Publicerad 1898   Lämna synpunkter
ANRÄNNA an3~rän2a, v. -er, -rände, -ränt, -ränd; se för öfr. RÄNNA, v. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. anrännande, anränning, efter mnt. o. t. anrennen; jfr d. anrende, holl. aanrennen]
— jfr RÄNNA AN.
1) (numera knappast br.) intr.: göra anlopp l. löpa till anfall (mot), framstorma (mot), (i språng) anrycka (se d. o. 1). Pohlackerne (kommo) medh stoor furie åter anrännandes. N. Av. 29 Maj 1656, nr 2, s. 3. Anloppet eller anränningen, med den derigenom åsyftade och omedelbart derpå följande sammanträffningen .., utgör rytteriets egentliga stridssätt. Hazelius Förel. 1: 253 (1839).
2) (†) tr.: bestorma, angripa. Tå Murarna medh Stormstocken anrendes. Schroderus Liv. 570 (1626).

 

Spalt A 1671 band 2, 1898

Webbansvarig