Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFLEFVA, v. -er, -lefde, -lefvat (se för öfr. LEFVA, v.1).
Etymologi
[jfr d. afleve, mnt. afleven, t. ableben]
lefva så länge, att ngt hinner inträffa l. försiggå l. taga slut. — jfr AFLEFVAD.
1) (†) upplefva; obj. är
a) ngt, som man under sin lefnad får röna l. pröfva l. erfara. P. J. Gothus Tål. E 5 b (1601). Hwilke som vpföda Barnen til tucht och förmaning i Herranom, .. the affleffua glädie och frögd i them. Dens. Hust. 233 (1606). Beslut 29 Nov. 1697, s. B 1 b.
b) en viss tid. The förmena sigh kunna aflefwa then tidhen, at the kunna en gång komma til rooligheet. Schroderus Hoflefv. 96 (1629). RARP 1: 191 (1632).
2) (†) genomlefva (en tidrymd), lefva (en viss tid) till slut. Gustaf II Adolf 559 (1624). Både wäl begynna och lyckeligen aflefwa (det nya året). Plakat 2 Jan. 1699, s. 1 b.
3) (†) öfverlefva (ngn). (Om) Han sin Herr Fader aflefde. Girs J. III:s kr. 174 (1627). Schroderus Hoflefv. 258 (1629).

 

Spalt A 317 band 1, 1898

Webbansvarig