Publicerad 1901   Lämna synpunkter
BATTUT batɯ4t l. BATTUTT batut4, r. l. m. (m. Porath Pal. svec. 1: G 1 a (1693)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(battute Porath (1693). battuta Ling S. arb. 3: 689, 696 (1820))
Etymologi
[jfr t. battute (trestafvigt), af it. battuta, af battere (se BATTERA)]
fäkt.
1) kraftig strykning med egen värja l. florettklinga långs motståndarens klinga (s. k. lång battut) l. kort slag mot en punkt på motståndarens klinga (s. k. kort l. torr battut); jfr BATTEMANG 1. Man gör battut för att åstadkomma en blotta. Enkel, dubbel battut. Disordonnera i hast .. hans (dvs. motståndarens) Klinga med en battute .. dok utan fotens rörelse. Porath Pal. svec. 2: A 1 a (1693). Giör battuten i hans swaga (dvs. mot den yttre delen af motståndarens värja), så har han mycket mera force. Därs. 1: G 1 a. Battuterna äro både höga och låga. Ling S. arb. 3: 696 (1820). Nyblæus Fäktl. 50 (1876; se under BATTEMANG 1). V. Balck i Bibl. f. idr. 5: 78 (1888). — jfr KVART-, KVINT-, PARAD-, SEKUND-, TERS-BATTUT.
2) (†) motsv. BATTERA 2 a: stampning för markerande af låtsadt utfall, appell. Wille han .. dig utan til med en battute af foten giöra en fint åt ansichtet. Porath Pal. svec. 3: C 2 a (1693).

 

Spalt B 520 band 3, 1901

Webbansvarig