Publicerad 1908   Lämna synpunkter
BETVIFLA betvi4vla, i Sveal. äfv. 032 (betvi´fla Weste 1: 1954), v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Atterbom Philos. hist. 179 (1835)).
Etymologi
[liksom d. betvivle efter t. bezweifeln; jfr holl. betwijfelen; se BE- o. TVIFLA]
tvifla på, hysa tvifvel om, draga i tvifvelsmål; sätta i fråga; hålla för osannolik(t). Det tillåter jag mig att betvifla. (Det) betviflas, ss. genmäle på en lämnad uppgift. Jag betviflar alls inte l. inte ett ögonblick, att ni har rätt. Jag betviflar sanningsenligheten af denna uppgift. Det torde icke kunna betviflas, att saken förhåller sig på nu antydda sätt. Weste 1: 1954 (1807). Om, som jag ej betviflar, af Fosforos åtgå 500 ex(emplar). P. Elgström (1810) i Bref rör. N. Skol. hist. 96. Det är vår syndiga natur, som förgäter, förnekar, betviflar allt heligt. Wallin 2 Pred. 2: 162 (1822). (Spelare-John) uppgaf .. Strömkarlen såsom sin läromästare. Ingen betviflade uppgiften. Hedborn 1: 29 (1835). Kan du .. betvifla, att det är samme kättare, som mördat vår Simon? Rydberg Ath. 177 (1859, 1866). Jag har aldrig .. betviflat ert mod, men jag betviflar er framgång. Topelius Fält. 5: 256 (1866, 1867). — (föga br.) med pleonastisk negation i objektssats efter negerad hufvudsats. Vi hafva ingen orsak att betvifla det ju ej Shakspeare, Goëthe, Calderon, Corneille skulle röna samma öde (dvs. blifva uthvisslade) på Stockholms theater, deräst … C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 259. — jfr OBETVIFLAD.

 

Spalt B 2118 band 4, 1908

Webbansvarig