Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BEFÄNGDHET befäŋ3d~he2t, äfv. 04~1, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara befängd. — särsk. till BEFÄNGD 3 b: orimlighet, absurditet. Befängdheten i ett (sådant) valsätt. Karlst.-tidn. 1895, nr 1701, s. 2.
2) konkretare, om ngt som har l. röjer nämnda egenskap. — särsk. till BEFÄNGD 3 b: galenskap, dumhet, dumt streck. Wetterbergh Altart. 358 (1848). Han gör då aldrig annat än misstag och befängdheter! Carlén Köpm. 2: 28 (1860). Författarens otaliga befängdheter. AB(L) 1901, nr 221, s. 7.

 

Spalt B 701 band 3, 1901

Webbansvarig