Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFKLÄMMA a3v~kläm2a, v. -er, -klämde, -klämt, -klämd. vbalsbst. -ANDE, -KLÄMNING.
Etymologi
[jfr d. afklemme, nnt. afklemmen, t. abklemmen]
Lind (1738, under abklemmen). Avklämd. Lundell (1893).
1) gm klämning frånskilja. Han fick halfva fingret afklämdt i dörren. Dähnert 145 (1746). Dalin (1850).
2) gm klämning stycka l. afbryta; klämma i tu. Han fick sitt finger afklämdt på midten. Dalin (1850). — oeg. (Svenskarna vilja ej) Komme til .. (danskarnas) Herredage / Ther the få theris hals aff klemme. Svart Gensv. K (”I”) 3 a (1558).
Anm. I båda bet. (utom i part.) hellre KLÄMMA AF.

 

Spalt A 276 band 1, 1898

Webbansvarig