| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
BADDARE bad3are2 (ba`ddare Weste), m.||ig. l. r.; best. -en l. -n; pl. =.
(hvard.) person l. sak som (i ngt afseende) särskildt utmärker sig l. framstår (framför mängden); huggare, best, bjässe, ”öfverdängare”. Det är just en baddare, c’est un diable, il a le diable au corps. Weste (1807). Ankarström är en riktig baddare, som ej släpper en sak, den han en gång satt sig i sinnet. Crusenstolpe Mor. 4: 106 (1841). En baddare i historien. Dalin (1850). Fienden .. lärer (icke) ansett det löna mödan att vidare förfölja en så envis baddare. Topelius Vint. I. 1: 42 (1863, 1880). Alexander den store var en baddare .. men Napoleon var ett strå hvassare, han. Nyblom Hum. 56 (1874, 1883). Fuchsarne ä’ .. ena baddare att löpa. Strindberg Sv. öden 2: 165 (1883). — särsk.
a) med afs. på en materiell egenskap, om ngn l. ngt som utmärker sig för en ovanlig storlek, grofhet, tyngd o. d. Det var mig en baddare till abborre (att vara tung l. bred i ryggen). Nordforss (1805). Det var en gräslig baddare så stor! C. F. Dahlgren S. arb. 1: 106 (1828; om en sik). En lång baddare till Skånsk barnpiga. Gosselman Sjöm. 1: 48 (1839). Oxen, en stor grof baddare. Schröder M. fr. sk. 56 (1888). Ingen hade sett en sådan baddare till förlofningsring. Lundquist Aftonlamp. 155 (1891).
b) anv. ss. ett slags (lindrigare) svordom. Åh baddaren! Det var baddarn till polskt ord. Törneros Bref 1: 9 (1823). Hvad baddarn menar han med det? Björkman (1889).
Spalt B 53 band 2, 1898