Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SLAGA sla3ga2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Schroderus Comenius 398 (1639) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. slage, VGR 1715, s. 156 (: jern-lerslager), Schultze Ordb. 4487 (c. 1755)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLAGE sla3ge2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Risingh LandB 31 (1671) osv.), förr möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(-a c. 1635 osv. -e c. 1580 osv. -o 1541 (efter prep.)c. 1730 (ss. obj.). -u 1617 (efter prep.))
Etymologi
[fsv. slagha, sv. dial. slaga, f., slage, m.; jfr nor. dial. sloga, f., mlt. slage, f.; till SLÅ, v. — Jfr SLAG-]
1) handredskap använt l. avsett att slå med; utom ss. senare led i ssgr nästan bl. i den under slutet nämnda anv. I .. en vacker rokokobyrå förvarade .. (en prostituerad) sitt en gång avklippta hår, som hon stundom använde som slaga. Lo-Johansson Kungsg. 205 (1935). jfr: 2 bestälte jern-lerslager (dvs. järnredskap att bearbeta lera med). VGR 1715, s. 156. — jfr KALK-, MURBRUKS-, STRIDS-SLAGA. — särsk. (förr) vid tröskning använt handredskap bestående av ett träskaft o. ett därmed (gm ett bindsle av läder l. ålskinn l. hampa l. björkvidjor o. d.) rörligt förenat (stundom järnbeslaget) slagträ (vilket ofta bestod av en smalare del närmast bindslet o. en tjockare, stundom cylinderformig, del ytterst); stundom äv. dels i inskränktare anv. om den yttersta, tjockare delen av slagträet, dels allmännare, om ett för tröskning avsett handredskap i ett enda stycke, tröskträ, tröskkäpp; jfr PLÄJEL, SLAGEL 1. Jes. 28: 27 (Bib. 1541). En karl kan med slaga ej uttröska mer än en Tunna om dagen. VetAH 1761, s. 223. Det wanliga Ordspråket: Att mången griper till Boken, för att slippa gripa till Yxan och Slagan. VexiöBl. 1814, nr 3, s. 3. Meurman (1847; äv. i inskränktare anv.). Grotenfelt JordbrMet. 405 (1899; allmännare). Som verktyg vid tröskning är slagan uråldrig och har använts intill vår tid. Moberg SvH 1: 60 (1970). jfr KLUBB-, KVIST-, SÄDES-, TRÖSK-SLAGA m. fl.
2) (i fackspr.) i fråga om maskin l. mekanism o. d.: del som slår mot ngt l. varemot ngt slås. Fibrerna (dvs. rotfibrer som frånskilts vid siktning av torv) få .. genomgå en rensningsprocess i tvenne rensar, försedda med roterande slagor, hvarunder de piskas fria från vidhäftade torfpartiklar. TT 1895, M. s. 87. (Slagkrossar) kunna uppdelas i krossar med fasta slagor och krossar med rörliga slagor. Vägmaskinl. 150 (1942). — särsk.
a) lant. i tröskverk o. d.: del som slår mot säd o. dyl. l. del varemot säd o. d. slås så att säden osv. blir tröskad l. rensad; särsk. om dylik del som är anbragt på tröskverks cylinder l. sko (se SKO, sbst. 2 l) o. är utformad ss. en list l. uppbär lister l. stift (jfr SLAG-LIST 2 a). Slagan (i en tröskmaskin) ähr 3 dubbel och slår så fort som när 4 ordinert tröska. Polhem Brev 191 (1734). Slagorna till trösktrummorna, som .. göras af bessemerstål, tillverkas på en särskild för ändamålet konstruerad maskin. TT 1877, s. 272. Skon ligger under cylindern och har först en slaga med tre tätt sittande rader stift, vidare en slät, tunn slaga, hvarpå följer en slaga med tunna, snedt stälda plåtlameller. TLandtm. 1900, s. 759. Fröklöfvern passerar .. (i en klöverfrönötare) en slagcylinder med slagor af vinkeljärn med ryggen vänd utåt. LAHT 1912, s. 383. jfr KÖRNAR-SLAGA.
b) (i sht förr) i smörkärna: var o. en av ett antal längs innerväggen sittande ribbor mot vilka grädden slås av en roterande kärnvinge, slaglist (se d. o. 2 b); jfr SLAG, sbst.1 33 c. Slagorna (i en holsteinsk kärna) skola vara föga framspringande från kärlväggen, blott 3—4 cm., men på framsidan, mot vingens rörelse, skarpt bågformigt böjda. LB 3: 346 (1903). LmUppslB 691 (1923).
c) (†) om slagbom (se d. o. 1). Möller (1790). Heinrich (1828). jfr VÄV-SLAGA.
d) textil. om en i maskin ingående roterande anordning som (uppluckrar o.) rensar textilmaterial gm att piska det (o. slå det mot ett galler), slagvals (se d. o. 2) o. d.; äv. i utvidgad anv., om maskin med sådan anordning, slagmaskin (se d. o. 2), slagrens. Roterande nålvalsar (i en rensmaskin) utreda ullen, under det att en slags kamvals i förening med en slaga bortskaffar kardborrarne. TT 1871, s. 322. (Bomullen) kommer (i slagmaskinen) i beröring med en hastigt roterande slaga. Bomullen slungas därvid mot en rost som omger slagan. SvIndLex. 1: 398 (1948). Slaga .. (dvs.) slagmaskin för bomull. PrelTextilteknOrdl. (1957).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; om anledningen till benämningen jfr SLAG, sbst.1 31 f] om (prydligt upplagd o. utsirad) smörklimp l. om smörställ (med smörklimp); ss. senare led i ssgn SMÖR-SLAGA; jfr SLAG, sbst.1 31 f.
Ssgr (i allm. till 1 slutet. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. åtminstone delvis hänföras till slag, sbst.1): A: SLAG-BAND. (slag- 1926 osv. slage- 1822) (förr) band mellan slagas skaft o. slagträ. 2GbgVSH 5: 37 (1822).
(2 a) -BRO, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6300). lant. = -sko. 2NF 30: 200 (1919).
-BULT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6301).
1) (förr) till 1 slutet: slaga; äv. i inskränktare anv., om enbart (den yttersta, tjockare delen av) slagträet på en slaga, slagklump l. slagval (se d. o. 1); jfr bult, sbst.1 16. (Sv.) Slaga .. vel slagbult .. Lat. tribula. Spegel 440 (1712). (Slagan) är .. (i Hälsingl.) annorlunda giord, än i Upland ..; ty slagbulten är här kortare. Broman Glys. 3: 102 (c. 1730). Slagbult .. (dvs.) nedre tjocka delen af slängen. Sundén (1891).
2) lant. till 2 a, på cylinder i tröskverk: bult som fasthåller slaga; jfr slagar-bult. MeddJordbrTeknF 65: 51 (1940).
(2 a) -CYLINDER. lant. i tröskverk o. d.: med slagor försedd roterande del av mer l. mindre cylindrisk form; jfr -trumma, -tunna. LB 4: 389 (1906).
-DRUMP ~drum2p, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. (slag- 1774. slage- 1770) [sv. dial. slagdrump; senare ssgsleden är sv. dial. drump, slagträ på slaga, i avljudsförh. till likbetydande sv. dial. dramp (ss. senare led i ssgn slagdramp); möjl. samhörigt med sv. dial. drumma, slå (i avljudsförh. till drämma)] (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. NVedboDomb. Höstt. 1770, § 11. —
-DRUNS. ~drun2s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. [senare ssgsleden är sv. dial. druns, slagträ på slaga, besläktat med nor. dial. drunsa, stöta tungt ned, sannol. till stammen i dröna, v.1] (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. VDAkt. 1668, nr 89.
-DRÅP. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = dråp, sbst.2; jfr -val 1. Rääf Ydre 3: 292 (i handl. fr. 1721).
-DUNK. n. l. (i bet. 2 alltid) r. l. m.
1) (förr) dunk (se dunk, sbst.1 I 2) av en slaga l. slagor. Carlsson GlestGård. 190 (1943).
2) (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. Fatab. 1913, s. 88 (från Västergötl.).
-DÄNGA ~däŋ2a, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or. [senare ssgsleden är sv. dial. dänga, slagklump, till dänga, v.] (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) om (den yttersta, tjockare delen av) slagträet på en slaga, slagklump l. slagval (se d. o. 1). Fatab. 1912, s. 11.
-DÄNGEL. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. Lignell Dal 1: 105 (1851).
(2) -HACK, r. l. m., äv. -HACKA, r. l. f. (-hack 1959 osv. -hacka 1960) lant. maskin som under förflyttning över ett fält slår (l. tar upp) o. sönderdelar (samt lastar) vallväxter o. d. med slagor anbringade på en roterande vals; jfr slåtter-hack. MaskinteknJordSk. 1959, s. 299.
-HACKA, v., -ning. [till -hack] lant. med avs. på vallväxter o. d.: slå (l. ta upp) o. sönderdela (samt lasta) med slaghack. SvD 1974, nr 314, s. 25.
-KLUBB. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. HushBibl. 1755, s. 180.
-KLUBBA, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6308). [sv. dial. slageklubba, slag(u)klåbbå] (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -val 1. Hembygden (Hfors) 1910, s. 106 (från Finl.).
-KLUMP. (slag- 18781926. slage- 1727) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) om (den yttersta, tjockare delen av) slagträet på slaga; jfr -bult 1, -dänga, -val 1. Salander Gårdzf. 111 (1727). Suneson GGrund 198 (1926).
-KROSS, -KROSSKVARN, -KVARN, se sp. 6309, 6310. —
-KÄPP. (slag- 1933 osv. slage- 1668)
1) [sv. dial. slag(e)käpp, slagakäpp] (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh.) = -skaft. VDAkt. 1668, nr 49.
2) (förr) om svagt böjd käpp varmed säd o. d. tröskades (på tröskbock), tröskkäpp. Fatab. 1933, s. 295.
-KÄRNA, -LIST, se sp. 6310, 6311. —
-LJUD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6311). (slag- 1752 osv. slage- 1786) (förr) om ljudet av slaga l. slagor vid tröskning; särsk. i sådana uttr. som (uppe)hålla slagljudet, hålla takten vid slagtröskning. Brauner Åker 49 (1752). NVedboDomb. Vårt. 1786, § 181 (: hålla slage liudet). Den, som var liten och klen, fick .. en mindre slaga men skulle ändå vara med för att ”uppehålla slagljudet” d. v. s. takten. UpplFmT 29—32: 255 (1916).
-LOGE. (förr) = -tröskloge. SvGeogrÅb. 1938, s. 39.
-LÄDER. (förr) jfr -rem. Brauner Åker 49 (1752).
-REM, sbst.3 (sbst.1—2 se sp. 6317). (slag- 1754 osv. slagu- 1560) (förr) rem (av läder l. ålskinn o. d.) som förband slagas skaft o. slagträ. NorrlS 1—6: 342 (1560; av sälskinn). IllSvOrdb. (1955).
-SKAFT. (förr) slagas skaft; jfr -käpp 1, -val 2 o. hand-val. Bergström Grundtvig Folks. 58 (1879).
-SKINN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6319). (förr) till slagrem använt (ål)skinn. Broman Glys. 3: 683 (c. 1740).
(2 a) -SKO. lant. i tröskverk: med slagor försedd sko (se sko, sbst. 2 l); jfr -bro. UtSädT 1893, s. 118.
Ssg: slagsko-järn. (numera bl. tillf.) slaga av järn på slagsko. TT 1871, s. 267.
-TIGGARE. (†) person som (vandrar omkring o.) försörjer sig gm slagtröskning (mot ersättning in natura) o. (medföljande familjemedlemmars) tiggeri, tiggande spanntröskare. Alt löst och lättferdigt Partie, Landsstrykare och Slagtiggare, skola icke lidas, utan straxt köras sin wäg. Salander Gårdzf. 10 (1727).
(2 a) -TRUMMA. (numera föga br.) lant. = -cylinder. TT 1872, s. 218. Schulthess (1885).
-TRÄ, se sp. 6322. —
-TRÖSK. (förr) slagtröskning. Lo-Johansson Martyr. 67 (1968).
-TRÖSKA, -are. (förr) tröska (säd o. d.) med slaga l. slagor (stundom äv. med tröskkäpp l. tröskkäppar); äv. abs. Arrhenius Jordbr. 2: 71 (1860). GHT 1892, nr 134 B, s. 2 (: Slagtröskare). (Tall-)Fröets afvingning verkställdes genom att en påse fylldes till ungefär 1/3 med frö, som sedan slagtröskades med en käpp, hvarpå (osv.). SkogsvT 1912, s. 48. Jag måste vara med och slagtröska på logen när jag var nio år. Moberg DinStund 287 (1963). särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i sht om halm. SvT 1852, nr 185, s. 1 (om råghalm).
-TRÖSK-LOGE. (förr) loge avsedd för slagtröskning; jfr -loge. Fatab. 1908, s. 187.
-TRÖSKNING. (förr) tröskning med slaga l. slagor. Arrhenius Jordbr. 3: 25 (1861).
(2 a) -TRÖSKVERK~02 l. ~20. lant. tröskverk vars cylinder o. sko är försedda med slagor (särsk. motsatt: stifttröskverk). Schulthess (1885). 2NF 30: 201 (1919).
(2 a) -TUNNA. (numera mindre br.) lant. slagcylinder. Tiden 1848, nr 48, s. 4. LmUppslB 1126 (1923).
-VAL. (slag- 1681 osv. slagu- 1747) Verelius 269 (1681).
1) (utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, om ä. förh., numera bl. kulturhist.) slagas slagträ; jfr -bult 1, -drump, -druns, -dråp, -dunk 2, -dänga, -dängel, -klubb, -klubba o. slagel 1. Ihre (1769).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) = -skaft. Boding ÅngermHush. 52 (1747).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLAGE-BAND, -DRUMP, -KLUMP, -KÄPP, -LJUD, se A.
C (†): SLAGU-REM, -VAL, se A.
Avledn.: SLAGA, v.2 (numera bl. mera tillf., om ä. förh.) till 1 slutet: tröska med slaga l. slagor. Mikkogubben såg henne (dvs. huldran) dansa i skogen — / sven var han då, hade slagat på logen. Samzelius Fänr. 161 (1899).
Särsk. förb.: slaga ur. (mera tillf., om ä. förh.) tröska ur (säd) med slaga l. slagor; äv. utan obj., i uttr. slaga ur till såsäd, tröska med slaga l. slagor för att få utsäde. Man brukade .. mala av nya årets skörd redan då man slagat ur till såsäd i augusti. Martinson Rågv. 65 (1935).

 

Spalt S 6337 band 27, 1976

Webbansvarig