Publicerad 1958   Lämna synpunkter
RING riŋ4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (HSH 37: 2 (1529) osv.) ((†) -er TullbSthm 17/5 1543, CupVen. C 4 a (1669)).
Ordformer
(ring 1526 osv. ringie- i ssg 1558. ringienn, sg. best. 1589)
Etymologi
[fsv. ringer; jfr d. ring, isl. hringr, fsax., fht. o. feng. hring (lt., t. o. eng. ring); av ett germ. hringa-, av ett äldre hrenga- (jfr det i fin. inlånade rengas), i avljudsförh. till fbulg. krǫgŭ, krets. — Jfr HARANG, RANG]
1) föremål av metall l. ben l. hår o. d. som bäres ss. smycke l. symbol l. igenkänningstecken l. därför att det tillskrives övernaturlig kraft o. som har sådan form att det (l. dess huvudbeståndsdel) bildar ett jämförelsevis smalt band omkring hjässan l. halsen l. en arm l. ett ben l. ett finger l. en tå; i fråga om nutida västerländska förh. vanl. om sådant föremål som bäres på ett finger; äv. om smycke av liknande form som bäres på annat sätt, t. ex. i ett öra l. (i vissa exotiska länder) i näsan; äv. om fingerring som är utformad så att dess klack kan göra tjänst som sigill; äv. om den nedre cirkelformiga delen av en krona. En ring besatt med diamanter. En slät ring (jfr a α, β). Luk. 15: 22 (NT 1526). 1 Ringh (av silver) kringh hufwudet. BoupptSthm 29/7 1667. De (skrivelser), som angingo regeringen, blefvo .. förseglade med .. (konungens) ring. Hochschild Mem. 2: 252 (1792). En gammal Gallisk graf, hvarest flera menniskoskeletter funnos, som hade .. ringar om halsen, om armar och lår. Iduna 7: 198 (1817). Jag (kan) omöjligt ha mina ringar på höger hand. Wägner Norrt. 87 (1908). Den kungliga kronan .. består af en bred ring, på hvilken uppstiga 8 blad. 2NF 15: 6 (1911). Bolin KemVerkst. 133 (1942). — jfr ARM-, BEN-, BESVÄRJELSE-, BRILJANT-, FINGER-, FOT-, GIKT-, GULD-, HALS-, HAND-, HÅR-, IGENKÄNNINGS-, KLACK-, LÄNK-, NÄS-, PANN-, SIGILL-, TROLL-, ÖRON-RING m. fl. — särsk.
a) om en (i vissa fall i samband med en högtidlig ceremoni överlämnad) fingerring som utgör ett tecken på att bäraren innehar ett visst ämbete l. har en viss grad l. ett visst civilstånd l. har genomgått viss läroanstalt l. är medlem av viss sammanslutning o. d. Wallquist EcclSaml. 1—4: 51 (1693; om doktorsring). Till biskopsdrägten hörde .. (under medeltiden bl. a.) ringen med infattad sten. Hildebrand KyrklK 118 (1875). Dædalus 1938, s. 40. jfr BISKOPS-, DOKTORS-, FISKAR-, FRIMURAR-, MAGISTER-, ORDENS-RING m. fl. särsk.
α) om fingerring (i Sv. numera vanl. en slät guldring) som utgör ett tecken på trolovning. Växla ringar, förlova sig. Jörenn hade .. gifwitt henne .. en ringh på ächteskap. 2SthmTb. 8: 95 (1589). En aftonstund det var, / Då Per och Kersti bytte ring / Som troget fästepar. Snoilsky 3: 30 (1883). Hellström Malmros 210 (1931). jfr FÄSTNINGS-, FÖRLOVNINGS-RING m. fl.
β) om fingerring (i Sv. numera vanl. en slät guldring) som bruden vid vigseln får av brudgummen. Om Brudgummen wil .. giffua Brudenne någhon ring, såsom någhre haffua för sedh, må han sielffuer eller Presten sättia honom på Brudhennes finger. LPetri KO 54 a (1561, 1571). Rig 1942, s. 87. jfr BRÖLLOPS-, GIFTAS-, VIGSEL-RING m. fl.
b) i namn på vissa sällskapslekar, där man skall gissa l. leta reda på var en gömd (finger)ring befinner sig.
α) i uttr. gömma ringen med förbehåll, gömma ringen (äv. ring), äv. göm ringen l. ”göm ringen, göm väl”, se GÖMMA, v. 3 a α.
β) i uttr. gissa ring. Bruhn Lek. (1899).
γ) i uttr. vandrande ring. Norman GossLek. 339 (1878).
2) för visst (praktiskt) ändamål tillvärkat föremål (l. del av sådant föremål) som till formen liknar en ring (i bet. 1); äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om redskap l. instrument o. d. vars huvudbeståndsdel har sådan form (jfr DUBBEL-RING m. fl.); äv. (ofta ss. förled i ssgr) om byggnadsvärk l. annan anordning l. anläggning som bildar ett sammanhängade mer l. mindre kretsformigt helt (jfr RING-BOM, -MUR m. fl.); äv. övergående till en beteckning för det utrymme som begränsas av ngt kretsformigt. Ringer .. til Sadlemackares bruch. TullbSthm 17/5 1543. Smidiga vidjor först hopfläta till rymliga ringar! Adlerbeth Buc. 94 (1807). Konstfärdigt arbetade ringar .. af näfver, å hvilka stekpannorna med innehåll framsattes å matbordet. Wistrand NordMAllmog. 59 (1909). Ringarna, genom vilka linan (på ett spinnspö) skall löpa, böra vara fasta och upprättstående. Hammarström Sportfiske 10 (1925). — jfr ALTAR-, ANKAR-, BAJONETT-, BETSEL-, BORD-, BRODER-, BÄR-, DRAG-, DRIV-, EXCENTER-, FOT-, HAND-, KAPSON-, KUL-, LIE-, LIKTORNS-, MUFF-, NACK-, NAV-, PANN-, SADEL-, SY-, TÄTNINGS-RING m. fl. — särsk.
a) i kedja: (cirkelformig) länk. Twå små gyllene kädier, medh släta ringar. HH 1: 16 (1543). Snoilsky 3: 24 (1883; i bild). — jfr KEDJE-RING.
b) (förr) om var o. en av de metallringar (sammanböjda stycken av metalltråd o. d.) som voro sammanfogade till en brynja l. tjänade till att förstärka en skyddsdräkt av tyg l. läder (jfr RING-BRYNJA). KlädkamRSthm 1561—65 C, s. 10 a. De äldsta pansarskjortorna bestodo av smidda och sammansvetsade ringar, de senare av nitade. 2SvUppslB 22: 344 (1952). — jfr PANSAR-RING.
c) om (del av) föremål som tjänar ss. uppfästningsanordning l. handtag o. d. Ffotagrytor .. med ringar. HSH 37: 2 (1529). Dörrförhängen .. skola vara lättrörligt uppfästade i stora ringar på glidstång. SFS 1932, s. 292. — jfr GARDIN-, GRYT-, HAND-, HANDTAGS-, KLOCK-RING m. fl. — särsk.
α) (i sht förr) om metallring som är fäst vid en dörr o. användes till handtag l. till att knacka på dörren med. Hall KultInt. 36 (i handl. fr. 1631). En ring som klappas med på en port. Lind (1749; under klopff-ring). I (kyrk-)dörrarna voro ringar anbragta såsom handtag. Cornell NorrlKyrklK 20 (1918). jfr KYRK-RING.
β) (i fackspr.) om vardera av de delar på en sax där den som klipper sticker in sina fingrar. UB 6: 134 (1874). Hector Husg. 84 (1904).
γ) (i fackspr.) om handtag på nyckel, nyckelögla. Almroth Karmarsch 621 (1839). JernkA 1868, s. 95. jfr NYCKEL-RING.
d) sjöt. om förtöjningsring. Att hugga ringar i bergen, och göra Skeppen der fasta vid. HSH 6: 145 (1658). Dalin (1855). — jfr BELÄGGNINGS-, BÄRG-, FÖRTÖJNINGS-, KAJ-, MORINGS-RING m. fl.
e) om hjulring. Ringer till hiull. ArkliR 1562, avd. 14. TT 1872, s. 282. — jfr HJUL-, LÖT-, SKEN-RING m. fl. — särsk. om (luftfylld) gummiring på l. för bilhjul, cykelhjul o. d. Pneumatisk ring, se PNEUMATISK 1 b. Östberg Vel. 33 (1894). Asfalten sjöng under ringarna. Rundquist Gen. 119 (1953). jfr AUTOMOBIL-, CYKEL-, GUMMI-, INNER-, LUFT-, MASSIV-, NABB-RING m. fl.
f) om föremål som anbringas i näsan på ett djur för att hindra djuret från att göra skada l. för att man skall kunna behärska djuret; särsk. (förr) om en böjd järntråd l. dyl. som fästes i trynet på ett svin för att hindra detta från att böka i jorden. Een degelig quinna vtan tuct, är såsom een soo med en gyldene ring j näsonne. SalOrdspr. 11: 22 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Vennerholm o. Svensson 153 (1892; på tjur). Levander DalBondek. 1: 184 (1943; på svin). — jfr NOS-, NÄS-, SVIN-RING m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) mer l. mindre bildl. (i fråga om person); förr särsk. i uttr. låta sätta en ring i näsan uppå ngn, betvinga ngn l. tvinga ngn att ta reson. Effter tu (dvs. Sanherib) rasar emoot migh .., så skal iagh settia en ring j tina näso, och itt bett j tin munn, och skal föra tigh then wäghen heem igen, som tu hijt kommen äst. 2Kon. 19: 28 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1863); Bib. 1917: krok). M(in) K(äre) B(roder) .. haffver lathett settie een ringh i näsann opå honom genom thett breff, som (osv.). OxBr. 5: 22 (1613). Wil tu giffta tigh? war icke galen! / .. Wil tu i näsan ha ring? ook å halsz? en fiäther på beenen? CupVen. C 4 b (1669). särsk. [jfr språkprovet från 1541 ovan] (†) i uttr. giva ngn en ring i näsan till en annan väg, tvinga ngn att handla annorlunda än han har ämnat. Gudh giffve them (dvs. polackerna som misstänkas rusta sig till angrepp) en ringh i näsan till en annan vägh. OxBr. 10: 58 (1622).
g) om igenkänningstecken som fästes på djur, särsk. fågel (bl. a. i syfte att utforska flyttfåglars vanor). Björkegren 2794 (1786; på jaktfalk). En ungfågel .. hittades död .. i Schweiz .. samma år .. som den fått ringen på sig. Rosenius SvFågl. 3: 164 (1929). — jfr MÄRK-RING m. fl.
h) om nyckelring (se d. o. 1). Ni fäster in den här (nyckeln) på ringen med de andra. Remmer Theat. 1: 15 (1814). Dalin (1855). — jfr NYCKEL-RING.
i) (†) om infattningen runt vartdera av glasen på ett par glasögon; i pl.: (glasögon)bågar. Ringarna omkring et par glasögon. Widegren (1788). Dalin (1855).
j) (förr) artill. om kanonring; jfr BAND, sbst.1 15 b α. Palmstierna Artill. 100 (1872). Slutligen må .. anföras, att de band eller ringar, som förut omslutit kammarstycket, numera i princip äro utbytta mot en enda sammanhängande mantel. KrigVAH 1884, s. 124. — jfr KANON-RING.
k) var o. en av de olika stora cirkelformiga delar som finnas kring locket på vissa typer av spisar o. kaminer (ordnade så att den minsta ligger närmast locket o. den största ytterst) o. som jämte locket täcka den för placering av kokkärl avsedda öppningen (vilken man kan avpassa för olika stora kokkärl gm att utom locket ta bort en l. flera av de nämnda delarna). Baer HuslHärd 113 (1871). Algren fyllde på kaffepannan ur hinken, lyfte av två ringar på kaminen och satte på surran. Didring Malm 1: 160 (1914). Rallarminn. 68 (1949). — jfr KITTEL-, SPIS-RING m. fl.
l) (i sht förr) biodl. om flätad halmkrans som bildar väggarna i en liten bikupa l. om var o. en av de ovanpå varandra liggande halmkransar som tillsammans bilda väggarna i en större bikupa, (bikups)krans. Lindström Bi 9 (1780). Flyghålet anbringas mellan 2:dra och 3:dje ringen nedifrån (i bikupan). Lewerén Bisköts. 31 (1900).
m) (i fackspr.) skoning runt snörhål på skodon o. d., snörskoning. SvSkoT 1927, s. 41. Jäfvert Skomod 146 (1938).
n) (i sht förr) el.-tekn. i elektrisk maskin: ankare med ringformig kärna (framställd av tunna plåtar), ringankare; särsk. i uttr. Grammes ring, om ett sådant ankare uppfunnet av belgiern Z. Th. Gramme. NF 7: 597 (1883). Grammes ring. Moll Fys. 3: 99 (1899). — jfr ANKAR-, ARMATUR-RING.
o) tekn. (del av) värktyg med ett cirkelformigt hål i vilket ett arbetsstycke som drages genom hålet (l. pressas in i det) gestaltas efter hålets form; särsk. dels om präglingsring, dels om dragring (se d. o. 2). Prägling i ring. Eneberg Karmarsch 2: 710 (1862). 2UB 6: 131 (1904). Kulturen 1935, s. 92. — jfr DRAG-, PRÄGLINGS-RING.
p) bag. om cirkelformigt kakmått. Grafström Kond. 203 (1892).
q) om (del av) bakvärk; jfr KRANS 3 b. Huetebrödh, Råå, Roser, ringha, kakor. VDAkt. 1652, nr 33. StKokb. 62 (1940; om en del av ett bakvärk). — jfr VETE-RING.
r) (förr) om ringformigt stycke av ädel metall, använt ss. betalningsmedel. Nordström Samh. 2: 378 (1840). EkonS 1: 45 (1891). — jfr BETALNINGS-RING.
s) om bunt av metalltråd l. rep o. d. som rullats ihop (i form av en cirkel l. en åtta) för förvaring l. transport; äv. ss. måttsord, om sådan bunt (innehållande en viss mängd). Sadel giordder 2 Ringer för 12 ör(e). TullbSthm 26/10 1543. Tree ringer iärntrådh. G1R 17: 153 (1545). 4 ringar Rep. HusgKamRSthm 1751 B, s. 655. Rig 1941, s. 19. — jfr JÄRNTRÅDS-, TRÅD-RING m. fl.
t) om cirkelformiga föremål som användas ss. redskap i vissa lekar l. tävlingar l. konststycken (jfr 1 b); äv. i namn på lekar osv. där sådana föremål användas o. i bildl. uttr. som syfta på sådana lekar osv. Spjutkastning genom ring. Norman GossLek. 149 (1878). Hoppa genom en ring. Klint (1906). — särsk.
α) (i sht om ä. l. utländska förh.) om föremål som vid vissa ryttarlekar hänges upp (i en galge l. dyl.) o. som var o. en av deltagarna under ritten skall försöka uppfånga på spetsen av sin lans l. på en käpp l. med handen; äv. om ett på samma sätt använt föremål med två cirkelformiga delar vilka bilda en yttre o. en inre cirkel (l. om vardera av dessa båda cirklar); särsk. i uttr. taga (förr äv. drabba) ringen, lyckas uppfånga ringen; förr äv. i uttr. fela om ringen, misslyckas i att uppfånga ringen. När han hafwer drabbat ringen skal han (osv.). Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617). Hwar drabbning som skeer i then ytterste cirkelen skall .. blifwa räknat för ett enfalt och thet som är mit utj then innersta ringen för ett dobbelt drabbande. Därs. 33. Fela om ringen. Möller (1790). (T.) den Ring abstechen (sv.) taga ringen vid ringränning. TySvOrdb. 1946 (1932). — särsk.
α‘) (numera knappast br.) i uttr. rida l. ränna (förr äv. löpa) till rings, förr äv. ränna ring l. till ring l. efter ring, deltaga i l. öva sig i ringränning, hålla ringränning; förr äv. i utvidgad anv. (i fråga om ryttarlek som liknade ringränning): i tur o. ordning rida fram till ett upphängt föremål (för att slå till detta med en käpp); förr äv. bildl.: kämpa (mot ngn); jfr KRANS 3 a α. 19 (juni) rände iagh till ring. Carl ix Cal. 48 (1586). Här rändes nyligen till rings. Ekeblad Bref 1: 336 (1654). Rännand’ effter ring. Westhius Vitt. 8 (1678). (Eng.) To run at the ring, (sv.) löpa .. til rings. Serenius Aaa 3 b (1734). Linné Sk. 235 (1751; i fråga om leken slå katten ur tunnan). Ränna ring. Nordforss 2: 796 (1805). Politiska partier synas rida till rings mot hvarandra inom landet (dvs. Norge). Wingård Minn. 7: 34 (1847). IllSvOrdb. (1955). särsk. i ordspråket många rida till rings för en mans lycka, många tävla, men blott en vinner segern. Rhodin Ordspr. 98 (1807).
β‘) i uttr. ta ringarna, om en under 1800-talet i sydvästra Skåne bruklig fastlagslek varvid deltagarna (upprepade ggr) redo förbi upphängda ringar o. (varje gång) sökte fånga (en av) dessa med handen l. på en käpp l. dyl. Bendz Landsv. 52 (1916; om förh. c. 1860). Rig 1926, s. 15.
β) om redskap för lek som är avsett att kastas; särsk. i uttr. kasta ring(ar), dels om lek varvid ringarna kastas o. uppfångas med tillhjälp av käppar o. d. (jfr KRANS 3 a β), dels om lek l. spel varvid en ring skall kastas så att den fastnar på en krok l. hamnar runt en pinne l. runt ett som pris uppsatt föremål. Knorring Cous. 3: 11 (1834). Vi kastade ringar och lekte andra lekar. Söderberg Hist. 109 (1898). Nu ska åkas karusell och kastas ring och åkas i radiobil! Blomberg Städ. 180 (1931).
γ) (numera bl. tillf.) om rullband; särsk. i uttr. rulla, äv. slå ring, om lek (för barn) varvid den lekande bringar ett för ändamålet tillvärkat rullband (l. ett tunnband l. dyl.) att rulla framför sig. Att rulla ring. Norman GossLek. 3 (1878). Slå ring. Klint (1906).
δ) om gymnastikredskap bestående av en i ett rep l. en järnkedja hängande ring som man fattar tag i med handen vid hävrörelser o. d.; vanl. i pl., om ett par sådana redskap (ett för vardera handen); ofta i uttr. romerska ringar, dels om ett par sådana redskap, dels (i utvidgad anv.) om tävling l. övning med sådana redskap. ”Romerska ringar”. GHT 1896, nr 90 B, s. 1 (om tävling). Swing 1935, nr 1, s. 10.
ε) sport. i marken nedsänkt ring av metall inom vilken den som kastar diskus l. slägga o. dyl. l. stöter kula måste hålla sig, då han utför kastet (resp. stöten). IdrB 3: 110 (1907). IdrBl. 1924, nr 62, s. 7.
u) byggn. murad valvbåge, murbåge. Tunnhvalf bildade .. af en serie lutande, på hvarandra hvilande ringar af spetsbågig eller elliptisk form (förekommo bl. a. i Assyrien). 2NF 11: 1393 (1909). Auerbach (1913). — jfr MUR-, STÄRK-, VALV-RING m. fl.
v) skeppsb. sammanfattande benämning på plankor som utgöra ett varv långskepps runt omkring ett träfartyg, bordläggningsgång; äv. ss. sammanfattande benämning på timmer som löpa tvärskepps på ett träfartyg o. tillsammans utgöra ett lösspant l. hälften av ett fast spant. Witt Skeppsb. 56 (1857). 2UB 9: 628 (1906). — jfr BORDLÄGGNINGS-, BOTTENSTOCKS-, GARNERINGS-, SPANT-RING m. fl.
x) i utvidgad anv., om föremål som till formen är fyrkantigt l. dyl. (men som i den för föremålet vanliga l. ursprungliga formen är runt). En enkel pajdeg som kavlas ut tunt och lägges på en plåt inom en rektangulär ring på franskt manér. VeckoJ 1943, nr 27, s. 29; jfr p. jfr: Grimringar .. Fyrkantiga .. Halvrunda .. Runda. PrislCFNordströmSthm 1939, s. 76.
3) gm ritning l. målning l. snidning o. d. framställd figur som liknar en ring (i bet. 1); dels om linje som är l. liknar en cirkellinje, dels om plan yta l. fördjupning l. upphöjning som begränsas av två linjer som äro l. likna koncentriska cirkellinjer; äv. om tänkt cirkellinje (se särsk. b); äv. om linje, yta, fördjupning l. upphöjning som liknar en ring (i bet. 1) o. som uppkommit gm att ngt skrapat mot l. klibbat fast vid l. på annat sätt vidrört ett föremål; äv. om figur som uppkommer gm att ett föremål mer l. mindre tillfälligt böjes så att det kommer att likna en ring (i bet. 1) l. om figur som uppkommer i en halvfast massa då man rör runt i den (med en slev l. dyl.); äv. övergående till en beteckning för en yta som begränsas av en linje som är l. liknar en cirkellinje; jfr RINGEL a. OPetri 1: 481 (1528). Marcus Popilius giorde medh een Käp een Ring thär widh Haaffstranden, och sadhe til (konung Antiochos) .. tu skalt icke gå vthur thenne Kretzen eller Ringen, för än (osv.). Lælius Bünting Res. 1: 225 (1588). Först vil jag (dvs. en spåkvinna) trefold ring med käppen kring mig skrifva, / Vtöfver hvilken kretz ei någon måtte klifva. Kolmodin QvSp. 1: 410 (1732). Tråden .. skall man .. lägga i ring i sin hand. Wigström Folkd. 2: 137 (1881). För hvar gång småflickorna nego, satte de (med sina hemmafärgade klänningar) gridelina ringar på det våta trappgolfvet. Heidenstam Karol. 1: 73 (1897). Skaftet (hade) stundom nedtill .. en eller ett par ringformiga vulster. .. I flera fall saknades .. ringen. Fatab. 1930, s. 152. Kulturen 1953, s. 70. — jfr BORR-, CIRKEL-, NAMN-, TROLL-RING m. fl. — särsk.
a) (numera icke i fackspr.) cirkel(periferi). Schroderus Comenius 758 (1639). Swedenborg Reg. 4 (1718). jfr: På brukelig och god Svänska .. (kunde) circulus, (återgivas med) ring, krets. Hof Skrifs. 246 (1753).
b) (i vitter stil, föga br.) i uttr. polens ring, polcirkeln. Lappland, bortom polens ring. Sätherberg Blomsterk. 71 (1879).
c) konsthist. dekoration i form av en list l. en fördjupning som går runt om en pelare l. en kolonn. Björkegren 142 (1784). I den utvecklade (doriska) stilen afbrytes refflorna strax under kapitälet af en eller flera inskurna ringar, hvarigenom en s. k. kolonnhals uppstår. Hahr ArkitH 52 (1902). 2SvUppslB 16: 501 (1950). jfr FASETT-RING.
d) (†) om upphöjning runt skaftet på en nattvardskalk, nod. InventKila c. 1575.
e) (†) spelt. i utvidgad anv.: kort i kille, försett med en bild av en blomsterkrans, krans; äv. om spelbricka med liknande bild i det kille närstående ”växelspelet”. Schröderheim CampioSeg. 16 (1786). HbiblSällsk. 2: 70 (1839; i växelspelet).
f) (i vitter stil) bildl., om ngt som uppfattas ss. en gränslinje omkring ett område, gräns; särsk. om ngt som uppfattas ss. en trollkrets som innesluter ngn l. ngt. Undransvärda ting, / Som tycktes öfvergå naturlig kundskaps ring. Kolmodin QvSp. 2: 583 (1750). Det är, som om dessa barndomens sinnesstämningar omkring oss sloge en magisk ring, den vi sedan icke kunna komma öfver. Wikner Pred. 411 (1879). Ferlin Goggl. 14 (1938).
4) om krets l. mer l. mindre cirkelformig grupp som bildas (omkring ngn l. ngt) av (stående l. sittande l. liggande l. gående l. dansande osv.) personer l. djur; äv. övergående till en beteckning för det område som inneslutes av en sådan krets av personer l. djur; ofta i uttr. i ring (jfr 8 e); jfr RINGEL b. Sitta l. stå i (en) ring. Sätta l. ställa sig i (en) ring. Helsingius Gg 1 b (1587). Alla de lekande utom en bilda ring genom att taga hvarandra i händerna. Norman GossLek. 17 (1878). I bokskogen utställdes (vid en rävjakt) ett par hundra fackelbärare i en stor ring. De Geer Minn. 2: 199 (1892). Forsslund Djur 24 (1900; i fråga om djur). SvGymnFBok. 25: 36 (1935). — jfr AVLOSSNINGS-, KÄMPA-, MANNA-, ÅHÖRAR-RING m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om vaktmanskap som är uppställt omkring brottslingar, fångar o. d.; äv. övergående till en beteckning för den av vaktmanskapet inneslutna platsen; förr särsk. om vaktmanskapet vid en avrättning l. övergående till en beteckning för avrättningsplats; jfr KRETS, sbst.1 8 a α, SPETSGÅRD. OPetri Kr. 332 (c. 1540). The andra Borgare som ther hoos stode, vti en Ringh aff Krijgzknechterna innelychte. Tegel G1 1: 65 (1622). Ursinus och Anthelius dödde papister, män then tredie vardt i ringen lutherisk och en godh christ igen. HT 1920, s. 105 (1625). Dalin Hist. III. 1: 189 (1761).
b) (förr) om formation bildad av soldater uppställda till korum. (Om någon soldat missbrukar Guds namn, skall han böta) och vthi näste Chorum mitt i ringen göre Gudi affbön på knä alt medan Chorum warar. Krijgsart. 1621, § 4.
c) om församling som bildas av personer vilka sammankommit för att förhandla om ngt.
α) [sannol. urspr. om ringformig inhägnad (jfr 2, 9), inom vilken tingsförhandlingar ägde rum; jfr GHolmgren i Rig 1929, s. 19 ff.] (numera bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om tingsmenighet. (Vissa deltagare i ett uppror 1436) blefvo alle utförde på fältet, och undergingo laga tingsförhör, och folket gjorde ring omkring dem efter gamla bruket. Lagerbring 1Hist. 4: 157 (1783). (Bönderna) förde (Jösse Eriksson) .. till Motala ting, där han sattes midt i ringen, hvarefter tingsmännen ”strax” dömde honom från lifvet. Schück i 3SAH 26: 134 (1914).
β) [jfr motsv. anv. i t.] (†) i fråga om församling av landsknektar. För 4 daga sedan wåre iag, her Lars Siggeson, och flere gode men j Ringhen hoss kneckterne, och skulle förhandle mett them. G1R 9: 378 (1534). 2SthmTb. 7: 98 (1584).
d) om rad av personer som (ofta hållande varandra i händerna) dansa runt o. därvid bilda en krets (jfr 8); äv. övergående till en beteckning för det av de dansande inneslutna området på marken l. golvet; äv. (numera nästan bl. ss. senare led i ssgr) i utvidgad anv., ss. benämning på dans varvid de dansande följa efter varandra i en rad (jfr JULE-, LÅNG-RING m. fl.); särsk. i uttr. dansa i ring (förr äv. dansa ring), dansa ringdans; ta i ring, bilda en krets av personer som hålla varandra i händerna för att dansa. Fernander Theatr. 333 (1695). Käraste Systrar tagen i ring, / Dansa och fläkta, tumla och spring. Bellman (BellmS) 1: 21 (c. 1770, 1790). Jolin UHansDr 19 (1860: dansat ring). Till höger om vagnen dansa tre tärnor i ring. Böttiger i 2SAH 50: 378 (1874). När man om julen dansar omkring julgranen, kan det ej bli mer än en ringdans, ty ringens mitt upptages av julgranen. Nilsson FestdVard. 81 (1925).
e) i uttr. slå l. sluta (en) ring om l. (om)kring ngn l. ngt, ställa sig runt om ngn l. ngt; ofta med särskild tanke på att de som stå runt omkring utgöra antingen ett hot l. ett skydd för den l. det som inneslutits; äv. bildl., i sht i uttr. som ange fast sammanhållning o. d.; äv. i uttr. sluta ringen (jfr 8), dels: bilda en cirkelformig krets l. göra en redan bildad sådan krets trängre, dels bildl., särsk.: hålla samman, visa enighet. Peringskiöld Hkr. 1: 559 (1697: om alle husen). En stor hop slog ring kring mig. HSH 1: 262 (c. 1750). De uproriske hade slagit en ring omkring honom. Eurén Kotzebue Cora 130 (1794). Slutom då ringen! och tubbe oss ej mångsnackande hopens / Eviga kif, att igen skiljas och grubbla derpå! Atterbom SDikt. 2: 354 (1820, 1838). Kristianerna slogo en skyddande ring kring de bedjande. Rydberg Sägn. 33 (1874). Fast slöts en ring av raka män / kring Sveriges lag i ofärdsåren. Silfverstolpe Heml. 21 (1940).
f) i uttr. spränga ringen, åstadkomma en öppning i en krets av personer som omge ngn l. ngt; äv. bildl. Han har kommit, sprängd är ringen / Sluten kring hans vän. Runeberg 2: 86 (1847). Korstågen betecknade Västerlandets första framstöt mot öster (mot islams välde) och dess första försök att spränga ringen och bryta sig ut. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 44 (1951).
g) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr d, e, f). CVAStrandberg 1: 207 (1858). Ynglingen kände ringen slutas omkring sig i byn — en kallt kramande ring av främmande människor med främmande tankar. Moberg Sedebetyg 371 (1935); jfr e. särsk.
α) (utom i α‘ o. β‘ samt ss. senare led i ssgr numera bl. tillf.) om grupp av personer som betraktas ss. en enhet på grund av att de utgöra ngns närmaste l. ngns umgänge l. ha ngn gemensam egenskap l. ngt gemensamt intresse l. tillhöra samma miljö o. d., krets; äv. i uttr. i ngras ring, i kretsen av ngra, bland ngra. Lagerström Molière Tart. 36 (1730). En narr uphögdes och berömdes, / En klok blef tadlad, och förglömdes, / Vant intet rum i dårars ring. Nordenflycht QT 1745, s. 20. I Hofvets ring / han lefde. LBÄ 42—43: 137 (1800). Hans .. arbete .. unnade honom stunder öfriga för sällskapslifvet, som han helst njöt i likstämmiga förtrognas ring. Valerius 2: 241 (1838). Högberg Utböl. 2: 14 (1912). jfr AFTON-, BRÖDRA-, KONSTNÄRS-, SYSKON-, SÄLLSKAPS-RING m. fl. särsk.
α‘) (fullt br.) sammanslutning, förening; ofta ss. senare led i ssgr l. elliptiskt för sådana. (I Sthm) har bildats en slags konsumtionsförening kallad ”arbetarnes ring”. Folkviljan 7/7 1883, s. 2. Försöksringen (för gödslingsförsök m. m.) åtnjuter ortsbidrag — däri ej inräknade avgifter från ringens medlemmar — med minst lika stort belopp som statsbidraget. SFS 1937, s. 466. jfr ARBETAR-RING m. fl.
β‘) [eg. specialanv. av α‘; efter motsv. anv. i eng.] (fullt br., i sht nat.-ekon.) av fabrikanter l. köpmän l. bolag l. företag o. d. bildad sammanslutning med syfte att reglera priserna l. avsättningen l. produktionen (l. alla dessa faktorer) inom en viss bransch, kartell (se d. o. 4); stundom med särskild tanke på dylik sammanslutning som är av tillfällig natur l. har en jämförelsevis löslig organisation; jfr TRUST. En ”ring” för vägbyggnad. Locke ÖsterlFrukt 151 (1876). Allting tillverkas genom stora bolag .. och dessa stora bolag förena sig ytterligare med hvarandra i ringar, som monopolisera hela tillverkningen. De Geer Minn. 2: 295 (1892). Exempel på dylika ringar (av skogsuppköpare) hafva redan mer än en gång förekommit vid auktionerna å kronovirket i Norrland. VL 1906, nr 81, s. 2. SvGeogrÅb. 1931, s. 79. jfr SPEKULANT-, VÄRLDS-RING m. fl.
β) [jfr motsv. anv. av nylat. circulus] avdelning av en skola l. en skolklass, klass (se d. o. 4 a med anm.); i fråga om nutida förh. bl. om var o. en av gymnasiets årsklasser; i fråga om ä. förh. äv. dels om vardera av de båda högsta årsklasserna i en trivialskola, dels om en av en monitör undervisad avdelning i en lancasterskola; jfr AUDITORIUM 2, CIRKEL 10 d, KRETS, sbst.1 9 c. Öffwerste Ringen uthi Gymnasio. Bolinus Dagb. 8 (1675). Öfra Ringen (i skolan i Växjö) gaf rätt att flyttas på Gymnasium och nedra Ringen emottog dem, som flyttades från Storskolans Öfra Läxa. Ödmann Hågk. 49 (c. 1805; uppl. 1918). Så kallade monitörer, af hvilka en skulle förestå hvarje ring. SFS 1828, SärskBl. s. 240. Gymnasiets lärokurs .. omfattar fyra ettåriga ringar. Därs. 1905, nr 6, s. 2. Första ringen i ett treårigt gymnasium. Swensson Willén 14 (1937). jfr LATIN-, NEDER-, REAL-, ÖVER-RING m. fl.
γ) (†) i uttr. i ring med ngra, i sällskap med ngra, tillsammans med ngra. Sedan kom jag några steg derifrån i ring med de kloke Manfolken. Dalin Arg. 1: 221 (1733, 1754).
δ) (†) i uttr. folkets ringar, folkskarorna, folkhoparna. Undra ej .., / Att ej mer i högtidskläder / Jag bland Folkets ringar träder. Stagnelius (SVS) 1: 103 (c. 1815). Därs. 196.
5) om krets l. grupp som bildas av ett antal (fristående) föremål som placera(t)s mer l. mindre cirkelformigt. Rundelar aff stoora steenar i ringh lagda. SörmlH 5: 73 (1682). (Vagnarna) ställdes i en ring. Rydberg Sing. 49 (1876; uppl. 1857: krets). Ymer 1923, s. 90. — jfr BEFÄSTNINGS-, DOM-, DOMAR-, JÄTTE-, OFFER-, STEN-RING m. fl.
6) [jfr motsv. anv. i t.; urspr. specialanv. av 5 l. om föremål som äro uppträdda på en ring (i bet. 2); jfr HAK-RING, HÄKT-RING] (förr) ss. måttsord (jfr 2 s), betecknande ett visst (för olika varor, vid olika tider o. på olika platser varierande) antal. Hechter 9 ring. à 1 m(ark). 2VittAH 8: 129 (1572). 1 Tusend hakar (räknas =) .. 10 .. rinng(e)r. KlädkamRSthm 1591 B, s. 12 b. 4. Ringar Hwijtlöök. BoupptSthm 1686, s. 1089 b (i lagret i hökarebod). särsk.
a) i fråga om trävirke (i sht stäver till laggkärl o. d.). 200 i ringen. Forssell Hist. II. 1: 22 (i handl. fr. 1555; i fråga om klappholts). För Stäf en ring, som håller 240 stycken (betalas i Ålem i Småland) 7 Dal. VetAH 1759, s. 258. Någon gång beräknas .. (tunnstäverna) äfven efter ringar à 140 stycken eller annorlunda. UB 3: 436 (1873).
b) sats av olika stora laggkärl som vid transport ställdes inuti varandra. Levander DalBondek. 2: 359 (1944).
7) företeelse l. (del av l. grupp av) föremål i naturen som liknar en ring (i bet. 1, 2, 3 l. 5); äv. om figur som (mer l. mindre tillfälligt) uppkommer av ngt som rör sig (t. ex. rök) l. av färgspel i luften o. d.; jfr RINGEL c. Newtons ringar (fys.), Newtons färgringar. Kockeb. C 6 b (1650). Närmast sjön .. (växer) Svingräs (Sagittaria) uti ringar som äro tomma inuti. LAA 1813, s. 267. En eldröd ring man tror sig se, i luftens rymd, / Af röda skenet, som från smycket strålar ut. Bergstedt Vikr. 79 (1846). Han blåste röken i tjocka ringar genom näsborrarna. Cavallin Kipling Emir. 66 (1898). En motsvarighet till skulderbladens ring är den ring bäckenbenen bilda. Fröberg Skrädd. 143 (1941). — jfr BAST-, BEN-, BÄCKEN-, FÄRG-, HÄX-, LJUS-, MOLN-, NATT-, NAVEL-, NERV-, RÖK-, ÄLV-RING m. fl. — särsk.
a) om slinga l. figur som bildas av en slingerväxt o. dyl. l. av ett djur som böjer (en del av) sin kropp; jfr RINGEL c α. Ormen ladhe sigh (att vila) vthi en ringh. Balck Es. 95 (1603). Leyonet .. kastar rompan i ring om ekar, och rycker upp med rötter. Verelius Gothr. 218 (1664). Träweflan (dvs. murgrönan), som sig slänger kring / Et gammalt Trä med mången Ring. Lucidor (SVS) 467 (1674). Så lät (knekten) lysmasken bita sig i stjärten, så att han bildade en ring. Lindström Leksaksb. 17 (1931).
b) (†) anat. ringformigt ligament; jfr RING-BAND 3 o. RING-LIGAMENT. Rosenstein Comp. 68 (1736). Nämde holighet (på skulderbladet) .. har .. ibland en spänstig ring. Därs. 70.
c) (numera föga br.) zool. hos ringmaskar o. leddjur: (kropps)segment, led (se LED, sbst.1 8); jfr RINGEL c β. VetAH 1743, s. 298. (Metmaskens) omkring 150 ringar kunna strängt taget betraktas som lika många individer. Strindberg Blomst. 38 (1888). De särskilda ringarna äro (hos insekterna) aldrig helt likartade .., såsom hos de flesta maskarna. 4Brehm 13: 1 (1930). — jfr BRÖST-, BUK-, KROPPS-, LÅR-, MAG-RING m. fl.
d) [efter nylat. annulus] bot. på vissa hattsvampar: runt foten sittande rest av fruktkroppens inre hylle omedelbart under hatten; stundom äv. om liknande rest av fruktkroppens yttre hylle vid fotens bas; jfr MANSCHETT 2 c. Marklin Illiger 441 (1818). Champinjonerna ha liksom flugsvamparna ring. 2NatLiv 308 (1930). En på foten (hos hattsvampar) sittande rest av fruktkroppens yttre el. inre hölje omedelbart under hatten el. vid fotens bas (övre och undre ring). 2SvUppslB 24: 194 (1952).
e) [efter nylat. annulus] bot. hos vissa bladmossor: cellrad som löper runt sporkapselns mynning o. är värksam vid lockets avstötande. Vid fruktmognaden aflyftes locket, då man lätt kan borttaga ringen, som elastiskt rullar ihop sig. BotN 1854, s. 149. 2SvUppslB 4: 72 (1947).
f) [efter nylat. annulus] bot. hos vissa ormbunkar: cellrad som löper runt större delen av sporgömmet o. är värksam vid dettas öppnande. Hartman Fl. XLI (1820). Ursing SvVäxt. Krypt. 20 (1949).
g) på människas l. djurs kroppsyta: mer l. mindre ringformigt bälte med en från sin omgivning avvikande färg (som omger en kroppsdel l. ett sår o. d.); särsk. om de av en blåaktig färg kännetecknade halvcirkelformiga bälten som stundom (i sht till följd av sjukdom l. trötthet) kunna iakttas under en människas ögon; jfr RINGEL c γ. Björkegren 391 (1784). (Sv.) Ring omkring ögonen (l.) ett sår. (Fr.) Cerne. Nordforss (1805). En svart hund med hvit ring kring halsen. SvTyHlex. (1851). Magnus är blek, han har tydligen festat i natt, och har blå ringar under ögonen. Johnson Kommentar 168 (1929). — jfr HALS-, NACK-, ÖGON-RING m. fl. — särsk. (föga br.) rägnbågshinna, iris; jfr CIRKEL 3 a. Björkegren 1595 (1786). Ögonen lågo djupt i sina hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans. Rydberg Ath. 86 (1859). jfr ÖGON-RING.
h) om vart o. ett av de av koncentriska cirklar begränsade (från varandra till färg, täthet o. d. skilda) bälten som kunna iakttas på ett tvärsnitt genom en flerårig trädstam o. som vart o. ett tillkommit ss. resultat av stammens tillväxt under ett år l. en årstid; i sht om årsring. Då vi räknade ringarna (på en ek) funno vi at de vuxit 260 åhr. Linné Öl. 68 (1745). 2NF 33: 1112 (1922). — jfr SAV-, VÅR-, ÅRS-RING m. fl.
i) (numera föga br.) skogsv. parti inom ett träds kärnved som har annan (vanl. ljusare) färg än kärnveden i övrigt, ringröta; förr äv. i uttr. öppen ring, bågformig spricka i ett träds ved längs gränsen mellan två årsringar, kärnsköra, ringspricka. LfF 1855, s. 256. Öppen ring. Juhlin-Dannfelt 231 (1886).
j) i sht zool. om var o. en av de ränder som bilda koncentriska cirklar på vissa djurs horn l. benkotor l. fjäll o. dyl. o. som uppkommit till följd av periodiska växlingar i tillväxten (på grund av olika näringstillförsel under olika årstider o. d.); jfr k. Den som blott behagar beskåda en ryggknota på en kokad Fisk, skal därpå blifva varse några ringar. VetAH 1759, s. 224. FoFl. 1910, s. 170. — särsk. om ränder runt basen på slidhorn; ofta med tanke på att dessa ränder hos kor ange antalet kalvningar. Hwart Åhr bekommer Oxen en Ring. IErici Colerus 2: 5 (c. 1645). Skönast att få äro de kor, .. som hafva sina fyra eller fem ringar på hornen; de hafva då burit fyra eller fem gånger. Almqvist Lad. 19 (1840). Juhlin-Dannfelt 291 (1886). jfr HORN-RING.
k) veter. om var o. en av de ränder som uppkomma på hästars hovar till följd av växlingar i ämnesomsättningen l. till följd av ojämnt fördelat tryck o. d.; jfr j. (Hovarna) få ringar, eller knölar, och förväxa. Florman Hushållsdj. 70 (1834). Bergman Hofbesl. 172 (1905).
l) om var o. en av de koncentriska cirklar som bildas på en vattenyta, då ett föremål faller ned i vattnet l. då ngt (en båt o. d.) rör sig i vattnet; vanl. i pl.; ofta i jämförelser l. i bildl. anv., i sht med tanke på vattenringarnas egenskap att sprida sig (med avtagande styrka); jfr RINGEL c δ. Nordforss (1805). Småstenarne föllo sakta plaskande ner i vattnet, som slog ringar omkring dem. Bremer Nina 625 (1835). Ännu då deras (dvs. de stora dödas) namn sjunkit i djupet, gå deras verk och tankar vidare som ringar i en stilla vattenspegel. Andræ Herdabr. 121 (1937). — jfr VATTEN-, VÅG-RING.
m) i sht meteor. ljusfenomen på himmeln i form av ett vitt l. färgat band som bildar en cirkel; vanl. om sådant fenomen omkring solen l. månen; i utpräglat fackspr. numera företrädesvis om sådant fenomen som visar sig jämförelsevis nära solen l. månen; jfr CIRKEL 3 c, GÅRD, sbst.1 2 d, HALO-FENOMEN, KORONA b, KRANS 3 k. Schroderus Comenius 64 (1639). Solen, Månen, Planeterna och Stjernorne omgifvas understundom med Ringar eller Kransar (Halones). Duræus Naturk. 191 (1759). Ringarna ligga .. omkring solen på ett afstånd af några få grader, gårdarna åter på stort afstånd, den närmaste på 22°. NordT 1913, s. 298. SvD(A) 1933, nr 156, s. 20. — jfr MÅN-, SOL-RING.
n) astr. om det system av små, fasta partiklar som svävar runt planeten Saturnus; äv. om var o. en av de tre delringar varav detta system består. Wassenius Alm. 1738, s. 9. (År) 1850 funno W. C. Bond och W. R. Dawes, att den (dvs. den inre av Saturnus’ ringar) fortsätter inåt i en 3:e, ytterst ljussvag och halvt genomskinlig ring, florringen. 2SvUppslB 22: 1141 (1952).
o) kem. sluten kedja av atomer. Blomstrand OrgKemi 13 (1877). Kolväten, där kolatomerna binda varandra i ringar. Bolin OrgKem. 29 (1925). — jfr KOL-, SEX-RING m. fl.
p) (†) om den av ytterkonturen av ett träds krona bildade cirkeln. (Ett visst trädslags grenar) sprida sigh så kring, / At wäl ett enda trä haar fyrtj alnars ring. Spegel ÖPar. 27 (1705).
q) [jfr lat. orbis, krets, ring, rund skiva, dels om himmeln, dels i uttr. orbis terrarum, om den av världens länder bildade kretsen, världen, dels i sådana uttr. som orbis solis, orbis lunæ, orbis terræ, vilka syfta på solen, månen l. jorden tänkta ss. platta, runda skivor] (i vitter stil) i vissa uttr. som syfta på världen, solen, månen, jorden l. himmeln; särsk. i uttr. jordens ring, (hela) jorden; jfr KRETS, sbst.1 1 g β. Lucidor (SVS) 225 (1672). Han (dvs. Dumbom) föddes, enligt Ödets domar, / Helt naken hit på jordens ring. Kellgren (SVS) 2: 323 (1790). Solens gyllne ring. Nyblom VDikt. 225 (1876). Med samma flammande blå öfver hela hvalfvet låg himlen, omätligt stor, .. och slöt sin ring. Hallström Than. 55 (1900). — jfr JORD-RING. — särsk. i uttr. världens ring, (hela) världen; förr äv. om den fasta delen av jordytan. SColumbus (1671) i 2Saml. 40: 212. Tankarne .. flyga kring all verldens ring. Almqvist GMim. 3: 258 (1842). Så är sagdt, att verldens ring .. är mycket vikskuren. Säve Yngl. 1 (1854; isl. orig.: kringla heimsins).
r) (i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv.; särsk.
α) om ngt som bildar ett (mer l. mindre tydligt avgränsat) bälte omkring ngt; dels om hav, skog o. d., dels, bildl., om känslostämning o. d. Nordenflycht QT 1745, s. 4. Det var en ring af blygsel om honom. Almqvist Kap. 26 (1838). (Midgårdsormen betecknar) hafvets ring, som omsluter jordens krets. Wisén Oden 76 (1873). Bak blåa bärgen / Där lefver lyckan / I skogars ring. Bååth GrStig. 106 (1889). Kræmer Brantings 243 (1939).
β) [jfr l] (†) rysning, kåre. Små kalla ringar foro utför ryggen. Fahlcrantz 2: 70 (1825, 1864).
γ) (†) ss. beteckning för sammanhang l. dyl. Den högstas underverk, Hans dolda styrsels ring, / .. Är salighetens djup. Nordenflycht QT 1745, s. 5.
8) om (rörelse i) en mer l. mindre cirkelformig bana (jfr 4); äv. i uttr. sluta ringen (jfr 4 e), fullborda ett kretslopp (gm att återvända till utgångspunkten); äv. mer l. mindre bildl.; jfr RINGEL e. Lucidor (SVS) 200 (1672). Vid Pappas sida gjordes (vid en frukost i det gröna) långa ringar för att ej komma åt Vinbutellien. Bremer Brev 1: 12 (1821). De små dagsintressena tvungo tankarna att kretsa i ringar om evigt enahanda saker. Söderhjelm Brytn. 167 (1901). Den 7 juni .. ankrade Southern Cross på Stockholms ström, och därmed slöts ringen i jorden-runt-resan. VFl. 1938, s. 120. — jfr METEOR-, PATRULL-RING. — särsk.
a) (†) om planets bana; jfr KRETS, sbst.1 2 a slutet. Emedan planeten med sin kretz farer in uti Solens större och löper sin ring ut. Swedenborg RebNat. 3: 317 (1718).
b) jäg. om bana i vilken jägare går l. åker skidor runt ett område för att med ledning av in- o. utspår avgöra om ngt villebråd befinner sig inom området; äv. i utvidgad anv., om (jakträtten inom) område där man på sådant sätt förvissat sig om att villebråd befinner sig; äv. om (bana som beskrives vid) kringgående rörelse varigm jakthund uppsöker villebråd l. om bukt (se d. o. 1 b α) som villebråd (i sht hare) gör under stövarjakt; jfr VALVA, VÅNGE. Vidare skildes de .. i mening at få up haren igen, som skiedde och blef af hundarne drefven en half ring. VRP 9/3 1737. 400—500 kr. lära .. vara det vanliga priset för en ring med en björn. Ekman NorrlJakt 86 (1910). En erfaren och framstående stöfvare slår ring på ring större och större, tills han finner slaget. Knöppel SvRidd. 179 (1912). Han hade naturligtvis haft ögonen öppna, då han gick ringen. Därs. 182. jfr BJÖRN-, HOLM-RING.
c) (†) i uttr. vrida ngt i en halv ring, vrida ngt ett halvt varv. Rosenstein Comp. 61 (1736).
d) i uttr. slå ringar, röra sig i cirklar, kretsa runt; äv. bildl., betecknande att ngn försiktigt närmar sig ngn l. gör ngn sin kur. Der! börjar icke Schwarts att slå ringar kring Sara?! Herre min Gud! Ska vi få att göra med ännu en friare? Bremer Hem. 1: 328 (1839). En hök slår ringar högt i skylöst blå. Fredriksson Arv 16 (1923).
e) i uttr. i ring (stundom äv. ring i ring) i förb. med verb, som (i eg. anv.) beteckna en rörelse: runt, runt omkring; jfr 4 (d). Roman Holbg 10 (1746). Hö, som virfvelen updragit af ängarna, yrde i ring med trädes-grenarna. VetAH 1758, s. 40. Ring i ring vill allt sig vrida. Rydberg Faust 110 (1876). Rider vi i ring, eller är vi centern af en hel brigad? Cavallin Kipling Wi 158 (1897). jfr (†): Klädd vppå Fransk, där-å alt war .. / Rundt omkring, och i ring, ala-mode, beflittrat, och splittrat. Stiernhielm Herc. 36 (1648, 1668). särsk.
α) i uttr. gå i ring (stundom äv. gå ring i ring), gå runt; äv. med saksubj.; äv. bildl., dels: vara cirkelformigt böjd, dels: upprepas (jfr f). Jagh kan i tankar sij hurr artigt Glaas ok Stoop, / Snart gå i ring omkring, snart mötes på en hoop. Lucidor (SVS) 220 (1672). Hos Frantsmänner är Serpent en särdeles Bas, hvilken går i ring, som en orm eller et Valdthorn. Hülphers Mus. 86 (1773). (Lyktmännen) föra vandraren så vilse, att han ej känner igen trakten, fast han bara går ring i ring på samma ställe. Wigström Folkd. 1: 110 (1880). Allt är sig likt, allt går i ring, fast du tror, att intet gräs växer, där du ridit. Hallström LegDr. 122 (1908).
β) [jfr sv. dial. köre i ring] (†) i utvidgad anv., i uttr. åka i ring, göra en slädtur för nöjes skull. När andre Säd och Korn i Huus och Häsior föra, / Tå åka wj i Ring och Winter-wägen köra. Spegel GW 178 (1685).
γ) (†) bildl., i uttr. föra (ett ont anslag) i ring, låta (ett ont anslag) gå ut över upphovsmannen. Altså förde Gudh Hamans stempling, som han och allom Tyrannom gör, j ring och til enda. AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 5 a (1587).
f) (i vitter stil) bildl., om förlopp varunder samma faser efter en viss tid regelbundet återkomma, kretsgång; jfr e α. Columbus BiblW P 4 b (1679). Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring. Moberg Utvandr. 6 (1949).
9) [jfr 2, 4] inhägnad inom vilken strid, tävling l. förevisning äger rum; äv. om det inhägnade området; utom i b o. c numera bl. tillf. (Eng.) To run the ring .. (sv.) löpa i ring. Serenius Aaa 3 b (1734); jfr 8 e. — särsk.
a) mer l. mindre cirkelformig inhägnad för djurförevisningar o. d.; jfr CIRKUS 1, 2. (De vilda djur som hetsades mot de kristna martyrerna) förgrymmade sigh emot the Hedniske som stodho vth om Ringen. Schroderus Os. 1: 226 (1635; lat. orig.: extra septa). De cirkusar, ”ringar”, som användes av djurförevisare. Sylwan (o. Bing) 1: 238 (1910; om ä. engelska förh.).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (förr) inhägnad plats för envig. Forsius Fosz 542 (1621). Schroderus Os. 2: 246 (1635). Rig 1929, s. 35.
c) [efter motsv. anv. i eng.; urspr. om kretsen av åskådare; jfr 4] sport. fyrkantig, av rep inhägnad estrad som utgör tävlingsplatsen vid boxning l. (i fråga om utländska förh.) vid brottning; i sg. best. äv. bildl., om boxningssporten. På de tygomspunna repen som omsluta ringen hänga handdukarne och boxhandskarne. Engström 5Bok 97 (1910). H(arry) P(ersson) lämnar ringen för alltid. Upsala(A) 1927, nr 227, s. 1. Ring förekommer .. vid professionell fribrottning i USA och Canada. NFSportlex. 5: 1161 (1943).
Ssgr (i allm. till 2): A: RING-ANKARE, n.
1) [jfr t. ringanker] (i sht förr) el.-tekn. i elektrisk maskin: ankare med ringformig kärna; jfr ankare, sbst.2 II 4 slutet, o. ring, sbst.1 2 n. 2NF 1: 1052 (1903).
2) byggn. ankare som sammanhåller en kupol; jfr ankare, sbst.2 II 1. HantvB I. 4: 199 (1936).
(13, 9 c) -ARBETE~020. särsk. (sport.) till 2 t ε o. 9 c, om idrottsmans arbete i ringen. IdrBl. 1935, nr 99, s. 5.
(jfr 2 n) -ARMATUR. [jfr eng. ring armature] (numera föga br.) el.-tekn. = -ankare 1. TT 1891, s. 263. Därs. 1895, M. s. 65.
(1) -ASK, r. l. m. ask för förvaring av ring(ar). Lind 1: 1278 (1749).
(7 o) -ATOM. kem. atom som ingår i en ring. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 121.
-BANA, r. l. f.
1) (†) till 2 t α: bana för ringränning; jfr bana, sbst.1 3. Schück VittA 1: 32 (i handl. fr. 1617).
2) (†) till 8, om den cirkelformiga bana vari dragdjur rör sig vid dragande av en ”vandring”; jfr bana, sbst.1 1 e. Barchæus LandthHall. 19 (1773).
3) [jfr t. ringbahn] (i sht om utländska förh.) till 8: järnvägslinje i (stor)stad som går i en ring (o. tjänar till att förbinda ändstationerna för de olika i staden inlöpande järnvägarna); ngn gg äv. om spårvagnslinje som går i en ring, ringlinje; jfr bana, sbst.1 2 b. Schulthess (1885). SvGeogrÅb. 1933, s. 206 (i sg. best., om järnvägslinje i Berlin). Harlock (1944; om spårvagnslinje).
-BAND.
1) (tillf.) till 2: sammanhållande band av trä l. metall runt ett föremål; jfr band, sbst.1 15 a. Ekman NorrlJakt 371 (1910).
2) konst. till 3: ornament bestående av ett av ringar sammansatt band; jfr band, sbst.1 34 d. Brunius Metr. 42 (1854).
3) [jfr t. ringband] anat. till 7: ligament som bildar en ring omkring ngt; jfr band, sbst.1 14, ring, sbst.1 7 b, o. -ligament. Rosenstein Comp. 19 (1736). Ssg: ringbands-skiva, r. l. f. (†) anat. till -band 3: ringband som har formen av en skiva. ARetzius hos Billing Hipp. 50 (1836).
(7) -BARK. [jfr t. ringelborke] bot. typ av bark där de yttre skikten lossna o. avstötas i ringformiga stycken. VäxtL 1: 116 (1932).
(3) -BARKA, -ning. [jfr eng. ring-bark] skogsv. skala av bark o. bastlager i en ring runt stammen på (rotstående träd) i syfte att döda trädet l. att få det att torka före fällningen. Cnattingius 13 (1873, 1894).
(7) -BEN.
1) (†) anat. i sg. best., om det förr ss. ett särskilt hörselben betraktade linsformiga bihanget till städet; jfr hörsel-ben anm. Små hörsloben äro Hammaren, Stigbygelen, Städet och Ringbenet. Hernquist Hästanat. 6 (1778).
2) [y. fsv. ringben; jfr t. ringbein] (numera mindre br.) veter. = -kota. THästv. 1868—69, s. 100. Auerbach (1913).
-BERG, se -bärg.
(1, 2) -BESATT, p. adj. särsk. till 1, om hand o. d. Lönnberg Ragnf. 90 (1873).
(5) -BI, n. (†) om bin som placera sina kakor i en ring; jfr rad-bi. Koch Biskiöts. 79 (1753). Fischerström 1: 740 (1779).
(4, 7) -BILDANDE, p. adj. som bildar en ring l. ringar; särsk. (i fackspr.) till 7. 2NF 18: 238 (1912; om atomer); jfr ring, sbst.1 7 o.
-BILDNING. bildning av en ring l. ringar.
1) till 4; särsk. (i sht nat.-ekon.) till 4 g α β‘. MosskT 1889, s. 361.
2) till 7; särsk.
a) till 7 j slutet. Då korna ju i regeln gå dräktiga för hvarje år, kan man efter ringbildningen på hornen äfven beräkna åldern. LB V. 2: 72 (1908).
b) veter. till 7 k. Vennerholm o. Svensson 226 (1892).
c) kem. till 7 o. På grund av denna ringbildning kallas bensol för ett cykliskt kolväte. Bolin OrgKem. 29 (1925).
-BJÄLKAR, pl. (numera bl. tillf.) i fråga om byggnad av rest timmer l. plank: bjälkar som bilda ett ringvarv. Ringbjelkar vid takbandet. Ambrosiani DokumPprsbr. 293 (i handl. fr. 1861).
(7 g) -BJÖRN. (numera icke i zoologiskt fackspr.) brun björn (Ursus arctos Lin.) som har en vit ring kring halsen; i sht om sådan björn som (i motsats till de flesta) har en sådan ring icke blott ss. unge utan äv. ss. vuxen. Hillerström Biörnf. 14 (1750). PT 1905, nr 116 A, s. 2.
(7) -BLOM. (ring- 18451913. ringe- c. 16851915) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) växten Calendula officinalis Lin., ringblomma. 2Saml. 13: 68 (c. 1685; bildl., om kvinna). Knappt någon täppa på landet saknar numera sina ringblom och pioner. Grimberg SvFolk. 1: 288 (1913).
2) i uttr. blå ringblom, om växten Centaurea cyanus Lin., blåklint; jfr ringblomma 2 c. Dybeck Runa 1845, s. 75 (från norra Bohuslän). Ssgr: se ringblomma ssgr.
-BLOMMA, -BLOMSTER, se d. o. —
-BOCKMASKIN~002. tekn. maskin vari arbetsstycken bockas till ringar. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 474.
(4 g α α‘) -BOD. (förr) handelsbod som ägdes av konsumtionsföreningen ”Arbetarnes ring”. FoF 1941, s. 109 (om förh. under senare delen av 1800-talet). jfr LandsmFrågel. 11: 2 (1928).
-BOK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2084); pl. -böcker. bok (t. ex. för anteckningar) bestående av lösa blad sammanhållna av en pärm som på ryggens insida är försedd med ringar vilka kunna fällas upp så att man kan sätta in o. ta ut blad. AB 1915, nr 57, s. 1. Ssgr: ringbok- l. (vanl.) ringboks-liggare, r. l. m. jfr liggare 7. Frölich Lewis Babb. 223 (1923). -system.
-BOM. skogsv. benämning på sammanlänkade stockar som flyta runt om ett timmerparti o. hålla samman detta under dess flottning över en sjö (l. annat lugnt vatten); äv. om (l. med inbegrepp av) det inneslutna timret; jfr bom, sbst.1 2 a ε, grimma 3 a δ. TT 1883, s. 101. Sandström NatArb. 2: 2 (1910; om inneslutet timmer). Ssgr (skogsv.): ringbom- l. (vanl.) ringboms-flotte. flytande timmerparti sammanhållet av ringbom, lös flotte, ringflotte; jfr flotte, sbst.2 2. SkogsvT 1912, s. 7. -flottning. flottning med ringbom. TT 1897, Byggn. s. 122. —
-BORG.
1) arkeol. primitiv forntida förskansning bestående av murar l. vallar som bilda en mer l. mindre regelbunden ring, fornborg, bygdeborg. TT 1897, Byggn. s. 114.
2) (i sht i vitter stil) i jämförelser o. i bildl. anv.; särsk. om ngt som utgör ett skydd runt omkring ngn l. ngt. Godsets folk .. (skall) slå en ringborg omkring (Gyllenstjerna). Gustaf iii 2: 247 (1788). Muhamed Isa är ansvarig för mina tjugu kistor, som han radat upp i en ringborg, täckt med hans stora tält. Hedin Transhim. 1: 95 (1909). Inuti sådana (säv)-ruggar ligga sjöfåglarna som i veritabla ringborgar. TurÅ 1942, s. 256.
(3, 5) -BORR. (numera bl. tillf.) borr försedd med flera i ring placerade skärstål l. mejslar som åstadkommer ett ringformigt borrhål (i vars mitt en borrkärna blir kvar), kärnborr. TT 1873, s. 184.
(7) -BORSTE. [jfr d. kransbørste, t. wirbelborste] (†) bot. om den av täta, håriga blomkransar kännetecknade växten Clinopodium vulgare Lin., dosta; äv. om släktet Clinopodium Lin.; jfr bärg-borste. Fischerström 4: 423 (c. 1795). Liljeblad Fl. 257 (1798; om släktet). Dalin (1855). Björkman (1889; med hänv. till dosta).
-BOSSA, r. l. f. (i fackspr.) lös, ringformig puta under lokträet i en sele, bogbossa, lokbossa. KatalÅhlénHolm 1914—15, s. 128.
(1, 2, 3, 7) -BREDD. JernkA 1890, s. 77. särsk.
1) till 2 e slutet, dels om luftrings diameter, dels om bredden av en (bil)rings slityta. Ringbredden skall vara minst 8 cm, då belastningen pr hjul icke öfverstiger 400 kg. LB 4: 469 (1907). Nerén (1930).
2) (i fackspr.) till 7 h, om årsrings bredd. SkogsvT 1911, s. 300.
(7) -BROSK. [jfr t. ringknorpel] anat. ringformigt brosk; i sht i sg. best., om det nedersta brosket i struphuvudet (som till formen liknar en sigillring). Hernquist Hästanat. 42 (1778). Örats ringbrosk (hos får). ASScF II. 1: 227 (1847).
-BRUNN. tekn.
1) till 2: brunn vars väggar bestå av ett antal på varandra placerade ringar av betong l. lergods o. d. IngHb. 5: 2163 (1948).
2) (föga br.) till 5: brunn bestående av ett antal i marken nedslagna (i sin nedre del perforerade) rör som äro ordnade i ring o. gm ledningar förenade med en behållare. TT 1890, s. 230. Almquist Häls. 103 (1894).
(2 b) -BRYNJA, r. l. f. [jfr isl. hringabrynja] (förr) av sammanfogade ringar bestående skyddsdräkt (för kroppens övre del); äv. om skyddsdräkt av läder l. tyg med påsatta ringar; äv. ss. ämnesnamn, om material som utgjordes av sammanfogade ringar; jfr pansar-skjorta. Schück VittA 5: 540 (i handl. fr. 1750). Intill det elfte århundradet nyttjades ringbrynjan, en läder- eller drällskjorta med påsydda små järnringar. Rydberg KultFörel. 6: 101 (1888). (Vid Korsbetningen) påträffades (bl. a.) .. en handske av ringbrynja. Fornv. 1930, s. 178. Ssgr (om ä. förh.): ringbrynje-artad, p. adj. Fatab. 1932, s. 294. -flätning. om den teknik för sammanflätning av metallringar som användes vid tillvärkandet av ringbrynjor. Metallbörs med ringbrynjeflätning. 2NF 4: 905 (1905). -handske. UpplFmT 41: 33 (1927). -huva. Fornv. 1926, s. 40. -skjorta. Fornv. 1926, s. 47.
(4 d) -BRYTNING. [jfr nyisl. hringbrot] (förr) ett slags långdans varvid deltagarna bildade en kedja som upprepade ggr genombröts gm att två av deltagarna bildade ett valv med sina uppsträckta armar, varefter de övriga deltagarna gingo fram under detta valv. Holmberg Nordb. 310 (1854). TIdr. 1882, s. 96.
-BRÄNNARE, r. l. m. tekn. gasbrännare som är så anordnad, att lågan bildar en ring. 2UB 1: 584 (1898).
(7) -BUK, m. l. r. [jfr d. ringbug; fiskens bukfenor äro ombildade till en ringformig sugskiva] zool. (individ l. art av) fisksläktet Liparis Lin.; särsk. i uttr. nordiska ringbuken, om fisken Liparis liparis Lin., nordiska sugfisken. Stuxberg Fisk. 114 (1894). 2 exemplar av nordiska ringbuken. Västerb. 1924—25, s. 280.
-BULT. (ring- 1563 osv. ringe- 15541559)
1) [jfr t. ringbolzen, eng. ring-bolt] i sht sjöt. bult försedd med en (i ett öga infogad) rörlig ring (avsedd att fästa förtöjningstrossar o. d. i); jfr ögle-bult. ArkliR 1554, avd. 3. TT 1941, Skeppsb. s. 22.
2) sport. i ena ändan till en ring utsmidd bult av plattjärn, som vid bärgbestigning drives in i sprickor i bärget, så att man vid klättring kan fästa ett rep l. dyl. i den l. stiga på den l. fatta tag i den. NFSportlex. 1: 738 (1938). TurÅ 1939, s. 295.
-BYGEL. ringformig bygel. SvUppslB 22: 1139 (1935).
-BYTE.
1) till 1: utbyte av ringar (vid förlovning o. d.). Landsm. II. 3: 125 (1887).
2) till 2 e slutet: byte av ring (på bil o. d.). Rogberg Portug. 166 (1931).
-BÄGARE. (förr) glasbägare med på bräddens utsida hängande ringar. Seitz Glas. 62 (1933).
-BÄLTE. (ring- 1557 osv. ringa- 1548. ringe- 15361599)
1) (numera bl. tillf.) till 2: bälte bestående av sammanfogade metallringar; förr sannol. äv. om bälte med ringformigt spänne. G1R 11: 39 (1536). Ringebelter — 4 dussin(,) .. belter vten Ring — 13 dussin. TullbSthm 8/10 1560. Itt gammalt Ringebelthe af Messingh. UpplDomb. 5: 230 (1599).
2) (mera tillf.) till 7: bälte som utgör en ring (runt omkring ngt). NF 10: 1538 (1886).
-BÄNK. textil. i ringspinnmaskin: underlag för den ring på vilken ringlöparen rör sig runt spindeln, ringskena. Melin Textilhb. 92 (1952).
(7) -BÄRG. [jfr t. ringgebirge] (i sht i fackspr.) ringformigt bärg; särsk. (astr.) om månbärg bestående av en cirkelrund vall som omger ett djupare liggande slättparti. LfF 1853, s. 28 (om månbärg). Nere i sydväst (på Påskön) tecknar sig skarpt ett lustigt ringberg. Skottsberg RobÖ 145 (1918).
-CELL. bot.
1) (numera knappast br.) till 7, = -kärl 2. Areschoug BotEl. 65 (1863).
2) till 7 e, f: cell som ingår i ring. —
(7) -CELLUL. (†) bot. = -kärl 2. Areschoug LbBot. 14 (1863).
(8) -CIRKELVIS, adv. (†) = -vis, adv. Ekblad 57 (1764).
(7) -DAL. [jfr t. ringtal] geogr. dal som omges av bärg l. höjder på alla sidor. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 257.
-DANS.
1) [jfr t. ringtanz] till 4 d: dans varvid (alla l. vissa av) deltagarna bilda en ring; äv. om melodi avsedd att beledsaga en sådan dans. Linné Dal. 135 (1734). Sedan dansades ringdansar kring granen, mest ”Skära hafre” och ”Höga berg och de djupa dalar”. Ödman Hemma 15 (1896). Valentin Musikh. 1: 93 (1900; om melodi). särsk.: bildl. Kempe Proberugn 57 (1664). Denna oafbrutna ringdans af nöjen och sällskapsplikter. Solnedg. 3: 220 (1912).
2) till 8: dans dansad av en person som rör sig runt i en mer l. mindre cirkelformig bana; äv. bildl. Melanderhjelm, med tuben för sitt öga, / Planetens ringdans forskar i det höga. CGStrandberg 80 (1855). En helt ung .. flicka dansade den arabiska ensamma ring-dansen till allas förtjusning. Bremer GVerld. 4: 194 (1861).
(4 d) -DANSA, -ning. [delvis till -dans] (numera i sht i fackspr.) dansa i ring, dansa ringdans (i bet. 1). SvMag. 1766, s. 84. Samtliga paren bilda ring, .. alla hållande varandra i händerna, och ringdansa under livliga åtbörder i rask fart (i skånsk kadrilj). Folkdans. 41 (1923).
(4 d) -DANSLEK~02, äv. ~20. danslek varvid man dansar i ring. Eichhorn Stud. 1: 29 (1869).
(15, 79) -DEL. särsk. (†) zool. till 7 c: (kropps)segment (hos leddjur). VetAH 1744, s. 4.
(2 e slutet) -DEPÅ. depå för (bil)ringar. Rogberg Två 63 (1929).
(8 f) -DIKT. [jfr t. ringelgedicht] (†) rondå; jfr cirkel-dikt. Arvidi 156 (1651).
(1, 2) -DIMENSION. särsk. till 2 e slutet. Det är af yttersta vikt (för bilen) att riktiga ringdimensioner användas. Nerén HbAut. 1: 137 (1911).
(9 c) -DOMARE. [jfr t. ringrichter] sport. särsk.: domare som under en boxningsmatch befinner sig inne i ringen för att leda matchen o. tillse, att reglerna efterlevas; äv. i uttr. gå ringdomare, tjänstgöra ss. ringdomare. Swing 1920, nr 5, s. 5. (Promotorn) Tex Rickard, som själv gick ringdomare. NFSportlex. 1: 1001 (1938).
-DORN. [jfr t. ringdorn] tekn. dorn för bearbetning av ringformiga föremål till större rundhet o. noggrannare mått; jfr dorn 1. TeknOrdb. 814 (1940).
(7) -DOSTA. (†) bot. dosta; jfr -borste. Fries Ordb. 22 (c. 1870). Björkman (1889; med hänv. till dosta).
(7 g) -DROSSEL. [jfr dan. o. t. ringdrossel] (†) zool. = -trast. Nilsson Fauna II. 1: 240 (1824). Holmgren Fogl. 1144 (1871).
(7 g) -DUVA, f. l. r. [jfr d. ringdue, t. ringtaube, eng. ring-dove; fågeln har en vit ring om halsen] i sht zool. fågeln Columba palumbus Lin.; jfr ringel-duva. Schroderus Comenius 154 (1639). Ssgr (i sht zool.): ringduv(e)- l. ringduvs-bo, n. Rosenius SvFågl. 3: 308 (1930). -flock. jfr flock, sbst.1 2. FoFl. 1945, s. 214. -hane. Kolthoff DjurL 228 (1899). -hona. Hortling DabUggl. 99 (1924).
(7) -DYN. geogr. mer l. mindre ringformig dyn. TurÅ 1895, s. 181.
(2 e slutet) -EXPLOSION. explosion av ring (på bilhjul o. d.). Motorför. 1955, nr 4, s. 24.
(7 g) -FASAN, m. l. r. [jfr t. ringfasan, eng. ring pheasant; fågeln har en vit ring om halsen] zool. den till Europa från östra Kina införda fasanen Phasianus torquatus Gmel. 1Brehm 2: 398 (1875).
(1) -FATTNING. på ring: infattning för ädelsten o. d.; jfr fattning 2 b. TeknOrdb. 814 (1940).
(7) -FENOMEN. fenomen i form av ring(ar); särsk.
a) (numera föga br.) astr. i fråga om ringformig solförmörkelse; jfr -formig a. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 75.
b) meteor. till 7 m, i fråga om halofenomen. 3NF 9: 352 (1928).
(1, 2) -FIL, m. l. f. (†) fil använd vid filning av ringar o. d.? 3. Ducin Nya Ring filar. BoupptSthm 1671, s. 1794 (efter urmakare).
(1) -FINGER. [jfr t. ringfinger, eng. ring-finger; ringar (i sht sådana med symbolisk innebörd) bäras ofta på detta finger]
1) benämning på det finger på människans hand som finnes mellan långfingret o. lillfingret; jfr guld-, läke-, namnlös-, vigsel-finger. L. Paulinus Gothus Pest. 87 b (1623). På vänstra ringfingret hade han en sigillring med röd sten. Boye Ast. 107 (1931).
2) (†) zool. benämning på den kroppsdel hos djur som svarar mot ringfingret hos människan. Lilljeborg Däggdj. 65 (1870; hos hund). Därs. 1012 (1874; hos val). Ssgr (till -finger 1): ringfinger(s)-knoge. -nagel.
-FJÄDER.
1) (†) fjäder (se d. o. II 1) i form av en cylindrisk spiral. VetAH 1765, s. 4.
2) tekn. fjäder (se d. o. II 1) bestående av ett antal koncentriska ringar som ligga an mot varandra i koniska ytor. IngHb. 2: 276 (1948).
(5) -FJÄRIL. (†) zool. = -spinnare 3; jfr ringel-fjäril. Ring-fiärilen äll(er) Lakei-fiärilen har satt mig mycket besvär. Linné Bref I. 3: 159 (1764).
-FLASKA. etnogr. o. konsthist. jfr -krus. Adler Meyer 368 (1894).
(7) -FLOCK, r. l. m. (†) bot. flock (se flock, sbst.1 4). Dahlman Humleg. 107 (1748). Brander NatH 51 (1785).
(7) -FLOCKEL. (†) bot. småflock. Dahlman Humleg. 108 (1748).
-FLOTTE, r. l. m., äv. -FLOTTA, r. l. f. skogsv. ringbomsflotte. Hannikainen (1893). Lang FinlSjör. 80 (1932).
(7 g) -FLYGHÖNA~020. [jfr t. ringelflughuhn; fågeln har en mörk teckning på bröstet i form av en halv ring] zool. den i medelhavsländerna o. Asien förekommande fågeln Pterocles orientalis Lin., ganga. 4Brehm 8: 74 (1926).
(7 g) -FLÄCK. (föga br.) zool. ringformig fläck med markant färg, ögonfläck. Marklin Illiger 90 (1818; t. orig.: ring). Hector Saml. 74 (1918; på fjärilsvinge).
(7 g) -FLÄCKAD, p. adj. (föga br.) zool. som har ringformiga fläckar, ögonfläckad. Marklin Illiger 90 (1818; t. orig.: mit ringen).
-FLÄNS. tekn. ringformig fläns. Frykholm Ångm. 100 (1881).
(2, 3) -FLÄTAD, p. adj. som består av sammanflätade ringar; som är flätad till ringar. AntT 3: 100 (1870). Ringflätad brynja. NF 3: 1489 (1880).
(2, 3) -FLÄTNING. särsk. konst. till 3, konkret, om dekoration bestående av sammanflätade ringar. Fornv. 1934, s. 18. Ssg: ringflätnings-motiv. konst. Rig 1927, s. 59.
(1) -FODER. [jfr t. ringfutter] (numera knappast br.) = -fodral. Schroderus Comenius d 5 a (1639). Östergren (1936).
(1) -FODRAL. för förvaring av ring(ar). Wikforss 2: 410 (1804).
-FORM; pl. i bet. I -er, i bet. II -ar.
I. till 15, 7, 8; om rings form l. om form som liknar en rings; äv. om typ av ring; särsk. i uttr. i ringform, i form av en ring l. ringar. Holmberg Artill. 3: Bih. 67 (1882). Stora makroner i ringform. Grafström Kond. 259 (1892).
II. (i fackspr.) till 2: form som användes vid framställning av ringformiga föremål; särsk. om form för gräddning av kaka o. d. Holmberg Artill. 3: Bih. 85 (1882; för gjutning av ringar till ringgranater). Bottnen af en ringform .. (beklädes) med mördegen. HemKokb. 286 (1903).
(15, 7, 8) -FORMAD, p. adj. = -formig. EldhandvSkjutsk. 2: 119 (1877).
(15, 7, 8) -FORMIG. som har ringform; cirkelformig. Hernquist Hästanat. 40 (1778). särsk.
a) astr. om partiell solförmörkelse: som är så beskaffad att endast mittpartiet av solen är förmörkat under det att den solrand som omger månens mörka skiva synes ss. en smal lysande ring. VetAH 1764, s. 172.
b) (†) anat. i uttr. ringformiga höjden, hjärnbryggan, Varols brygga. Hernquist Hästanat. 59 (1778). Avledn.: ringformighet, r. l. f. Nordforss (1805).
-FOT, i bet. 13 r. l. m., i bet. 4 m. l. r.
1) (i fackspr.) till 2: ringformig fot på kärl o. d. Adler Meyer 330 (1894).
2) till 2; benämning på det varv av bjälkar som utgör underlag för stolparna i en byggnad av rest timmer l. plank; anträffat bl. i ssgn ringfots-balk.
3) (†) veter. till 7, = -kota. Florman HästKänned. 100 (1794). Tidén Bosk. 3 (1841).
4) [jfr t. ringelfuss; fjärilen har svarta o. vita ringar på ben o. fötter] (†) zool. till 7 g: fjärilen Stilpnotia salicis Lin., videspinnare. Thomson Insect. 165 (1862). Ssg: ringfots-balk. (†) till -fot 2: bjälke som ingår i det varv av bjälkar som utgör underlag för stolparna i en byggnad av rest timmer l. plank. Efter längden af huset finnas 4 st. särskilta grundsyllar eller ringfotsbalkar till underlag för stolparne. Ambrosiani DokumPprsbr. 293 (i handl. fr. 1861).
(7 g) -FOTING, m. l. r. [jfr t. ringelfuss] (†) zool. = -fot 4. Rebau NatH 1: 615 (1879).
-FYND.
1) till 1 o. 2; särsk. (zool.) till 2 g: fynd av flyttfågel som man märkt med en ring i syfte att utforska dess flyttningsvägar. FoFl. 1919, s. 36 (i fråga om flyttfåglar). HallHist. 115 (1954).
2) sport. till 9 c; om nyupptäckt lovande boxare. IdrBl. 1935, nr 2, s. 3.
(3, 7) -FÅRA, r. l. f. (i fackspr.) ringformig fåra. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 42.
-FÄSTA, -ning.
1) (i vitter stil, arkaiserande) till 1 a α, om man: fästa (kvinna till hustru) o. bekräfta detta gm att ge henne en ring, trolova sig med (ngn); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om (ceremoni i samband med) överlämnandet av ringen. Carlén Skuggsp. 1: 216 (1861, 1865). Omedelbart därpå blef .. villkoret (dvs. att en viss person skulle trolova sig) .. fullbordadt med ringfästning och fyra vittnen, som sig borde. Högberg Vred. 1: 113 (1906). särsk. bildl.: ingå förbund med (ngn) o. d. (Cavallin o.) Lysander 122 (1861).
2) (†) bot. till 7, ss. p. pf. pl. i adjektivisk anv., om blad: kranssittande, kransställda. Möller PrincBot. 38 (1755). Fischerström 4: 36 (1792). jfr Retzius Djurr. 232 (1772; om ringformigt ordnade knoppar på stammen hos zoofyter).
-FÖRLADDNING~020. (förr) sjömil. ringformig förladdning av tågvirke, avsedd att hindra kula i kanon från att rulla. Platen Glascock 2: 27 (1837). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1 a α) -FÖRLOVA, -ning. särsk. dels refl.: förlova sig (med ngn) o. därvid växla ringar, ingå officiell förlovning, dels ss. vbalsbst. -ning, om förlovning varvid ringar växlas, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som är förlovad (med ngn) o. bär förlovningsring, officiellt förlovad. Strindberg Takl. 191 (1907; p. pf.). Ringförlovning mellan parterna. Advokaten 17 (1917). De ringförlovade sig mot hennes mors våldsamma protester. Heerberger Dag 329 (1939).
(1, 2, 3, 7) -FÖRSEDD, p. adj. Hartman Bot. 271 (1843).
(8) -GATA.
1) gata (se d. o. 1) som går runt en by. Erixon Skultuna 1: 640 (1921).
2) [jfr t. ringstrasse] (jämförelsevis stor) gata (se d. o. 2) som går runt en stads centrala delar. TT 1892, s. 250.
(9 c) -GOLV. sport. SvD(A) 1927, nr 254, s. 12.
-GRANAT. (förr) mil. granat med ett tunt yttre hölje o. en inre kärna bestående av en stapel av (stjärnformiga) ringar som vid explosionen bildade en mängd sprängstycken. KrigVAH 1880, s. 78. IllMilRevy 1905, s. 80.
-GRAV, r. l. f. (förr) grav omkring en befästningsanläggning; jfr grav, sbst.1 2 b. Palmstjerna Snapph. 1: 69 (1831). Borgplatsen (vid Skanör) består af en kulle, omgifven af två ringgrafvar. Fatab. 1908, s. 180.
(2 t δ) -GYMNASTIK. gymnastik i romerska ringar. Swing 1921, nr 49, s. 11.
-GÅRD.
1) (†) till 2: ringmur l. dyl. runt begravningsplats. Tiselius Vätter 1: 30 (1723). Med de stora ringgårdarna kan ett tjog obetydliga kullar ta opp ett tunnland jord. NJEkdahl (1826) hos Schück VittA 8: 223.
2) (tillf.) till 7; på ugglor: krets av styva fjädrar som omger ögonen, ögonring, ögonkrets. Rosenius SvFågl. 3: 18 (1927).
-GÄRDE. rund inhägnad vari renar sammanföras (i sht för mjölkning, märkning o. skiljning), rengärde. SFS 1919, s. 3032.
(7 g) -HAJ, m. l. r. [fisken har på framkroppen mörka fläckar omgivna av ljusare ringar] zool. hajfisken Pristiurus melanostomus Rafin., hågäl. Malm Fauna 623 (1877). SvFiskelex. (1955).
-HAKE. [jfr t. ringhaken] (†) med lekare (se d. o. 2 a) försedd hake, svivelhake. Serenius (1734; under swivel). ÖoL (1852).
-HALLARE, r. l. m. (i Norrlands kustlandskap, bygdemålsfärgat) sten med en därvid fäst järnring, avsedd för förankring av fiskredskap. Arwidsson Strömm. 15 (1913).
(7 g) -HALS, m. l. r. om orm med ring(ar l. ringliknande teckning) på halsen.
a) [sv. dial. ringhals] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snok; jfr ringorm 1. Öller Jemshög 16 (1800).
b) [liksom eng. ringhals av holl. ringhals] zool. den i södra o. sydvästra Afrika förekommande ormen Merremia hæmachates Mehr. Thunberg Resa 1: 233 (1788). FoFl. 1924, s. 175.
(2 b) -HANDSKE. [jfr t. ringhandschuh] (förr) ringbrynjehandske. Heidenstam Folkung. 1: 244 (1905).
(jfr 2 c) -HANDTAG~02 l. ~20. Karlson StåtVard. 235 (1945).
(2 b) -HARNESK. [jfr t. ringharnisch] (förr) ringbrynja. UB 6: 110 (1874).
(7) -HINNA, r. l. f. (föga br.) ringformig hinna. Hartman Naturk. 287 (1836; om rägnbågshinnan); jfr ring, sbst.1 7 g slutet. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 340.
-HJUL. (i ä. fackspr.) vattenhjul med skovlarna fästa mellan två ringar. Rinman 2: 1077 (1789).
(7 k) -HOV, r. l. m. (†) hov med ringar; jfr band-hov. Florman HästKänned. 101 (1794). Lundberg HusdjSj. 533 (1868).
(2 b) -HUVA. (förr) ringbrynjehuva. Heidenstam Folkung. 2: 25 (1907).
-HÅL, n. särsk. (förr) sjöt. hål i ändan av en ankarlägg för den ring som utgjorde fäste för ankarkabeln. Ekbohrn NautOrdb. 254 (1840).
-HÅLLARE, r. l. m.
1) (†) till 1, = -ställ. BoupptVäxjö 1859 (av silver). Därs. 1888.
2) till 2: anordning som håller fast en ring. Wrangel HbHästv. 138 (1884). särsk. till 2 e slutet, om anordning som håller fast reservring(ar) på bil. Nerén HbAut. 1: 184 (1911).
(2) -HÄFTA, v., -ning. (i fackspr.) göra fast stoppningen i (madrass) på flera (med regelbundna mellanrum belägna) ställen med ringar l. med ringformigt ordnade stygn (utan noppor); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om resultatet. SvD(A) 1930, nr 76, s. 6 (p. pf.). Ringhäftningen håller madrassen ut. Idun 1935, nr 48, s. 20.
(9 c) -HÖRN. sport. = -hörna. Swing 1923, nr 9, s. 10.
(9 c) -HÖRNA, r. l. f. [jfr eng. ring-corner] sport. särsk.: hörn av boxningsring (dit boxare drar sig tillbaka mellan ronderna). Swing 1921, nr 23, s. 14.
(jfr 2 n) -INDUKTOR, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2084). (i sht förr) el.-tekn. = -ankare 1. Grammes ringinduktor. TT 1886, s. 125. Tranéus Elektr. 8 (1922).
(1) -INTRYCKARE, r. l. m. (†) redskap använt för att trycka ihop en ring (så att dess diameter blir mindre). BoupptVäxjö 1879 (efter guldsmed).
(2 m) -ISÄTTARE~0200, m.||ig. (i fackspr.) person som yrkesmässigt sätter i snörringar i skodon o. d. —
(2 m) -ISÄTTERSKA~0200, f. (i fackspr.) jfr -isättare. ST(A) 1925, nr 61, s. 15.
(2 m) -ISÄTTNINGS-MASKIN. (i fackspr.) maskin för isättning av snörringar i skodon o. d. SvSkoT 1927, s. 41.
-JÄRN. (ring- 1619 osv. ringe- 16721676)
1) (†) till 1: redskap av järn använt vid tillvärkning av ringar, ringregel? BoupptSthm 1676, s. 1424 a, Bil. (efter guldsmed).
2) (†) till 2, om ringformigt redskap l. dyl.?; möjl. om en med fötter försedd ring av järn, avsedd att sätta grytor o. d. på (jfr gryt-ring). 1. Stärcke Järn (dvs. strykjärn) af Mässing .. 1. Ringe Järn .. 1. Mässingz Cirkel. BoupptSthm 1672, s. 595 b.
3) (numera bl. tillf.) till 2: ringformigt beslag; anträffat bl. om sådant beslag på klockstock. Ringiärn smiddes till alle klåckor (i domkyrkan). BtÅboH I. 1: 91 (1619). VGR Verif. 12/11 1752.
4) till 2 e slutet: redskap (av järn) avsett för avtagning l. påläggning av ring (på bil o. d.), monteringsjärn. Nerén BilB 1: 276 (1928).
5) metall. till 2 s, om valsjärn salufört i form av ringar (ss. halvfabrikat för tillvärkning av järntråd o. d.). JernkA 1907, s. 598.
-KABEL. tekn. kabel (t. ex. i elektriskt distributionssystem) som är lagd så att den bildar en ring. TT 1953, s. 470.
(7) -KALKIG. (†) bot. om växt: som har kranssittande blad i blomkalken, som har cyklisk blomma (se cyklisk 1 a). Hartman Naturk. 113 (1836). Dalin (1855).
-KANAL.
1) tekn. till 2: ringformig kanal (se d. o. 2). Tiden 1848, nr 265, s. 4.
2) [jfr t. ringkanal, eng. ring-canal] zool. till 7: ringformig kanal (se d. o. 1 a) hos vissa lägre djur.
a) i vattenkärlsystemet hos tagghudingar. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 450.
b) hos vissa medusor. Thorell Zool. 2: 465 (1865).
(2 j) -KANON. (förr) artill. kanon förstärkt med järnringar. KrigVAH 1885, s. 259.
(9 c) -KARRIÄR. sport. karriär ss. boxare. Swing 1920, nr 6, s. 5.
(7 a) -KASTA. (†) refl., om orm: ringla sig. Så wrider och ringkastar sigh .. thenne gamla Ormen. ASimonis SiälÖrt. X 6 b (1586; i bild).
-KASTNING.
1) (tillf.) till 1, om handlingen att kasta en ring. Strindberg Fagerv. 145 (1902).
2) till 2 t β, om olika slag av lekar l. spel varvid man kastar ringar; äv. om plats (t. ex. tivolitält) avsedd för sådan kastning. Bremer Grann. 1: 234 (1837). Vid skjutbanan var det trängsel och vid ringkastningen likaså. Fitinghoff Tattarh. 92 (1925). Ssgr (till -kastning 2): ringkastnings-spel. särsk. konkret, om en sats av ringar o. övriga tillbehör för ringkastning. VårkatalNK 1904, s. 46. -svärd. svärdliknande redskap av trä varmed ringar kastas o. uppfångas vid ringkastning. Asplund LivSmultr. 29 (1945). -tält. på tivoli o. d. Blomberg Landsv. 94 (1927).
-KEDJA, i bet. 1 o. 2 r. l. f., i bet. 3 f. l. r.
1) (i fackspr.) till 2 a: kedja sammansatt av ringformiga länkar. UpplFmT 3: 68 (1873).
2) konst. till 3: ornament bestående av en rad av ringar som gripa in i varandra. Roosval FornkristK 147 (1933).
3) [efter sv. dial. (Bohuslän) ringtjä o. d.; fågeln har ss. ung ett svart band över bakhalsen o. ett brunsvart längs vingen] (numera knappast br.) zool. till 7 g: måsfågeln Rissa tridactyla Lin., tretåig mås, kryckja. Nilsson Fauna II. 2. 2: 211 (1834). Sjöstedt Västafr. 15 (1904). Anm. till -kedja 3. I anslutning till den bohuslänska namnformen kallas fågeln äv. i zoologiskt fackspråk ringtjä (best. -en) l. ringtjäe (best. -en) l. ringtjäd (best. -en). Ringtjäden. Malm Fauna 309 (1877). Tretåig mås eller ringtjä. Kolthoff DjurL 148 (1899). Ringtjäe. 4Brehm 8: 562 (1926). Ssg: ringkedje-vulst. konst. till -kedja 2. GotlArk. 1930, s. 4.
(1) -KISTA. [jfr d. ringkiste, t. ringkasten] (†) ringfattning. Lindfors (1824). Meurman (1847).
-KNAPP, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2085). arkeol. tresidig svärdsknapp som vid ena sidan har en prydnad vilken till formen erinrar om en av en bygel vid fästet fasthållen ring; jfr -svärd. AntT XXII. 5: 18 (1924). HallHist. 150 (1954).
-KNIPPA, r. l. f. knippa av ringar; särsk. (förr) om knippa av (mässings)ringar som användes vid spådom med lapptrumma (varvid man lade den på trumskinnet o. iakttog dess rörelser vid slagen på trumman). Högström Lapm. 204 (1747).
-KNIV. kir. ringformig kniv använd vid operationer i svalg o. näsa. LbKir. 2: 171 (1922).
-KOLV. [jfr t. ringkolben] tekn. i ångmaskin: kolvdel som trappstegsformigt (vanl. i ett trappsteg) springer ut från en klenare kolv. Zidbäck (1890).
-KORN. skjutk. på skjutvapen: korn i form av en ring (l. två koncentriska ringar). 3NF 22: 1278 (1936; på luftvärnskulspruta). NFSportlex. (1943).
(2, 3) -KORS. i sht rel.-hist. o. konst. (ritat l. målat l. av sten l. trä o. d. tillvärkat) kors på vilket armarna äro förenade av en l. flera ringar med centrum i armarnas skärningspunkt; hjulkors. Brunius GotlK 1: 25 (1864). Bland svenskarna i Estland tecknas på julbrödet, som kallas julgalt, med krita ett ringkors. Nilsson FolklFest. 216 (1915).
(7) -KOTA, r. l. f. veter. (av en kronisk, torr inflammation framkallad) benavsättning runt en hästs kronled l. hovled l. kotled; äv. om den sjukdom som framkallar sådan benavsättning. Florman HästKänned. 100 (1794). Vennerholm o. Svensson 334 (1892).
-KRAGE. (ring- 1539 osv. ringe- 1611)
1) [jfr t. ringkragen] (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2: halskrage av metall till rustning; sedermera äv. om metallbricka buren av militärbefäl i band l. kedja om halsen ss. tecken på viss tjänsteställning l. viss tjänstgöring (sedan 1799 för utmärkande av dagbefäl o. vakthavande); jfr jour-bricka, vakt-bricka. TullbSthm 1539, s. 15 b. Regements- och Öfwer-Officerare wid Edert anförtrodde Regemente, skola alla wara försedde med Ringkragar. LMil. 4: 1567 (1717). Pikenerarna .. buro .. (i början av 1600-talet bl. a.) ringkrage, bröst- och vanligtvis också ryggharnesk. Alm VapnH 68 (1927).
2) [jfr d. ringkrave] till 2: bred, veckad krage av tyg; dels om sådan krage buren av kvinnor (numera bl. tillhörande folkdräkten i vissa trakter), dels om ett slags prästkrage som användes i vissa protestantiska länder (förr äv. i Sv.). SvMerc. V. 4: 201 (1752). De ogifta (kvinnorna i Mora) sprätta vid högtidliga tillfällen uti en fin hvit uppstående ringkrage, liknande dem man finner afbildade på gamla porträtt från 1500-talet. Holmberg Skand. 25 (1849). Under reformationstiden förekom (ss. prästkrage) i Sverige ringkragen, vilken fortfarande användes i Danmark, Norge och vissa delar av Tyskland. Hellerström Liturg. 45 (1932).
3) tekn. till 2: kragliknande ring på rör o. d.; jfr krage 3 e. TT 1904, V. s. 63.
4) (numera bl. tillf.) till 7, om kragliknande kroppsdel hos djur; förr särsk. om första segmentet av en insekts mellankropp (jfr hals-sköld). VetAH 1776, s. 277 (hos insekt). 4Brehm 10: 487 (1927; om ring av fjäll runt halsen på ödla). särsk. till 7 g: ringformigt band kring halsen hos vissa djur, halsring. Grill PVetA 1795, s. 27. Marklin Illiger 152 (1818). Harlock (1944).
5) [växten har ringliknande färgteckning på blomkorgen] bot. till 7: den ss. prydnadsväxt odlade örten Chrysanthemum carinatum Schousb. Krok o. Almquist Fl. 1: 40 (1935). Ssg: ringkrage-blomma, r. l. f. (†) bot. till -krage 2: växten Chrysanthemum leucanthemum Lin., prästkrage. Dybeck Runa 1845, s. 74 (1660).
(7) -KRATER. geogr. ringformig krater. Ymer 1937, s. 190.
-KROK.
1) (i fackspr.) till 2 k: krok avsedd att lyfta av ring med, spiskrok. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 81.
2) (†) till 7, i uttr. lägga sig i ringkrokar, lägga sig i slingor l. ringlar. Triewald Bij 14 (1728; om tarmar hos bin).
-KRUS. etnogr. o. konst. krus som har ringform; jfr -flaska o. korv-krus. 1MinnNordM III. 2: 10 (1881). Adler Meyer 365 (1894).
(7 c) -KRÄFTA, f. l. r. [jfr t. ringelkrebs] zool. kräfta tillhörande den i ä. systematik förekommande gruppen Arthrostraca (med tydligt skilda kroppssegment), ledkräfta; vanl. i pl., om nämnda grupp. Cannelin (1921). 4Brehm 14: 617 (1931).
(9 c) -KÄMPE. särsk.: boxare. Swing 1920, nr 4, s. 13.
(7) -KÄRL. [jfr t. ringgefäss]
1) zool. ringformigt kärl (se d. o. 2 a). Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 75. Thorell Zool. 2: 446 (1865).
2) bot. kärl (se d. o. 2 b) med ringformiga väggförtjockningar (på insidan). Agardh Bot. 1: 146 (1830).
-KÄRNA, r. l. f. [jfr t. ringkern] särsk. (el.-tekn.) om ringformig (numera av tunna plåtar framställd) kärna i elektrisk maskin l. (numera vanl.) i transformator; jfr kärna, sbst.1 2 g ε, o. plåt-kärna. 2UB 3: 39 (1896). FörslElektrOrdl. (1931).
(7) -KÄRR. geogr. kärr som ligger runt om en mosse o. d. Ymer 1942, 3—4: 176.
(2 a) -KÄTTING. (i fackspr.) jfr -kedja 1. 2NF 15: 600 (1911).
-KÖRNARE. tekn. körnare med cirkelformig ägg. TNCPubl. 16: 89 (1949).
-LAGER, n.
1) [jfr t. ringlager] tekn. till 2: lager (se lager, sbst.3 4) som uppbär en roterande axel försedd med en ring som glider på en ringformig spårplatta i lagret; jfr -spårlager. Zidbäck (1890). SvTeknUppslB 1: 455 (1937).
2) (mera tillf.) till 7: ringformigt lager (se lager, sbst.3 1). Fröberg Skrädd. 21 (1941; i spinnfiber).
-LAMPA. (förr) oljelampa med ringformigt oljehus; jfr astral-lampa. UB 5: 317 (1874). Ambrosiani NordMEld 20 (1911).
(7) -LAV. bot. laven Evernia divaricata (Lin.) Ach. (med ringformigt avbruten bark). Krok o. Almquist Fl. 2: 108 (1907). Anm. I följande språkprov åsyftas sannol. laven Parmelia centrifuga (Lin.) Ach. (som växer i koncentriska ringar) l. någon närstående art. Ringlafvens scheelesgröna (färg). Strindberg Hafsb. 139 (1890).
(4) -LEK, r. l. m. [jfr isl. hringleikr] lek varvid deltagarna bilda en ring; särsk. till 4 d, om lek varvid deltagarna dansa runt under sjungande av en visa; äv. om (melodien till) sådan visa; jfr -dans 1. Verelius 207 (1681). FoF 1944, s. 45 (om melodi). Ssgr: ringleks-barn. barn som deltar i ringlek(ar); vanl. i pl.; särsk. om vissa barn som ge uppvisningar i ringlekar på Skansen i Sthm. Skansens .. ringleksbarn. PT 1901, nr 156, s. 2. Hammenhög Torken 279 (1951). -visa, r. l. f. Norlind SvFolkl. 398 (1911).
(7) -LIGAMENT. anat. = -band 3; jfr ring, sbst.1 7 b. (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 38 (1952).
(15, 7, 8) -LIK, adj. Wikforss 2: 410 (1804).
(15, 7, 8) -LIKHET~02 l. 20, r. l. f. [delvis till -lik] Östergren (1936).
(15, 7, 8) -LIKNANDE, p. adj. 2NatLiv 309 (1930).
-LINA. (i fackspr.) på vissa flaggstänger: anordning för att dra flagglinan intill flaggstången, bestående av en lina med en ring som omsluter flagglinans båda parter. Hägg Flagga 33 (1937).
(2 n) -LINDAD, p. adj. (i sht förr) el.-tekn. om (ankare i) elektrisk maskin o. d.: försedd med ringlindning. TT 1893, M. s. 20.
(2 n) -LINDNING. (i sht förr) el.-tekn. ankarlindning av den typ som användes på ringankare. TT 1898, M. s. 19. Bohlin ElLära 173 (1937).
(8) -LINJE. [jfr t. ringlinie] kommunikationsled som går i ring; särsk. om spårvagnslinje som går runt en stad (i sht i sg. best., ss. namn på sådan linje); jfr -bana 3 o. linje 9. DN 1880, nr 4726, s. 1 (i sg. best., ss. namn på spårvagnslinje). SFS 1918, s. 1844 (om linje för postbefordran). Ssg: ringlinje-vagn. (mera tillf.) om (spårvägs)vagn som trafikerar en ringlinje. Blomberg Sky. 14 (1930).
(7) -LOB(EN). anat. hjärnlob som nästan ringformigt omsluter hjärnbalken. Broman Männ. 2: 24 (1925).
(3) -LOCK, r. l. m. (†) korkskruvslock. De annars icke fula men styfva crochets eller ringlockarna äro (bortlagda). JournLTh. 1810, s. 992.
(8) -LOPP. (†)
1) kretslopp. Förr än som Phoebus sit ring-lopp kan hinna. Lucidor (SVS) 288 (1673).
2) om flods serpentiner. Eneman Resa 1: 63 (1711).
(1) -LÅDA, r. l. f. (ringe- 1640) (numera bl. tillf.) låda där ring(ar) förvaras. Linc. (1640; under dactylotecha).
-LÅS. [jfr t. ringschloss] hänglås (utan nyckel) som öppnas gm att ringar som äro försedda med ett flertal bokstäver vridas så att en viss bokstavskombination bildas, bokstavslås. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. 2NF 17: 160 (1912).
-LÄGGA, -ning.
1) (i sht i fackspr.) till 3 o. 5: lägga (ngt) i en ring l. i ringar; numera nästan bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ning. Weste (1807). Härmed tog hon sin långa fläta, ring-lade den nätt under kammen i nacken (osv.). Almqvist Går an 92 (1839). AntT XV. 3: 16 (1906: ringläggningen). Ringlagd not. Ekman NorrlJakt 303 (1910).
2) (numera knappast br.) till 7 a, ss. p. pf. i adjektivisk anv., om djur: som ligger i en ring l. i ringar, hopringlad. Ringlagd orm. Schultze Ordb. 2610 (c. 1755). En ringlagd räf .. har svansen till täcke både för fötterna och nosen. FoFl. 1910, s. 67.
-LÄNDARE, se rhenländare anm.
(7 g) -LÄRKA. [jfr t. ringlerche; fågeln har svarta fläckar på strupen, som kunna sammansmälta till en halsring] (föga br.) zool. lärkfågeln Melanocorypha calandra Lin., kalanderlärka. Bååth WagnerS 4: 183 (1908).
-LÖPARE, r. l. m. textil. i ringspinnmaskin: löpare som rör sig på den spindeln omgivande ringen o. för tråden vid dess upplindning på spolen. Hagberg o. Asklund Textilind. 197 (1924).
-LÖS. som saknar ring(ar).
1) till 1; om hand, finger o. d. Schwartz Pos. 211 (1863). En smal och ringlös flickhand. Björklund MånLund 8 (1931).
2) bot. till 7.
a) till 7 d, om svamp; företrädesvis i uttr. ringlös(a) flugsvamp(en), om svampen Amanitopsis vaginata (Bull.) Roze. Romell Lindblad 28 (1901). Ringlösa flugsvampen. 2SvUppslB 1: 794 (1947).
b) (numera bl. tillf.) till 7 f, om ormbunke. Hartman Fl. XLII (1820).
-MAGNET. [jfr t. ringmagnet, eng. ring magnet] tekn. permanent magnet i form av en ihålig cylinder som är axiellt magnetiserad. TT 1898, M. s. 74.
(1) -MAKARE. (förr) person som yrkesmässigt tillvärkade ringar. Linc. (1640). Pytagoræ Fader (var) en Ringmakare. Bliberg Acerra 655 (1737).
(9 b) -MAN; pl. -män. (†) person som övervakar envig på därför inhägnad plats. Forsius Fosz 542 (1621).
-MASK; pl. -ar.
1) [jfr t. ringwurm, eng. ringworm] (†) till 7, = revorm, sbst.2; jfr ringorm 5. Záar Nödhjelp. 222 (1840).
2) [jfr 1 o. den etymologiska avdelningen under revorm, sbst.1; ordet synes i denna bet. ha anslutits till ringa, adj.] (†) (litet) kryp; jfr revorm, sbst.1 Dalin Vitt. 3: 6 (1733); jfr Dyberg ODalin 57 (1946). Skulle jag kunnat inbilla mig .., at jag skulle vara en sådan Atome, en sådan Ringmatk, et sådant Intet. Dalin Arg. 2: nr 22, s. 5 (1734; uppl. 1754: räform).
3) [jfr annelid o. annulat samt t. ringelwurm] zool. till 7 c: mask tillhörande klassen Annelida (med kroppen sammansatt av vanl. likformiga segment), annelid, annulat, ledmask; vanl. i pl., ss. namn på klassen. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 88. Ringmaskar .. hafva kroppen afdelad i tydliga ringar. Holmström Naturl. 1: 144 (1888). Ssg: ringmask-salva, r. l. f. (†) till -mask 1: revormssalva; jfr ringorms-salva. Lindgren Läkem. (1902).
-MATNING. el.-tekn. fördelning av elektrisk ström (inom ett samhälle o. d.) medelst en matarledning som utgör en ringkabel. TeknOrdb. 814 (1940).
-MATRIS. (förr) odont. ringformig matris (tillvärkad av en remsa av nysilver) som användes vid fyllning av tänder. Lenhardtson Tandl. 91 (1897).
-MIKROMETER. (i sht förr) astr. i kikare: mikrometer vars huvudbeståndsdel är en stålring. ASScF XXIII. 8: 7 (1897).
-MUR. [y. fsv. ringmur; jfr mlt. rinkmūre, t. ringmauer]
1) mer l. mindre cirkelformig mur (l. murliknande anordning); särsk.
a) om befästningsvärk; särsk. dels om enklare befästningar från äldsta tid: fornborg, bygdeborg, dels (o. numera vanl.) om en (förr bruklig) mera konstmässigt utformad (med torn o. portar o. d. försedd) mur runt en stad l. en borg o. d. VarRerV 36 b (1579). Amiralen lät hugga timmer .. och omgifva (de infrusna) skeppen med en ringmur af trä. Ekelund 1FädH 1: 111 (1829). Historiens vittnesbörd om .. (Visbys) forna härlighet bekräftas .. af den väldiga ringmuren med dess tre starkt befästa hufvudportar och talrika försvarstorn. LbFolksk. 162 (1890). De ringmurar, som, tillhörande heden tid, förekomma å bergshöjder. Hildebrand Medelt. 2: 811 (1898). (Kalmar slott) var under medeltiden omgifvet af en ringmur med torn. Rosman BjärkSäb. 2: 30 (1924). särsk. (förr) mil. om en vid fästningar ss. stormhinder framför huvudvallen uppförd mur (vanl. på bottnen av en grav). Hazelius Bef. 257 (1836). NF (1889).
b) mur uppförd ss. inhägnad o. d. runt ett område; i sht förr särsk. om kyrkogårdsmur; i fråga om ä. förh. stundom svårt att skilja från a. Dijkman AntEccl. 56 (1678, 1703). Kyrkiogården är med behållen ringmur stängd och bewarat. FrestaKInvent. 1714. Till fastigheten höra en större trädgård och park till sin huvudsakliga del inhägnade med en ringmur. SDS 1925, nr 69, s. 1. särsk. om mur runt fängelse (på vilken vaktpersonal patrullerar). Oscar i Straff 62 (1840). DN(A) 1956, nr 91, s. 3.
c) (numera bl. tillf.) mur som bildar vägg i l. utåt avgränsar ett mer l. mindre cirkelformigt byggnadsvärk. TByggn. 1859, s. 121 (i fråga om bros landfäste). Salongens ringmur (i operabyggnaden i Stockholm) sträcker sig icke högre upp än till 3:dje raden. TT 1898, Byggn. s. 69.
d) (förr) metall. i masugn: yttre mur runt om pipmuren. VetAH 1756, s. 190.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (a). Innan wår Swenska församblings ringmur. AAAngermannus FörsprKyrkiost. C 4 b (1587). Hon tycker att hela Humlegården är fylld av skuggestalter som flåsande sluta en ringmur omkring henne. Krusenstjerna Fatt. 4: 217 (1938). Ssgr: ringmur- l. (vanl.) ringmurs-borg. till -mur 1 a: (från ä. tid härrörande) ringmursförsedd borg. Fornv. 1931, s. 250. -försedd, p. adj. till -mur 1. Gadolin Ostalp. 113 (1932). -kransad, p. adj. (i sht i vitter stil) till -mur 1 a, om stad l. borg o. d.: omgiven av ringmur. Numelin FranskFärdv. 197 (1932).
(7) -MUSKEL. [jfr t. ringmuskel] anat. ringformig muskel som då den sammandrages värkar slutande på kanal l. öppning i människas l. djurs kropp (t. ex. luftrör, mun, öga, analöppning); jfr slut-muskel. Ringmuskelen som går omkring läpparna. Hernquist Hästanat. 37 (1778). Thunberg Livsförrättn. 167 (1924). Ssgr: ringmuskel-kramp. med. kramp i ringmuskel. 3NF 2: 363 (1924). -lager, n. anat. lager av ringformig muskulatur. ÖfversVetAHFörh. 1900, s. 725.
(7 d) -MUSSLING. bot. svampen Pleurotus corticatus Fr. Krok o. Almquist Fl. 2: 212 (1907).
-MUTTER. [jfr t. ringmutter] tekn. mutter i form av en utvändigt slät cylindrisk skiva med ett gängat hål i mitten. TT 1886, s. 20.
-MÅTT. [jfr t. ringmass]
1) till 1: mått för tillvärkning av ring; dels om anordning (t. ex. serie av olika vida ringar) som användes ss. mått, dels om måttuppgift o. d. Ringmått, messingringar af flera storlekar. Wikforss 2: 410 (1804). Esther .. undrade .. hur han burit sig åt att få hennes ringmått. Hammenhög EoA 243 (1930).
2) till 1 o. 2: ringdimension. SvD(A) 1926, nr 118, s. 3.
3) (†) till 3: passare; jfr cirkel II 1, cirkel-mått 1. Schultze Ordb. 2936 (c. 1755).
(2 g) -MÄRKA, -ning. zool. märka (djur) med ring; särsk.: märka (flyttfågel) med ring för att studera dess flyttningsvägar. FoFl. 1910, s. 250. Ssgr (zool.): ringmärknings-central, r. l. m. särsk.: central för ringmärkning av flyttfåglar o. insamling av uppgifter om återfunna ringmärkta fåglar. OoB 1931, s. 550. -station. om plats där ringmärkning regelbundet utföres. Lönnberg SvFåglFlyttn. 119 (1935).
(2 g) -MÄRKARE. zool. särsk.: person som ringmärker flyttfåglar. OoB 1931, s. 550.
-MÄRKE.
1) till 2 e slutet: sort av ring med tanke på vilken fabrik som tillvärkat den; jfr märke, sbst.1 6. Nerén BilB 2: 376 (1931).
2) till 3: märke i form av en ring; jfr märke, sbst.1 2. SFS 1924, s. 29.
(3) -MÖNSTER. [jfr t. ringelmuster] mönster (på tyg o. d.) som utgöres av ringar; jfr mönster, sbst.3 5. AuktionsförtRArk. 1709. särsk. (i fackspr.) i utvidgad anv. (motsv. ring, sbst.1 7), om liknande mönster i naturen. NaturvForsknRådÅb. 1950—51, s. 20.
-NAGEL. [jfr t. ringnagel] (numera knappast br.) spik l. skruv vars huvud har formen av en ring l. ögla, ögleskruv, ringskruv; äv. om ringbult (se d. o. 1). Holmberg 2: 408 (1795). KrigVAT 1842, s. 73. Vising 523 (1936).
(7) -NEBULOSA. astr. ringliknande nebulosa. Ringnebulosan i Lyran. Arrhenius Värld. 131 (1906).
-NOT. fisk.
1) (förr, i sht i Jämtl. o. Härj.) till 2: snörpnot som utmed undertelnen var försedd med ringar genom vilka en lina löpte varmed noten snörptes ihop. Hülphers Norrl. 3: 62 (1777). Norlind AllmogL 57 (1912).
2) till 3: not som bildar en ring; särsk. om dylik (i sht i Norrl. använd) not som drages mellan två båtar vilka ros så att noten först bildar en ring o. därefter en spiral i vars innersta del fisken blir sammanträngd, spiralnot, ena. NorrlS 1—6: 94 (1798).
-NUMMER. särsk. till 2 g: nummer på sådan ring som anbragts ss. ett igenkänningstecken på ett djur. SFS 1920, s. 373 (i fråga om brevduvor). FoFl. 1942, s. 16.
-NÅL. arkeol. till vikingatidens (mans)dräkt hörande ringformigt spänne med långt utskjutande nål; jfr -spänne. AntT IX. 2: 38 (1887).
-NÄT.
1) tekn. till 2: ledningsnät vars huvudledning bildar en sluten slinga. TT 1901, M. s. 41.
2) (föga br.) till 3: om ett slags not som utlägges så att den bildar en ring: strö; jfr -not 2. FoFl. 1915, s. 199.
-OMBYTE~020. särsk. till 2 e slutet, om ombyte av gummiring (på bil o. d.). Nerén HbAut. 1: 71 (1911).
-OMLÄGGNING~020. särsk. till 2 e slutet; jfr -ombyte. Motorför. 1929, nr 7, s. 15.
(2, 3) -OMSLUTEN~020, p. adj. De ringomslutna figurerna (i en hieroglyfinskription). Waldenström Österl. 582 (1896).
-ORM, se d. o.
(3) -ORNAMENT. i sht konst. ringformigt ornament. AntT XVIII. 4: 58 (1909).
(2 e) -PAKET. (förr) metall. paket av delar avsedda att vällas ihop till ämnen till hjulringar; jfr paket, sbst.1 2 b. JernkA 1862, s. 319.
-PANSAR.
1) (förr) mil. till 2: ring av pansarplåt som täckte övre delen av en ringmur; jfr pansar 4. Ringpansaret .. (på ett bröstvärn) bestod af en 40 cm. hög och från 12,5 till 20 cm. tjock pansarplåt. KrigVAH 1885, s. 260.
2) [jfr t. ringpanzer] (förr) till 2 b: ringbrynja; äv. ss. ämnesnamn; jfr pansar 1. Ossian 3: 12 (1800). 600-talets Valsgärdehövdingar hade rustningar av ringpansar och järnband. TurÅ 1946, s. 213. Ssgr (till -pansar 2): ringpansar-skjorta. (förr) ringbrynjeskjorta. Rydberg KultFörel. 5: 299 (1887). -skört. (förr) Redan på 1400-talet hade de under rustningen burna ringpansarskörten en pungliknande förlängning för könsdelarna. Alm BlVap. 202 (1932).
-PEN(NIN)GAR, se -pänningar.
-PENSEL, se -pänsel.
(7) -PIL. bot. en av ringformigt hoprullade blad kännetecknad varietet av trädet Salix babylonica Lin. (tårpil). Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 221.
(7 n) -PLAN(ET). astr. om det plan som tänkes gå genom Saturnus’ ring. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 49.
(4 d) -POLSKA, r. l. f. polska varvid (flertalet av) de dansande bilda en ring. AB 1865, nr 31, s. 1.
(7) -POR. bot. por som vidgar sig trattlikt så att den ser ut att vara omgiven av en ring. Areschoug LbBot. 17 (1863). Avledn.: ringporig, adj. bot. om cell l. växt o. d.: som har ringporer. Areschoug LbBot. 17 (1863).
-PRYDD, p. adj. prydd med ring(ar).
1) till 1, om person l. kroppsdel. De ringprydde Skalderna. Ling Gylfe 49 (1814). Långa ringprydda fingrar. Krusenstjerna Pahlen 4: 125 (1933).
2) till 3, om sak. De ringprydda korsen (utmed vägarna på Gotland). Brunius GotlK 1: 118 (1864); jfr -kors.
-PUMP. tekn. pump där en i ett cylindriskt pumphus befintlig vätskemassa försättes i rotation så att den strävar att bilda en ring utefter pumphusets vägg, vattenringspump. SvUppslB 22: 196 (1935).
(2 e slutet) -PUNKTERING. jfr punktera, v.1 6 d. Motorför. 1928, nr 8, s. 13.
-PÅDRAG~02, äv. ~20. tekn. pådragsring (till turbin). TT 1901, M. s. 4.
(2 e slutet) -PÅLÄGGARE~0200. (i fackspr.) person som yrkesmässigt lägger på ringar på cykelhjul o. d. Östergren (cit. fr. 1914).
-PÄNNINGAR, sbst.1, l. -PÄNGAR, sbst.1, pl. (sbst.2 se sp. 2086). (förr)
1) till 2: pängar i form av metallringar; jfr ring, sbst.1 2 r. Ymer 1921, s. 37.
2) till 2 d: avgift erlagd av fartyg för rätten att förtöja vid förtöjningsring. (Norrköpings stad uppbar år 1794 bl. a.) Båk och Ring penn(ingar). Sundelius NorrköpMinne 80 (i handl. fr. 1794). Röding SD 73 (1798).
-PÄNSEL. mål. pänsel där håren (l. borsten) äro infattade i en ring av järn l. koppar. HantvB I. 1: 151 (1934).
-PÄRM. jfr -bok. HbVerkstTekn. 1: 535 (1944).
(3) -RAKAD, p. adj. (föga br.) om person(s huvud): som har tonsur. Brunius Metr. 323 (1836). GotlLT 1852, nr 43, s. 2.
(1) -REGEL; pl. -reglar. (i fackspr.) värktyg använt av guldsmed för att räta ring (som blivit tillbucklad l. sned); jfr regel, sbst.2 3.
(9 c) -REP. sport. rep som är uppspänt runt en ring för att avgränsa denna. NFSportlex. 1: 1025 (1938).
-REPARATION. särsk. till 2 e slutet, om reparation av bilring o. d. Nerén HbAut. 1: 138 (1911). Ssgr: ringreparations-material. Nerén BilB 1: 325 (1928). -värkstad. Nerén BilB 2: 383 (1931).
(7) -REV, n. i sht geogr. ringformigt korallrev, atoll. Lindström Lyell 37 (1859).
(7) -REVEL. geogr. jfr -dyn. SvGeogrÅb. 1956, s. 149.
(8) -RIDANDE, n. (†) i fråga om ridande bröllopsfölje: förhållandet att brudsvennerna upprepade ggr parvis rida förbi hela följet o. efter att ha hälsat på de främst ridande (präst o. brudgum) återvända till den sista platsen i följet. Åhstrand Öl. 173 (1768).
(2 t α) -RIDNING. [jfr t. ringreiten] (i sht om ä. l. utländska förh.) benämning på vissa ryttarlekar varvid deltagarna söka uppfånga en upphängd ring, ringränning. GJEhrensvärd Dagb. 1: 6 (1776). NFSportlex. (1943).
(1) -RIKTARE, r. l. m. (numera knappast br.) ringregel. BoupptVäxjö 1879 (efter guldsmed).
-ROS, se d. o. —
-ROT, se ringorms-rot 1 anm.
(5) -RÅ, r. l. f. l. n. (ring- 17131715. ringe- 1670) [jfr fsv. ringrör] (†) rågångsmärke bestående av fem stenar (en i mitten o. fyra mindre stenar i ring kring denna) på plats där flera byars ägor stöta samman, femstenarör. Raam Åkerm. 81 (1670). FörarbSvLag 3: 229 (1715).
-RÄNNA, v.
1) (numera knappast br.) till 2 t α: delta i l. ägna sig åt l. utöva ringränning. TornSp. 1799, Utm. s. 6. WoJ (1891).
2) (†) till 8: förflytta sig i ring; anträffat bl. om solens skenbara rörelse på himlavalvet. På thenna Himla Glob ring-ränner Soolen klara. Spegel GW 54 (1685).
(2 t α) -RÄNNANDE, n. [jfr t. ringrennen] (i sht om ä. l. utländska förh.) handlingen att delta i l. ägna sig åt l. utöva ringränning; förr äv. konkretare, om själva den vid ett visst tillfälle anordnade ringränningen. 19 Martij. Bleff hollett ett Ringrännende. Brahe Tideb. 66 (1607). Med liv och lust ägnade .. (hertig Johan) sig åt sitt favoritnöje, ringrännandet. HT 1941, s. 114.
(2 t α) -RÄNNARE. (i sht om ä. l. utländska förh.) person som deltar i l. ägnar sig åt l. utövar ringränning. Ekeblad Bref 1: 102 (1651).
(2 t α) -RÄNNING. (i sht om ä. l. utländska förh.) handlingen att utföra en ryttarlek varvid deltagarna (med ett vapen l. dyl.) skola uppfånga l. träffa en i en galge l. dyl. upphängd ring (l. flera sådana ringar); äv. i utvidgad anv., i fråga om likartad ryttarlek med mål bestående av ngt annat än en ring (en upphängd fågel, en figur föreställande ett huvud o. d.); äv. konkretare, om själva den vid ett visst tillfälle anordnade ryttarleken. RARP 4: 435 (1650). Ogynsamt väder vållade upprepade gånger afbrott i ringränningarna (vid Armfelts bröllop 1785). Tegnér Armfelt 1: 159 (1883). Ringränning i manövergalopp. Mål fyra ringar och två apelsiner (eller andra mål av liknande storlek och form). IdrIArmén 1926, s. 92. jfr gås-galgs-ringränning. särsk. (numera föga br.): mer l. mindre bildl., om tävling o. d. Segra i ringränningen på författarebanan. Valerius 2: 205 (1836). Atterbom Minnest. 1: 300 (1844). Ssg: ringrännings-tornerbana. (†) om plats för ringränning. HusgKamRSthm 1651—53 Kassa, s. 132. —
-RÄV.
1) zool. till 7 g, om en varietet av den vanliga räven, som har en vit ring om halsen o. en om nosen. Lilljeborg Däggdj. 604 (1874).
2) (ngt vard.) till 9 c; särsk. om erfaren o. slug boxare; ofta bildl., om person som är erfaren (i sht i fråga om intriger o. d.) o. slug. Swing 1923, nr 21, s. 8. GHT 1944, nr 206, s. 9 (bildl.). Den gamle politiske ringräven (N. N.). SvD(B) 1945, nr 165, s. 4.
-RÖRELSE.
1) (förr) till 4 g α α‘, i sg. best., om den kooperativa rörelse bland arbetarna i Sverige som 1883 organiserades i (den på initiativ av grosshandlaren L. O. Smith bildade) föreningen ”Arbetarnes ring”. Smith ÖppBref 8 (1883). Höglund Branting 1: 66 (1928).
2) till 8: rörelse i ring. I upphetsad vrede gör den ene (svanen) en ringrörelse framför den andre. Rosenius SvFågl. 4: 367 (1935).
(7) -RÖTA, r. l. f.
1) lant. röta i kärlsträngarna hos potatis (varvid ibland missfärgade ringar uppstå i knölarna). Hellström NorrlJordbr. 352 (1917).
2) i sht skogsv. hos träd: av vissa svampar (i sht tallticka) förorsakad röta som har ringformig utbredning (emedan endast årsringarnas vårved l. vissa grupper av årsringar angripas); jfr ring, sbst.1 7 i. Skogvakt. 1893, s. 232. HbSkogstekn. 43 (1922; hos tall). SvUppslB 27: 1223 (1936; hos lövträd). Ssg: ringröte-angripen, p. adj. (i fackspr.) till -röta 1, 2. Ringröteangripen potatis. DN(B) 1958, nr 125, Bil. s. 2. —
-SATS. särsk. (i fackspr.) till 2 k: sats av ringar till spis o. d. KatalÅhlénHolm 37: 141 (1916).
-SATT, p. adj.
1) metall. till 2, om malm: nedsläppt i masugn så att den bildar en ring; jfr -sättning. JernkA 1868, s. 185.
2) (†) bot. till 7: kranssittande, kransställd. Euphrasén Linné TermBot. 11 (1792).
-SELE. (†) ett slags sele (sannol.: kollersele). 2:ne ringsehlar af myntat (dvs. vitgarvat) läder. VLBibl. Bouppt. 1723.
(15, 79) -SIDA. särsk. [efter eng. ringside] (mera tillf.) till 9 c: ringside. Swing 1921, nr 30, s. 11.
-SIDE, se d. o. —
-SIKTE. mil. = rikt-cirkel 1. TeknOrdb. 548 (1940).
(7 g) -SILLGRISSLA~020. (föga br.) zool. = -via. 4Brehm 8: 103 (1926).
(7) -SITTARE, r. l. m. [blommorna sitta skenbart i en ring] (†) bot. växt tillhörande familjen Labiatæ; jfr krans-blommig. Möller PrincBot. 9 (1755).
-SJUKA, r. l. f.
1) (tillf.) till 7: ringröta hos potatis. LAHT 1908, s. 271.
2) (†) till 8: hjärnsjukdom hos får (o. vissa andra djur) som bl. a. yttrar sig i att djuren springa runt, kringsjuka. Alströmer Får. 22 (1727). Heinrich (1828).
3) (†) till 8: (sjukdom som yttrar sig i) svindel. Linné Bref I. 2: 84 (1746).
-SKADA, r. l. f.
1) till 2; särsk. till 2 e slutet, om skada på ring på bil o. d. TurÅ 1915, s. 351.
2) till 9 c: skada som boxare ådragit sig vid boxning. Edlund Chandler Syst. 119 (1950).
-SKED. (förr) träsked som i skaftet hade ett hål vari ringar sutto (använd ss. trolovningsskänk). SvKulturb. 9—10: 74 (1931).
-SKENA, r. l. f.
1) (i fackspr.) till 1: metallstycke som är smitt l. valsat för att bli en ring men ännu icke är hoplött; äv. (i fråga om hoplödd ring) om rings huvuddel (motsatt: fattning o. d.); jfr -ten. FFS 1930, s. 237.
2) textil. till 2, = -bänk. SvTeknUppslB 2: 712 (1939).
-SKIVA, r. l. f. ringformig skiva; särsk.
a) (förr) mil. om skiva i ringgranat. LbArtill. 28 (1892).
b) tekn. ringformig slipskiva, slipring. TNCPubl. 16: 79 (1949).
(7 d) -SKIVLING. bot. svamp tillhörande släktet Armillaria Fr.; äv. i uttr. slemmig ringskivling, om (den tidigare till släktet Armillaria förda) svampen Mucidula mucida (Schrad.) Pat. Honungsgul ringskivling, Armillaria mellea (Vahl.) Quél., honungsskivling. Smitt Svamp. 25 (1863). Ingelström Svampfl. 187 (1940).
(2 b) -SKJORTA. (förr) ringbrynjeskjorta. UB 6: 110 (1874).
-SKO, r. l. m.
1) [jfr t. ringschuh] veter. ringformig hästsko använd vid vissa fel l. sjukdomar i hoven. Lundberg HusdjSj. 532 (1868).
2) (föga br.) ringformig skoning. En ringsko bör finnas å (florett-)kafvelns båda ändar. Balck Idr. 3: 389 (1888).
-SKO, v.
1) [av nor. ringsko, till ringsko, hästsko med vidhängande (löstagbara) små ringar; se RBerge i Heidersskrift til Marius Hægstad 124 ff. (1925)] (om ä. norska förh.) etnogr. till 2: sko (häst) med skor till vilka hörde löstagbara små ringar avsedda att klinga under ritten. Celander NordJul 1: 229 (1928).
2) till 2 m: förse (snörhål) med ring. Snörskor med ringskodda hål. Östergren (1936).
(4 g β) -SKOLA(N). (ring- 1729 osv. ringa- 1726c. 1805) (förr) benämning på den lärosal i Växjö skola där ringarna (dvs. de två högsta årsklasserna) undervisades. VGR 1726, s. 212. Ödmann Hågk. 57 (c. 1805; uppl. 1918).
-SKRAPA, r. l. f. zool. för insamling av organismer från havsbotten l. sjöbotten o. d. avsedd skrapa bestående av en säck av grovt tyg vars mynning hålles utspänd av en järnring. FoFl. 1931, s. 200.
-SKRUV.
1) [jfr t. ringschraube] tekn. skruv vars huvud har formen av en ring l. en ögla, ögleskruv. Dalin FrSvLex. (1843; under piton).
2) (tillf.) skruv som håller ihop en ring. Johansson Dagb. 233 (1877).
(2 e slutet) -SKYDD, n. skydd för ring (på bil o. d.); särsk. om hölje avsett att skydda reservring. Nerén HbAut. 1: 184 (1911; för reservring). Motorför. 1929, nr 3, s. 11.
(8) -SKYTTEL. [jfr t. ringschiffchen] tekn. i symaskin: skyttel med cirkelformig löpbana. KarlstT 1895, nr 1702, s. 1. Ssgr (tekn.): ringskyttel-maskin. 2UB 8: 401 (1900). -symaskin. ST 1892, nr 180, s. 4.
-SKÄRNING.
1) till 1; benämning på en lek varvid en ring placeras i en hög med mjöl på en tallrik o. de lekande i tur o. ordning söka ta bort en del av mjölet med en kniv utan att blotta ringen. Hubendick FlickLek. 66 (1879).
2) (i sht förr) till 3: avskalning av bark o. bast i en ring runt ett träds grenar (som utföres sedan savningen upphört på våren i avsikt att befordra blommors o. frukters utveckling). Agardh Bot. 2: 157 (1832).
-SLITAGE. särsk. till 2 e slutet, om slitage av ring på bil o. d. Rogberg Mot. 126 (1927).
-SLITNING. särsk. till 2 e slutet, = -slitage. Nerén HbAut. 1: 119 (1911).
(7 o) -SLUTNING. kem. i fråga om organiska molekyler: förvandling från bindning i öppen kedja till bindning i ring. 2NF 20: 604 (1914).
(7 a) -SLÅ, v. om djur.
1) (†) refl.: lägga sig i ring. En Orm, hvilken ringslagit sig så, at han kunde räckia med hufvudet til stierten. Bliberg Acerra 662 (1737).
2) (numera knappast br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som ligger i ring; jfr -lägga 2. Afzelius Sag. 1: 134 (1839). Björnar, som legat ringslagna i snön. Kolthoff NPolartrDäggdj. 17 (1903).
(1, 2) -SMED. (numera bl. tillf.) smed som tillvärkar ringar. Erich Ringsmed. StallRSthm 1580—81, s. 104. Hamb. (1700).
(1) -SMYCKE. smycke i ringform. AntT 2: 239 (1869).
-SMÖRJNING. [jfr t. ringschmierung] tekn. system för smörjning av axellager varvid oljan överföres till axeln av en (l. flera) på denna uppträdd(a) ring(ar). TT 1892, s. 89. Ssgr (tekn.): ringsmörjnings-anordning. LB 4: 57 (1903). -lager, n. TT 1897, M. s. 112.
(3) -SNITT. [jfr t. ringschnitt] (i fackspr.) snitt runt omkring stam l. gren på träd l. buske. Elfving Kulturv. 184 (1895).
(7 d) -SOPP. [jfr t. ringpilz] (†) bot. svampen Boletus luteus Fr., smörsopp. Smitt Svamp. 47 (1863). Lundell (1893).
-SOTARE, r. l. m. tekn. på ånglokomotiv: ring omkring blästerröret, försedd med ett flertal uppåtriktade små hål genom vilka man kan låta ångan utströmma för att få bättre drag o. rensa gnistgaller o. tuber från sot o. aska. Lundberg Lok. 74 (1902).
-SPEL.
1) [jfr t. ringspiel] till 2 t: (anordning för) spel l. lek med ringar. Schultze Ordb. 4771 (c. 1755). SvFlicksk. 172 (1888).
2) (†) till 3: anordning bestående av en linjal l. ribba l. dyl. som kan svängas runt ett stöd o. som användes för att rita upp cirklar l. för att markera punkter som befinna sig på ett visst avstånd från en medelpunkt, stångpassare. Rinman (1789). JernkA 1841, s. 44.
(7 g) -SPETT, m. l. r. [fågeln har en svart halvring framtill strax under huvudet] (†) fågeln Dryobates minor Lin., liten hackspett. Dalin (1855). Björkman (1889).
(7 g) -SPETTA, r. l. f. (†) = -spett. Nordforss (1805). Meurman (1847).
-SPILLRA?, anträffat bl. i pl. -spillror. [jfr holl. ringspil, ringspindel i spinnmaskin] (†) ringspindel i svarvstol?; jfr -spindel 1. Wärcktygh .. 2 små Såger 4 st:n ringhspillror 2 st:n Trädockar. BoupptSthm 1683, s. 1008 a (efter svarvare).
-SPINDEL. [jfr t. ringspindel, eng. ring-spindle]
1) (förr) i svarvstol: spindel vars för fasthållande av arbetsstycket avsedda del var ringformig. Grundell UnderrArtill. 220 (1705).
2) textil. i spinnmaskin: spindel omgiven av en ring runt vilken en ringlöpare för tråden vid dennas upplindning på den på spindeln befintliga spolen. TT 1874, s. 27.
-SPINNARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m., i bet. 3 m. l. r.
1) textil. till 2: person som spinner med ringspinnmaskin. FörtArbetTextilf. 2 (1909).
2) [jfr t. ringspinner] (†) till 2: ringspinnmaskin. SDS 1900, nr 381, s. 2.
3) [jfr t. ringelspinner; fjärilen lägger sina ägg i ringar runt smala trädgrenar] zool. till 5: fjäril tillhörande släktet Malacosoma Hb.; i sht om Malacosoma neustria Lin.; jfr -fjäril, ringel-fjäril, vit-spinnare. Thomson Insect. 162 (1862). jfr ängs-ringspinnare. Ssg: ringspinnar(e)-biträde. textil. till -spinnare 1: person som biträder ringspinnare. FörtArbetTextilf. 2 (1909).
-SPINNING. [jfr eng. ring spinning] textil. spinning med ringspinnmaskin. 2NF 3: 1060 (1905).
-SPINNMASKIN~102. [jfr t. ringspinnmaschine] textil. spinnmaskin med ringspindel. 2UB 8: 237 (1900).
(jfr 7 i) -SPRICKA, r. l. f. skogsv. kärnsköra. HbSkogstekn. 33 (1922).
(7 o) -SPRÄNGNING. kem. i fråga om organiska molekyler: förvandling från bindning i ring till bindning i öppen kedja. Smith OrgKemi 215 (1938).
-SPÅR. tekn.
1) till 2: spår avsett att rymma en ring; särsk. om var o. en av de nedsvarvningar på kolven i en kolvmaskin, i vilka kolvringarna äro inpassade. IngHb. 2: 740 (1948).
2) [jfr t. ringgleis] till 8: spår som går i ring; särsk. om sådant spår för järnväg o. d. (jfr -bana, -linje). TeknOrdb. 814 (1940).
-SPÅRLAGER~020. [jfr t. ringspurlager] tekn. ringlager (se d. o. 1). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-SPÄNNE. i sht arkeol. mer l. mindre ringformigt spänne; särsk.: till vikingatidens mansdräkt (stundom äv. kvinnodräkt) hörande spänne med öppen ram; jfr -nål, -sölja. UpplFmT 2: XXII (1872).
-SPÄNNING.
1) tekn. till 2: kolvrings egenskap att spänna (i mer l. mindre hög grad) mot den omgivande cylindern. Ringspänningen är beroende på diametern. StBilhb. 193 (1954).
2) kem. till 7 o: spänning som förekommer inom en ring till följd av repulsion mellan atomer, som icke äro direkt bundna till varandra, o. till följd av att dels avstånden mellan atomer, som äro bundna vid varandra, dels valensvinklarna ha värden som avvika från det normala. NaturvForsknRådÅb. 1949—50, s. 120.
-STAV. (ring- 1751 osv. ringa- 18761933) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) herdestav på vilken ett antal järnringar (avsedda att skramla med) voro fästa; jfr ringelstav. Linné Sk. 144 (1751). Fatab. 1933, s. 197 (från Jämtl.).
-STEN.
1) [jfr t. ringstein] till 1: (ädel)sten som är infattad i (l. avsedd att infattas i) en ring. BoupptVäxjö 1807 (efter guldsmed). Till ringstenar är flusspaten mindre lämplig. Ekenberg (o. Landin) 290 (1890).
2) (†) till 5; i pl., om ringformig stensättning. 2VittAH 14: 172 (1828, 1838).
(2 t α) -STICKNING. [jfr t. ringstechen] (i sht om ä. l. utländska förh.) ringränning. ConvLex. 3: 512 (1825).
(7 g) -STJÄRN. (i fackspr.) i pannan på hästar o. nötkreatur: vit ring som omger en fläck där den mörkare bottenfärgen framträder. Billing Hipp. 127 (1836).
(9 c) -STJÄRNA. sport. framstående boxare. IdrBl. 1935, nr 37, s. 3.
-STOPPARE, r. l. m. [jfr t. ringstopper, eng. ring-stopper] (förr) sjöt. stoppare för ankarkätting o. d. bestående av ett vid en ring i däck fäst tåg som lades i bukter omkring kättingen o. åtstramades när erforderlig längd löpt ut. Roswall Skeppsm. 1: 72 (1803).
(7) -STRUKTUR. särsk.
a) (tillf.) till 7 j: struktur hos ett djurs horn, ben, fjäll o. d., vilken kännetecknas av ringar som uppkommit under olika tillväxtperioder i djurets liv. Sambandet mellan tillväxten och ringstrukturen i sillens fjäll. FoFl. 1910, s. 167.
b) kem. till 7 o, om strukturen hos sådana ämnen där atomerna bilda ringar. Starck Kemi 228 (1931).
(2 t α) -STÅNG. (i sht om ä. l. utländska förh.) stång i vilken den ring (l. de ringar) som utgör(a) mål vid ringränning är(o) upphängd(a). TornSp. 1799, Utm. s. 5.
(1) -STÄLL. (i sht förr) ställning (på toalettbord o. d.) för förvaring av ringar. Björkman (1889).
(2 t α) -STÄLLNING, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2086). (i sht om ä. l. utländska förh.) för ring vid ringridning; jfr -stång. 2SvKulturb. 9—10: 278 (1937; om förh. 1584).
(7) -SVALA, f. l. r. [fsv. ringsvala; fågelns flygsilhuett liknar en avbruten ring] (numera bl. i vissa trakter) fågeln Apus apus Lin., tornsvala. VarRerV 54 (1538).
-SVÄRD. arkeol. forntida svärd som på fästet har en i en bygel vid den ena sidan av svärdknappen fäst ring; äv. om svärd (från senare tid än de nyss nämnda) som på fästet har en prydnad som efterbildar en bygel med ring. KStjerna i StMontelius 115 (1903).
-SYSTEM. system som består av ringar l. utgör en ring.
1) till 2; särsk. (i fackspr.): system för stadsplanering där bostadskvarter ringformigt omge ett affärscentrum. Torpson Eur. 2: 79 (1896).
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 4 g β, om (det bl. a. i lancasterskolor tillämpade) systemet att indela en skolklass i smärre avdelningar (ringar). CJLAlmqvist i Skandia 3: 94 (1834).
3) till 7; särsk.
a) (i ä. fackspr.) om system av olikfärgade ringar som framträder, då en kristall betraktas i en turmalintång. Edlund ÅrsbVetA 1853, s. 52.
b) i sht meteor. till 7 m, om system av ringar som utgöra ett halofenomen. HimHavJord 3: 176 (1927).
c) astr. till 7 n, om det system av koncentriska ringar som bildar Saturnus’ ring. Bergstrand Astr. 458 (1925).
d) kem. till 7 o, om det system som bildas av atomerna i en ring. Sexledade ringsystem. Smith OrgKemi 186 (1938).
(7 g) -SÄL. [sälen har vita l. gula ringformiga fläckar på den eljest mörka översidan] zool. sälen Phoca hispida Schreb., vikare, ringlad säl. Chydenius ExpSpetsb. 229 (1865).
-SÄTTNING. metall. konkret: del av beskickningen i en masugn som nedsläppes så att den bildar en ring mellan mursättningen o. den i ugnens mitt nedsläppta s. k. mittsättningen. JernkA 1868, s. 184.
-SÖLJA. i sht arkeol. ringformig sölja; jfr -spänne. IllSvH 1: 331 (1877).
(1, 2, 9) -TEKNIK. särsk. (sport.) till 9 c, om boxares teknik. Swing 1921, nr 28, s. 10.
(1, 2) -TEN. (i fackspr.) ten smidd (l. valsad) till (l. avsedd att smidas l. valsas till) en ring; jfr -skena 1. AntT XXII. 4: 52 (1919).
-TENNIS. sport. tennisliknande spel där handen användes i stället för racket o. en massiv gummiring i stället för boll. SvUppslB Tilläggsb. (1937).
(7) -TICKA, r. l. f. [svampens hatt har koncentriska bälten av olika färg o. hårighet] (föga br.) bot. svampen Polyporus zonatus Fr., zonticka. Karsten FinEkonFl. 36 (1867).
-TJÄ, -TJÄD, -TJÄE, se -kedja 3 anm.
-TOLK, r. l. m. tekn. ringformigt mätvärktyg med precisionsslipad inre cylinderyta, varmed man kontrollerar, att runda arbetsstycken icke ha större diameter än mätvärktygets inre diameter. 2NF 19: 227 (1913).
(8) -TRAPPA, r. l. f. (†) vindeltrappa, spiraltrappa; jfr ringel-trappa. Serenius (1734; under nuel o. winding). Möller (1807).
(7 g) -TRAST. [jfr t. ringdrossel, eng. ring-ouzel; hanen har en vit halvmånformig fläck på bröstet] zool. trasten Turdus torquatus Lin.; jfr -drossel o. bärg-trast 2. VetAH 1772, s. 356. Ssgr (zool.): ringtrast-bo, n. Rosenius SvFågl. 1: 41 (1913). -hane. FoFl. 1946, s. 231. -hona.
-TRUMMA, r. l. f. (i fackspr.) ringformig trumma vari en vätska l. en gas framledes. JernkA 1861, s. 162. särsk.
a) (förr) dräneringstrumma som gick runt under masugnsställe för att avleda vatten. VetAH 1756, s. 190.
b) (förr) trumma som ledde masugnsgas runt en rostugn. JernkA 1841, s. 344.
c) trumma utanpå masugn som går runt nedre delen av denna o. leder blästerluften till tättorna. SvUppslB 18: 487 (1934).
-TRYCK. särsk. till 2 e slutet, om lufttrycket i bilring o. d. Nerén HbAut. 3: 341 (1928).
-TRÄNS. hippol. tränsbett som på vardera sidan av munstycket har en ring (att fästa tömmarna i) men som saknar parerstänger. Wrangel HbHästv. 440 (1885). Cronquist Ekipage 29 (1952).
(7) -TUSENBLAD. (†) bot. växten Myriophyllum verticillatum Lin. (med kranssittande blommor), kransslinga. Liljeblad Fl. 73 (1798). Därs. 104 (1816).
-TVINNING. textil. tvinning med ringtvinnmaskin. TT 1941, IndEkon. s. 90. —
-TVINNMASKIN~102. [jfr t. ringzwirnmaschine] textil. tvinnmaskin som till sin konstruktion liknar en ringspinnmaskin. GHT 1905, nr 140 A, s. 4.
(15, 79) -TYP. särsk.
1) till 1 o. 2: typ av ring. SFS 1925, s. 939 (i fråga om gummiringar). Rig 1927, s. 11 (i fråga om smycken).
2) till 2 o. 3: typ (av ett l. annat föremål) som kännetecknas av en ring. Frimärken av den s. k. siffer- eller ringtypen. SFS 1920, s. 1291.
3) kem. till 7 o: typ av ring. BokNat. Mater. 196 (1953).
-TÅNG; pl. -tänger.
1) [jfr t. ringzange] (i fackspr.) till 2: tång som användes för att böja metalltråd o. d. ringformigt l. bågformigt; äv. om tång som användes vid smide för att fatta om en uppvärmd ring. Broocman Hush. 2: 41 (1736). Auerbach (1913).
2) skom. till 2 m: tång att fästa snörringar i snörhål med, snörringstång. TLev. 1907, nr 6, s. 1.
-UGN. [jfr t. ringofen] tekn. för kontinuerlig drift avsedd ugnsanläggning för bränning av tegel l. kalk o. d., bestående av flera med varandra förbundna (kring en gemensam skorsten ringformigt ordnade) ugnar l. (numera) av två med varandra vid ändarna förbundna parallella valv (som äro uppdelade i s. k. kammare gm skiljeväggar). TT 1872, s. 111.
-UR, n. [jfr t. ringuhr, eng. ring-dial] (†) förr använt solur vars huvudbeståndsdel var en ring på vars insida tiden angavs av en genom en öppning i ringen infallande solstråle, solring. Nordforss (1805). Meurman (1847).
(2 m) -URTAGARE~0200, r. l. m. skom. tång att ta ur snörringar o. hakar med. SvSkoT 1927, s. 41.
-VALL.
1) till 2: ringformig vall som uppförts (ss. ett skydd) runt omkring ngt. KrigVAT 1856, s. 507. Hedin Indien 1: 284 (1910).
2) (i fackspr.) till 7: ringformig vall; särsk. (geol. o. astr.) om sådan vall som omger en krater l. ett slättparti (jfr -bärg). Hammargren Jordkl. 10 (1854; på månen). FoFl. 1933, s. 8.
-VALSKVARN~02, äv. ~20. [jfr t. ringwalz(en)mühle, eng. ring roll mill] tekn. kvarn där krossningen sker inuti en ring mot vars insida valsar rotera. SvUppslB 16: 157 (1933).
(1, 2) -VALSNING. tekn. valsning av ringar. HbVerkstTekn. 2: 65 (1944).
-VALSVÄRK~02, äv. ~20. tekn.
1) valsvärk för ringvalsning. JernkA 1879, s. 128.
2) valsvärk där valsning sker mellan valsar som rotera inuti ringar vilkas fjädring bestämmer valstrycket. 2SvUppslB 30: 971 (1954).
-VALV. [jfr t. ringgewölbe] (numera föga br.) ringformigt valv (vars vederlag äro koncentriska l. så anordnade, att det ena är cirkelformigt o. det andra ett fristående stöd i centrum av den cirkel som bildas av det förra). KrigVAH 1833, s. 212. TeknOrdb. 988 (1951).
(8) -VANDRA. (†) om hästs bogar l. hasor: vid vändning röra sig i en mer l. mindre kretsformig bana; jfr -vandring 2. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 92 (1836).
(8) -VANDRANDE, n. (†) om rundvandring i festtåg? Hennes Maj:ts födelsedag .. celebrerades .. ”med baletts dansande, ringvandrande och tornerande”. Rosman BjärkSäb. 2: 135 (i handl. fr. 1651).
(8) -VANDRING.
1) vandring i ring, rundvandring (kring ngt). Pilgrimernas ringvandring kring det heliga berget. Hedin ScoutL 252 (1913).
2) (†) om den mer l. mindre kretsformiga rörelse som en hästs bogar l. hasor beskriva vid vändning; jfr -vandra. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 90 (1836).
-VARV. byggn. i fråga om byggnad av rest timmer l. plank o. d.: varv av horisontalt lagda bjälkar som går runt byggnaden (i höjd med varje vånings bjälklag); jfr -bjälkar. HantvB I. 6: 179 (1938).
(jfr 7 i) -VED. skogsv. = -röta 2; förr äv. i uttr. öppen ringved, ringspricka. Pockenholtz bör vara tät, utan maskstyng och öppen ringved eller röta. ReglVirkeslefv. 1825, § 86. SFS 1922, s. 324.
-VENTIL. [jfr t. ringventil, eng. ringvalve] tekn. ventil med ringformigt avstängningsorgan. TT 1872, s. 213.
(7 g) -VIA, f. l. r. [liksom nylat. ringvia av nyisl. hringvía] zool. av en vit ring kring vartdera ögat kännetecknad varietet av fågeln Uria troille Lin. (sillgrissla). 1Brehm 2: 560 (1875).
(8) -VIS, n. (†) i uttr. i ringvis, i ring(ar). Broman Glys. 3: 273 (c. 1730). Roman Holbg 9 (1746).
(25, 7, 8) -VIS, adv. (ring- 16481889. rings- 16401671) [jfr t. ringweise, ä. t. äv. ringsweise] (numera bl. tillf.) på sådant sätt att en ring l. ring(l)ar bildas; i ring(ar); i ringlar. Linc. (1640; under orbiculatim). Svanhvijtan halss, ther å spelande, ringvijss krussande låcker. Stiernhielm Herc. 25 (1648; uppl. 1658, 1668: ringswijs-krusade Låckar). Våra Runstenar, på hvilka krökande ormar äro ringvis inskurne. Tessin Bref 2: 241 (1754). Dalin (1855). Björkman (1889). Ssg: ringvis-krusad, p. adj. (ringsvis-) (†) om hårlock: krusad så att den bildar ringlar. Stiernhielm Herc. 25 (1658, 1668).
(9 c) -VRAK. [jfr eng. ring wreck] sport. person som gm deltagande i boxning ådragit sig skador vilka medfört en varaktig försämring av hans fysiska o. psykiska hälsa. IdrBl. 1935, nr 80, s. 5.
-VÅG, sbst.1; pl. -ar. tekn. för mätning av (små) gastryck avsett instrument vars huvudbeståndsdel utgöres av ett med kvicksilver l. dyl. delvis fyllt ringformigt rör. SvTeknUppslB 1: 660 (1937). Ssgr (tekn.): ringvåg-mätare, r. ringvåg. SvTeknUppslB 1: M95 (1937). -tryckmätare, r. ringvåg. SvTeknUppslB 1: M97 (1937).
(7 l) -VÅG, sbst.2; pl. -or. våg som utbreder sig i form av en ring (på en vätskeyta); vanl. i pl. Det bildas ringvågor på vattnet. Hülphers Ångermanl. 212 (1900).
(8) -VÄG. [jfr t. ringstrasse, eng. ring road] väg som går runt omkring ett samhälle(s centrala delar) o. d. TT 1895, Byggn. s. 104. —
-VÄLT. [jfr t. ringelwalze] lant. vält försedd med släta, skarpkantade ringar vilka vid användningen rotera o. bilda fåror o. kammar i marken. UB 3: 305 (1873). Ssg: ringvälts-ring. lant. SmålP 1890, nr 42, s. 4.
-VÄLTA, -ning. lant. välta (fält o. d.) med ringvält l. med s. k. cambridgevält (dvs. ett slags vält, där varannan ring är slät o. varannan är tandad). Juhlin-Dannfelt 210 (1886).
(1 a) -VÄXLING. om förhållandet att en person ger ngn en ring o. i utbyte får en annan ring; särsk. till 1 a α, om utbyte av ringar vid förlovning. ConsAcAboP 11: 225 (1724). Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra. SFS 1920, s. 965.
(15, 7, 9) -YTA. särsk.
1) mat. till 3: yta som uppstår när en cirkel rör sig omkring en rät linje belägen i samma plan utanför densamma, torus. 3NF 1: 896 (1923).
2) (tillf.) till 7, om plan, ringformig yta. BotN 1855, s. 54.
(7) -ÅDER(N). (-ådren, sg. best.) (†) om hästs bogåder (vars fortlöpande gren o. mediala gren bilda en ringliknande figur)? Slå honom (dvs. den boghalta hästen) .. sedan Ring-Ådren. Rålamb 13: 137 (1690).
(1, 2) -ÄMNE. halvfabrikat avsett att bearbetas till en ring. Dædalus 1938, s. 42.
-ÄPPLE. i pl., ss. benämning på ringformiga torkade äppelskivor. WoJ (1891). StKokb. 606 (1940). Ssgr (i fackspr.): ringäpple-beredning. LAHT 1912, s. 295. -torkning. LAHT 1909, s. 116.
(7 g) -ÄRLA. [ss. ung o. i höstdräkt har fågeln ett mörkt band över bröstet o. längs strupens sidor] (i vissa trakter) fågeln Motacilla alba Lin., sädesärla. Leijonflycht (1827). FoFl. 1929, s. 10 (från Jämtl.).
(7) -ÖDLA. [jfr t. ringeleidechse; ödlans hud är gm fåror uppdelad i ringar] zool. ödla tillhörande familjen Amphisbænidæ; vanl. i pl., om denna familj; jfr ringorm 3. 4Brehm 10: 518 (1927).
(7 g) -ÖGAD, p. adj. (†) om djur: som har ringformig teckning kring ögonen. HdlÅgerupArk. 1743 (om ko).
(2 t δ) -ÖVNING. gymn. övning som utföres i romerska ringar. SDS 1895, nr 568, s. 3.
B (†): RINGA-BÄLTE, -SKOLA(N), -STAV, se A.
C (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter i namn på växter): RINGE-BLOM, se A.
-BLOMMA, se ringblomma.
-BLOMSTER, se ringblomster.
-BULT, -BÄLTE, -JÄRN, -KRAGE, -LÅDA, se A.
(4) -PLÄTT. (†) om ett slags lek varvid deltagarna bilda en ring (möjl. om leken ”kappas om hålet”; se hål, sbst. 4 j); jfr plätt, sbst.2 VIII slutet. Ringeplätt och sista paret ut. Bergman VSmSkr. 85 (1825).
-ROS, se ringros.
-RÅ, se A.
-SPÅNG. (†) ringspänne. G1R 28: 18 (1558).
-TAMP. (†) i en ring fäst tamp? Hÿndertÿgett .. (är försett med) halffrunne ringetamp(er) 4. StallRSthm 1554, s. 5.
D (†): RINGS-BROTT. metall. om de vid smältning av malmer (i sht silver- o. kopparmalm) uppkommande samlingar av slagg, metalloxider o. metall som avsätta sig i en ring runt ugnens väggar o. måste lösbrytas därifrån (o. ofta omsmältas för utvinnande av metallen), ugnsbrott. Rinman 2: 1072 (1789).
(2 t α) -TORNER. ringränning. Westhius Vitt. 3 (1678).
-VIS, adv., se A.
Avledn.: RINGA, v.2, se d. o. —
RINGAKTIG, adj. (mera tillf.) till 3: ringformig, i ringar. Ringagtigt randade tyllremsor. KonstNyhMag. 1: 4 (1818).
-RINGARE, sbst.1, m.||ig. till 4 g β: elev som tillhör en ring; ss. senare led i ssgr; jfr andra-, fjärde-, första-, neder-, tredje-, över-ringare.

 

Spalt R 2019 band 22, 1958

Webbansvarig