| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÄDDRIG, adj.3
(†) som rör sig hit o. dit utan styrsel, sladdrig, lallande; om tungan. Bläddriger tunga af bränvin och vin. Bellman 3: 87 (1790). Tungan skall vara bläddrig och flägtande; som ett asplöf. C. F. Dahlgren 3: 151 (1820). — Anm. På reminiscens af ofvan anförda ställe hos Bellman torde ordets anv. bero i nedanstående språkprof, i hvilka dock skalden, enl. lämnad upplysning, afsett bet. BLÄDDRIG, adj.1 2. Min röst är försupen / och bläddrig min tunga. Heidenstam Karol. 2: 154 (1898). Dens. N. dikt. 71 (1915).
Spalt B 3595 band 5, 1917