Publicerad 1916   Lämna synpunkter
BLOMSTRIG blom3strig2, stundom, i Skåne nästan alltid, i Värml. vanl., -ω-, adj.
Etymologi
[bildadt till BLOMSTER]
Anm. I en af A. J. Rydén i Sv. litt.-fören. tidn. 1838 skrifven recension af Atterboms Samlade dikter anföres ordet sp. 781 bland ”ovanliga, nybildade och något konstiga ord, hvilka stundom icke behaga”.
1) (†) som bär blommande växter, blomstrande, rik på blommor; jfr BLOMMIG 1. Helsingius E 7 b (1587). Een blomstrig våhr. C. Gripenhielm Vitt. 279 (1688). Mjukt på ett blomstrigt gräs jag fann mig ligga. J. G. Oxenstierna 4: 271 (1815). Blomstriga ängder. Atterbom i Poet. kal. 1816, 1: 105.
2) i sht bot. som har (så l. så beskaffade l. så l. så många) blommor; i ssgr l. med ssgr jämförliga sammanställningar; jfr BLOMMIG 1 slutet. Växter med fribladiga .. blomkronor sönderfalla i enkelblommiga (Simplices) .. och sammansatt blomstriga (Compositæ). NF 16: 581 (1892). — jfr EN-, FJÄRIL-, FLOCK-, FÅ-, GREN-, KORG-, KORS-, LÄPP-, MÅNG-, RIK-, RÖD-, SKÖN-, SMÅ-, STRÅL-, TUNG-BLOMSTRIG m. fl.

 

Spalt B 3459 band 4, 1916

Webbansvarig