| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
BJÄLLA bjäl3a2 (bje`lla Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(starkt bygdemålsfärgadt) skälla, bjällra. Gyllene biellor. 2 Mos. 28: 33 (Bib. 1541). Så skakt’ hon (dvs. kon) hornen och lät biellan sammanringa. Kolmodin Qv.-sp. 1: 251 (1732). jfr DOM-BJÄLLA. — i bild. Turken ban på honom (dvs. ryssen) biällan, / At han geck med Skam därut. Rydelius Vitt. 17 (1715). Jag har hört bjällan, men jag har inte sett kon. Granlund Ordspr. (c. 1880; anfördt fr. Smål.; om tomma löften). — särsk. ss. namn på växter med klocklika blommor; jfr MO-BJÄLLA.
a) (i Götal., föga br.) (individ l. art af) växtsläktet Campanula, särsk. Campanula rotundifolia Lin., liten blåklocka; jfr BJÄLLER-BLOMMA, BJÄLLRA c, SKÄLLA. Linné Flora nr 184 (1745, 1755; angifvet ss. brukligt i Bohuslän). Rothof Hush. 243 (1762). Retzius Flora oec. 140 (1806). — jfr BLÅ-, DOM-, MÄRR-BJÄLLA.
b) (numera knappast br.) (individ af) växtarten Digitalis purpurea Lin. Liljeblad Flora nr 320 (1792, 1798). Weste (1807). Dalin (1850).
-KO~2. (bjälle- Dahlstierna, Ågerups arkiv Bouppteckning (1751) m. fl.) skällko. Dahlstierna Vitt. 58 (1697). Kolmodin Qv.-sp. 1: 251 (1732). LD 1909, nr 108, s. 2 (om förh. i Dalsl. o. Bohuslän). särsk. mer l. mindre bildl. Sonnettens bjellra sprucken är, / och bjellkon magistrerar. Tegnér 2: 401 (1814); jfr BJÄLLRA, sbst. b β. (Gibbon) var i samma läge som ”den siste kämpen” hos Geijer, där han, en gengångare från en bragdrik, hednisk värld, väckes ur sina forntidsminnen af klostrets ”bjällko”. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 135 (1864; om klosterklockorna); jfr BJÄLLER-KO. —
-SMED~2. (biälle-) (förr) smed som förfärdigar skällor o. bjällror. Växiö rådstur. prot. 27 nov. 1736.
B: BJÄLLE-KO, -SMED, se A.
Spalt B 2939 band 4, 1912