| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERGIG bær3jig2 (be`rgig Weste), adj. -are.
1) motsv. BERG 1: uppfylld af berg; jfr BERG-AKTIG 1. Montosus bergogh. Var. rer. 60 (1538). De skogwuxne och bärgige Landen. RARP 4: 618 (1651). Det Bergugaste landet i Swerige. Rudbeck Atl. 1: 625 (1679). Tallbekrönta fjäll / I bergig nord! Stagnelius 2: 418 (1814). Hela vestra Sibirien är ett enformigt slättland; ö(ster) om Jenisei blir landet backigt, vid Lena bergigt; i Kamtschatka öfvergår det till alpland. Palmblad Geogr. 209 (1835, 1851). Bergiga och vilda skogar. Nilsson Fauna 1: 120 (1847); jfr 2. Den bergiga provinsen Auvergen. Ödman Vexl. bild. 135 (1893). — jfr HÖG-, LÅG-, SMÅ-BERGIG.
2) motsv. BERG 2: där berget går i dagen; stenbunden, stenig; jfr BERG-AKTIG 2; numera bl. starkt närmande sig 1. En stor och hög bergig backe. Eneman Resa 2: 32 (1712). Stenbunden och bergog mark. Bruner Tankar 71 (1756). Å bergig ås. Geijer I. 3: 185 (1811).
Spalt B 1311 band 3, 1904