Publicerad 1917   Lämna synpunkter
BLÖTA blø3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[afl. af BLÖT, adj.; jfr d. bløde, nor. dial. blauta, nor. dial. o. isl. bløyta]
väta, vätska, fuktighet, vatten. På det söta, / Och på blöta, / Följer röta. Runius Dud. 3: 33 (c. 1700). Lit Bacchus till, / Drick friskt utaf hans blöta. Bellman Skr. Ny saml. 1: 434 (c. 1765). Täckdikningen gör jorden .. mindre genomdränkt af höstens blöta. NF 16: 1191 (1892). — särsk.
a) gm ymnigt regn förorsakad väta; regn, skur. Den omåttliga blötan hade gjort .. (vägen) hal. J. Wallenberg 216 (1771). Det är .. tryckande mörk himmel mellan blötorna. VL 1906, nr 269, s. 5.
b) om förhållandet att blifva blöt l. blött, blötning; i sht i uttr. få (sig) en blöta, blifva (genom)blöt. Nu har det regnat i flera dar, så jorden har fått en grundlig blöta. Då fick han .. en blöta i vattenhon. Nilsson Årets folkl. fester 202 (1915). — jfr JORD-, ROT-BLÖTA m. fl.
c) uppblött l. vattensjuk l. kärraktig mark, gyttja. Uti pölar, dyhål och blötan, finna (fåren) .. aldeles intet nöje. Hastfer Fårs ans 162 (1752). En torr ravin med en smula sömnig blöta i midten. Lindqvist I land. bak. moln. 201 (1911). jfr Blöötan ss. ortnamn 1639 hos Hj. Lindroth i Fornv. 1915, s. 15.

 

Spalt B 3632 band 5, 1917

Webbansvarig