Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFSKAKA a3v~ska2ka (a`fskaka Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr eng. shake off; se äfv. under 3]
Cellarius (1699, under decutio).
1)
a) gm skakning af ett föremål från detsamma lösgöra l. skilja (därå befintliga l. därvid fastsittande delar l. föremål) l. komma (dessa) att falla; skaka bort l. ned. Lind (1738). Afskaka dambet af fötterna. Dens. (1749). (Bina) afskaka .. frömjölet från blom-knapparne. Fischerström 1: 748 (1779). Afskaka snön från kappan. Kindblad (1867). Gossen .. afskakade frukten. Dens. Sitter (bi-)svärmen så högt på en gren, att han ej .. kan nås, .. (måste man) afskaka honom. Dahm Biet 89 (1878).
b) gm skakning l. med en kraftig rörelse befria sig från l. aflägsna (ngt, som man bär l. har på sig), så att (det) faller af; skaka (ngt) af sig. Hästen hade genom sina ryckningar afskakat packningen. Kindblad (1867). När svanhamnen är afskakad och ligger på marken. Wennerberg 3: 227 (1883). — särsk.
α) [jfr t. das joch abschütteln, lat. jugum (servitutis) excutere] i bild, om ngt tyngande l. tryckande: afskudda; afkasta (se d. o. 3). Afskaka oket. Rydberg Frib. 428 (1857, 1866). Napoleon hade lagt främmande folk i bojor, som de måste afskaka. Beskow K. XII 2: 255 (1868). — (föga br.) refl. i samma bet. (Vindarna) afskaka sig nattens bojor. Läseb. f. folksk. 690 (1892).
β) [jfr t. den schlaf abschütteln] bildl.: lösrycka l. frigöra sig ifrån. Afskaka dessa dystra, sjukliga tankar. Rydberg Frib. 269 (1857, 1866). Afskaka .. fruktan. Topelius Vint. I. 1: 287 (1859, 1880). Sömnigheten var alldeles afskakad. Melander I läger 224 (1887). I en hast afskakande sina (dystra) minnen. Kerfstedt Eva 163 (1888). — (föga br.) refl. i samma bet. Afskaka sig tillvitelsen. Ödmann i 2 Saml. 4: 169 (1820).
2) (föga br.) gm skakning af (ett föremål) få (därå) befintliga l. (därvid) fastsittande småpartiklar o. d. att falla af. Afskaka mattor. En stark vind .. afskakade skogen (efter störtregnet). Schröder M. fr. sk. 160 (1888).
3) [jfr d. afskage, nnt. o. holl. afschaken] sjöt. förlänga (en talja) därigenom, att taljelöparens gångar öfverhalas o. afståndet mellan taljans båda block sålunda ökas; förfara. Deleen (1806, under fleet). Taljorna afskakas och de enkla blocken uppfångas vid galjonsgelingen. Boström Tackl. 99 (1837). Konow (1887, under skaka). — jfr SKAKA.
Ssg: (1, 2) AFSKAKNINGS-APPARAT310~102, på kvarnar, maskiner för tillverkning af ylleflanell osv. Katal. fr. C. Jacobsen 1892, s. 55.
Anm. I bet. 1 (utom b α, β), 2 hellre (utom i part.) SKAKA AF.

 

Spalt A 475 band 1, 1898

Webbansvarig