en sorts vinteräpple; jfr -HERRE 2. Eneroth Pom. 2: 57 (1866). Borgherreäpple .. Stort och förträffligt hushålls- och handelsäpple. Prisfört. fr. Alnarps trädg. 1892, s. 3. —
-HÖFDING. (i fråga om ä. förh., föga br.) befälhafvare på en borg. Borghöfdingen (i Prag), grefve Rudolf Colloredo, försvarade sig med kraft. Fryxell Ber. 8: 45 (1838). Oscar II 2: 126 (1861, 1887).
-KAPELL. Brunius Sk. konsth. 408 (1850).
-KLÄDE. (borg- G. I:s reg. 17: 109 (1545). borge- G. I:s reg. 16: 695 (1544), Fin. urk. I. 1: 69 (1597)) [fsv. borghklädhe] (†) kläde till kläder åt krigsmanskap (på en borg l. ett slott l. eljest); jfr BORGAR-KLÄDE. Att .. (fogden) sitt borgecläde till sig och sine karller .. förfordra skall. G. I:s reg. 23: 171 (1552). Därs. 26: 583 (1556).
-LEGA, se BORGLÄGER.
-LIK, adj. Bergstedt Metr. öfv. 38 (1845). Borglika slott. Uppf. b. 1: 334 (1873).
-LIND. (borga- Atterbom i Poet. kal. 1816, 1: 52, Dens. 2: 261 (1827)) lind på borggård. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 250 A, s. 3. —
-LÄGE, -LÄGER, se BORGLÄGER.
-LÄMNING. lämning af en borg. Holmberg Bohusl. 1: 108 (1842).
-LÄN. (borge- BtFH 4: 17 (1561), Bidr. t. Hfors hist. 1: 37 (1594)) [fsv. borghlän, efter mnt. borchlen l. t. burglehen] (förr) (afkastning af) gård l. dyl. anslagen till krigsmans underhåll. Rydberg Kulturh. förel. 5: 283 (1887).
-MAN. [jfr isl. borgarmaðr, mnt. borchman, t. burgmann] (i fråga om ä. förh., föga br.) besättningsman i en borg. Björner Lodbr. 17 (1737). Brate Edda 144 (1913).
-MUR. (borga- Snoilsky Goethe Vis. o. dikt. 50 (1901)) [fsv. borgha mur] J. Röding i 1 VittAH 1: 216 (1755).
-MÄSTARE, se d. o. —
-PORT. (borge- J. Röding i 1 VittAH 1: 240 (1755)).
-RUIN. En borgruin (ses) på spetsen af ett berg. Rydqvist Resa 296 (1838).
-RÄTT, se d. o. —
-SAL. (borga- Nyberg 1: 249 (1831), Melin Prins. 33 (1885)) Atterbom i Poet. kal. 1816, s. LXIV. —
-STAD.
1) [fsv. borgha stadher, motsv. isl. borg(ar)staðr] (†) tomt för en borg, ställe där en borg ligger l. legat. (Oden) valde .. sin borgstad på Mälare-viken Skarfvens södra strand. Strinnholm Hist. 1: 194 (1834). Resen Ramunder, hvars gamla borgstad ännu visas under namn af Ramundaborg på bergshöjden Ramundahäll vid Söderköping. Afzelius Sagoh. 2: 111 (1840).
2) (föga br.) vid l. omkring en borg uppbyggd stad, stad med borg. Finska biskopskrönikans uppgift, att Åbo som borgstad redan varit till i slutet af XII århundradet. Strinnholm Hist. 5: 15 (1854). När .. (germanerna) äldst möta oss, voro de ännu icke bofasta, de hade icke några befästade borgstäder. Schück Medelt. kult. hist. 19 (1907).
-STIL. Snellman Tyskl. 110 (1842). Uppe på ett brant berg (ligger) slottet i medeltida borgstil. Strindberg Inferno 140 (1897).
-STOP. (borg- FH 4: 298 (1556), Lex. Linc. (1640; under amphora). borge- G. I:s reg. 2: 266 (1525), Voc. lib. 35 (c. 1580)) (†) stort dryckesstop; jfr BORGAR-STOP.
-STUGA. (borg- BtFH 3: 238 (1549) osv. bo(h)r- Sv. forns. 1: 50, Murenius Acta visit. 390 (1658). borge- G. I:s reg. 16: 667 (1544), Tegel G. I 2: 370 (1622: Borgestugu Dörren). borre- Sv. forns. 1: 30) [jfr fsv. borghara stova, d. borg(e)stue, t. burgstube] samlingsrum (ofta äfv. matsal) för en borgs l. ett slotts besättning (o. öfriga manliga tjänare); senare o. så ännu i södra Sv.: mat- o. samlingsrum för det ogifta gårdsfolket på en herrgård o. d. (Konungens fogde skall) medh altt thet fålck som haffuer theris beskedh widh gården hålle theris daglige måltidh vthi bårgestuffun. Saml. af instr. f. landtreg. 22 (1583). Then som swär, bannas, eller någon Gudz lastning drifwer i Borgestugune, straffes effter Borgstugu-Rätten. Schmedeman Just. 99 (1590). Det .. är en känd .. sak, att folkvisorna ofta fötts i riddarborgarnas gemak för att därifrån stiga ned till borgstugan ock så vidare till hyddorna där nedanför. A. Ahlström i Landsm. XI. 1: 10 (1895).
-STUGU-RÄTT. (-stufve- Möller) [jfr d. borgstueret; benämningen är föranledd däraf att rätten brukade sammanträda i borgstugan; jfr RÅDSTUGU-RÄTT] (förr)
a) = BORGRÄTT a. Borgstufverätten (på Månstorp i Skåne 8 dec. 1550) utgjordes af 12 bisittare under gårdsfogden Nils Persons præsidium. Möller Hall. herreg. 2 (1871).
b) = BORGRÄTT d. Schmedeman Just. 99 (1590; se under -STUGA).
-STUGU-SNORKARE. (†) person som uppträder kaxigt i borgstugan. Dhet skeer i gemeen, at dhe som i vngdomen haa waret arga huggebiäszar, och hafft lust til trätor; Dhe blij på ålderen borgstugusnorkare, och föra giärna kijff på bahnen. Grubb 838 (1665).
-STÄMMA. (borga- Brahe. borge- G. I:s reg. 16: 118 (1544)) (förr) borgrätt (se d. o. a o. b). Wår fodermarsk Ritmestere (dvs. ryttmästare) Stallmestere och anndre Befhälningzmhänn opå Wåre Slott eller gårder schola .. forplictige wara, at holla borgestämpnna medt wåra hoffolck (dvs. krigsfolk) .. hwaria otta daga eller fiortonn. G. I:s reg. 16: 118 (1544). (Adeln borde hvar måndag på sina gårdar) Hålla Räffst- och Bårga-stempna. Brahe Oec. 115 (1581). E. Hildebrand i Sv:s hist. 3: 247 (1903).
-TORN. (borga- Atterbom 2: 236 (1827), Melin Dikt. 1: 16 (1888)) Borgtornen voro mestadels runda; i det inre gick en vindeltrappa; ofvantill syntes vanligen icke taket, blott en murbröstning eller tinnar. Wrangel Konststil. 21 (1897).
-VAKT. Sv. o. t. handlex. (1851). Rydberg Gudasag. 32 (1887).
-VAKTARE. Rydberg Myt. 1: 322 (1886).
-VALL. Sv. folkv. 1: 26. Rålamb 8: 33 (1691). I västra Ryssland .. finnas många runda borgvallar af jord, som anses höra till neolitisk tid. 2 NF 23: 1430 (1916).
B (numera bl. arkaiserande, särsk. i poesi i folkviseton): BORGA-FRID, -FRÖKEN, -GRIND, se A.
-LED. borgport, slottsport. Sv. folkv. 1: 117. Hvad sång får jag vid borgaled, / Hvad sång från vindbron höra? Snoilsky Goethe Ball. 1 (1876).
-LEJD. (enst.) skydd l. fred inom en borg. Atterbom i Poet. kal. 1816, 1: 84. —
-LIND, se A.
-LÄGER, se BORGLÄGER.
-MUR, -SAL, -STÄMMA, -TORN, se A.
C (†): BORGE-BORD. spisning för besättning o. betjäning på en borg l. ett slott. (Ståthållaren) skall låte hålle Bårgebord, för allt Slottsfålcked. Saml. af instr. f. landtreg. 108 (1616).
-FRED, -GÅRD, -KLÄDE, se A.
-LEGA, -LÄGER, se BORGLÄGER.
-LÄN, -PORT, se A.
-RÄTT, se BORGRÄTT.
-STOP, -STUGA, -STÄMMA, se A.
D (†): BORGS-RÄTT, se BORGRÄTT.

 

Spalt B 3928 band 5, 1920

Webbansvarig