Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OCH ok4, vard. äv. o4 l. å4, i vissa trakter äv. ω4, vanl. obetonat (og eller åg Columbus Ordesk. 79 (1678); å vel (dvs. eller) åg Lagerlöf Orth. 7 (1694); åkk Weste; uttalas nästan såsom åg Boivie SvSpr. 343 (1834); åck Dalin; ok4 led. (dvs. i ledig stil) å l. o LoW (1911)), konj.
Ordformer
(oc 15211749. och 1521 osv. ock (okk, åck, åkk) 15241938. og (-gh) 16251712. oh 16241710. ok 15211712. å 16051948. åg (-gh) 16511729. åk 16891712. Anm. Ordet förkortas i skrift ofta till o., särsk. i förkortningar av uttr., t. ex. o. d., och dylikt, osv., och så vidare, o. a., och andra l. annat, t. o. m., till och med. Stundom användes tecknet & för och, företrädesvis i firmanamn o. d.)
Etymologi
[fsv. ok; jfr dan. o. nor. og, isl. ok, auk; etymologiskt identiskt med OCK, adv.]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. samordnande konj.
A. förbindande sidoordnade led.
1) vanlig kopulativ konj. Härunder bl. a. ss. konj. förbindande satser (a), kvantitets- o. talbetecknande ord (e), leden i vissa distributiva uttr. (f), synonyma ord (g), likalydande ord (h), ord betecknande olikartade (motsatta) begrepp som bilda ett uttr. (i), inkongruenta led (l).
2) med (nära) disjunktiv bet.: eller.
3) med (nära) adversativ bet. a) men. b) utan.
B. förbindande led som ur logisk synpunkt icke äro sidoordnade.
4) motsv. en prep. a) i förhållande till. b) jämte, med.
5) förbindande två verb, i uttr. av typen sitta och läsa (a), han talade och sade, hälsa och fråga (b), kom och titta (c), han höll på och läste (d), han hade godheten och skickade mig boken (e), var snäll och kom ett slag (f).
6) förbindande två satser med samma relation som mellan en huvudsats o. en temporal (a) resp. kausal l. konsekutiv (b), koncessiv (c) l. konditional (d) bisats.
7) inledande ett inskott, parentetiskt tillägg o. d.
C. 8) inledande en ny mening.
D. 9) inledande en relativsats med utsatt relativ partikel (och som o. d.).
II. fungerande ss. underordnande konj. 1) allmänt underordnande ’att’. 2) konsekutivt ’(så) att’. 3) om.
III. fungerande ss. relativpartikel.
IV. fungerande ss. infinitivmärke.
V. fungerande ss. prep. 1) i uttr. hop och, hop av l. med. 2) över, med avseende på, om. 3) på.
I. samordnande konj. som anger att till det som betecknas med det första ledet i konjunktionsförb. kommer ytterligare ngt (betecknat med det senare ledet) som i sammanhanget har en viss betydelse, i allm. utan att arten av relationen mellan de båda (av resp. led betecknade) individerna, föremålen l. begreppen i övrigt anges närmare än som direkt framgår av sammanhanget l. ledens följd.
A. förbindande två led som ur logisk synpunkt framstå ss. i föreliggande sammanhang sidoordnade, dvs. antingen stå i samma relation till ett tredje led l. utgöra led i en framställning som äro någorlunda jämställda med avs. på deras betydelse för denna o. d.
1) bildande en kopulativ konjunktionsförb., utan mera markerad bibet. av ngt slag; jfr SAMT. G1R 1: 28 (1521). I Engeland och Scotland är Jerl så mykit som Greffue. OPetri Kr. 65 (c. 1540). Til den ljufva och ömsinta Philomela. Nordenflycht Turt. 3 (1743). Det trädet, som jag och min bror satte, när vi voro små barn. LbFolksk. 195 (1890). I äldre tid fans en svensk och en dansk gästgifvaregård i byn (Sjöaryd). 3SkånS III. 1: 37 (1894). (Han) kom efter sedan han vattnat och fodrat hästarna. Wägner Vind. 57 (1947). — särsk.
a) förbindande två mer l. mindre fullständiga satser (av samma slag, i en följd av två l. flera satser), varvid det senare ledet ofta anger ngt som utgör en direkt fortsättning av den i det första ledet återgivna handlingen l. tankegången; stundom markerande att den av och inledda huvudsatsen börjar ett nytt avsnitt i framställningen, som, utan att stå i närmare samband med den närmast föregående satsen, utgör en direkt fortsättning av huvudframställningen (jfr 8). SthmSkotteb. 3: 187 (1521). Konung Olaffz owener forsterkte sich meer och meer, och wordo honom offuermektoge, så at han moste rymma landet, och gaff han sich först til Swerige, ther läät han bliffua sina hustru när hennes brodher, och han foor sielff til konungen i Ryssaland som hade hans syster, och bleeff ther en long tijdh. OPetri Kr. 52 (c. 1540). Quinnan .. toogh vthaff fruchtenne, och ååt, och gaff teslikes sinom man ther aff, och han ååt. 1Mos. 3: 6 (Bib. 1541). Den 20 Septemb. strax efter kl. 5 om mårgonen reste vi ut, och gingo kl. 8 genom byn Giuma basche, och vidare öfver ett vatn, hvars namn jag intet kan veta. Eneman Resa 1: 58 (1711). Solen hade gått upp, det var friskt i luften, och doften av blommor och löv låg i den svala morgonvinden. Fridegård Fäd. 16 (1947).
b) i konjunktionsförb. som utgöres av mer än två led (jfr a), varvid och utsättes antingen (i sht vard. o. i vitter stil) mellan samtliga led l. (i skriftspr. vanl.) bl. mellan de båda sista leden l. mellan vartannat led l. ock (mera tillf.) på annat sätt växlar med konjunktionslös förb. Jach Göstaff Erichson .. vtuald Höffuidzman offuer Daler, Helsingeland, Gestringeland, Östergötland och Vpland. G1R 1: 2 (1521). Om Gudh ville giffva förståndh och vet och flijtt och idhkesamheett. RP 7: 432 (1639). Såsom plantor och örter, / Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet, / Alle til Menniskio-tiänst äre skapad’, och ärnad’ af Herran; / Så är ock (osv.). Stiernhielm Herc. 455 (1648, 1668). Hvad du är fataler / Och långer och smaler / Och fuktig och haler! Bellman (BellmS) 1: 17 (c. 1770, 1790). Gud är .. evig och oföränderlig, .. allvetande och allvis, helig och rättfärdig. Kat. 1878, nr 13. Körsbär, plommon, äpplen och päron smaka godt efter ett tröttande arbete. LbFolksk. 192 (1890). Wägner Vind. 30 (1947). — särsk. i vissa uttr. som användas ss. avslutning på en påbörjad uppräkning (med ett l. flera led utsatta), för att angiva att uppräkningen icke är fullständig, t. ex. och så vidare (förkortat osv., äv. o. s. v.), och dylikt (förkortat o. d. l. o. dyl.), och annat l. andra (förkortat o. a.), och följande (förkortat o. f.), äv. (vard.) och så, förr äv. och flera l. mera, med flera resp. mera, och så bortåt, och så vidare; se utförligare under DYLIK, VIDARE osv. Then ene (botfärdige syndaren) löper til S. Jacob(,) then andre til Room, then tridhie til böner, then fierde til scrifft, och så bortt ååt. OPetri 1Post. 124 a (1528). Såå seer man at Cain, Pharao, Antiochus, Sardanapalus, Nero och andre sådana, haffua medh heluetet eth ewigt ont rychte. Dens. Kr. 18 (c. 1540). Salt, vijn, sidentygh och annatt sådant. RP 7: 504 (1639). Een Twå daler Sölfuer Myntz plåth gieller Sex daler Kopparmynt och een Fyra dalers Plåth, Tålf daler Kopparmynt och så widare. HSH 31: 291 (1668). Temlige goda Cammarbetiente, som Nilss Andersson Skotswinkel, Bången och flere. Rudbeck Bref 56 (1670). För reparation å Consistorii fenstren med rapning och mera. VDAkt. 1785, nr 320. Och så stjäl jag, mest tändstickor och gemsar och pennor och så. Alving EndStFam. 13 (1947).
c) förbindande två led som beteckna två parter som förutsättas av sammanhanget, t. ex. ss. subj. till ett reciprokt verb l. efter både l. mellan. En legering av två delar silver och en del koppar. Annan .. orett han rikena baade stæder oc almogha .. giort haffwer. G1R 1: 30 (1521). Kemenerene skwle fforlika marti[n] gwlsmed och Swen om (järnet). OPetri Tb. 10 (1524). Den stora stråkvägen mellan Stockholm och Skåne. De Geer Minn. 1: 17 (1892). Lera och koksaltlösning mötas i jordlager på djupet. TT 1896, K. s. 109. Det var ändå skillnad på adel och bondsöner. Wägner Vind. 66 (1947). — särsk. förbindande led som beteckna delägarna i en firma. Samuel Mattzson om 18 åhrs ålder, nu Tienandes hoos Handelssmännen h(erra)r Goos och Ditmar. BoupptSthm 8/9 1683. Mr Piddlewill i advokatfirman Piddlewill, Piddlewill och Piddlewill. Alving EndStFam. 184 (1947). Anm. I denna anv. har och i skrift numera vanl. ersatts av tecknet & (som stundom äv. tolkas ss. et, men vanl. läses ok4 l. o4 osv.), t. ex. Pettersson & Bendel. Hammenhög (1931; boktitel).
d) förbindande addenderna i vissa uttr. som beteckna addition. 4 och 9 göra 13. AJGothus ThesArithm. 14 (1621). Att vi i all hemlighet aldrig har trott på det där att ett och ett är två. Alving EndStFam. 8 (1947).
e) i uttr. som anger en viss kvantitet, tid- (punkt), avdelning av skrift o. d. med användande av såväl större som mindre enheter, förbindande ett led som betecknar en större enhet med ett led betecknande en mindre enhet (stundom med utelämnande av enhetsbeteckningen). Ogan (dvs. ovan) til ær .. (tomten) xxj alin och j (dvs. 1) q[ua]rt[er]. OPetri Tb. 11 (1524). Denne litzle sochnen, bestående af 24 och 1/4 mantahl. VDAkt. 1686, nr 211. Sorgebudskapet, att vår åldrige, älskade Konung .. hädankallats i en ålder af 78 år, 10 månader och 17 dagar. PT 1907, nr 288 A, s. 2. Hostmedicinen gick på sex och nittiofem. Alving EndStFam. 14 (1947). (†) Missgerningsbalkens nionde (kapitel) och första (paragraf) talar om (osv.). Almqvist AmH 1: 242 (1840). Anm. I skrift användes ofta i stället för konjunktionsförbindelse med och en asyndetisk förbindelse, t. ex. 2 1/2 (läses: två och ett halvt) tunnland, eller konstruktion med komma l. punkt, t. ex. kl. 9.15 (läses: nio och femton), 2,75 l. 2.75 (kr.) (läses: två och sjuttiofem). — särsk. i fråga om talbeteckning, förbindande tiotal med ental, hundratal med tiotal (l. ental) osv.; utom i vissa stående uttr., t. ex. tusen och en natt (se EN, räkn. I b α anm., TUSEN), o. i α numera bl. starkt arkaiserande. iijc (dvs. 300) och XXX {marker}. OPetri Tb. 144 (1526). Tw och trettiyo åår. Dens. Kr. 31 (c. 1540). Ett hundrade och femtijo rijkzdaler. RP 8: 285 (1640). Jag (har) uppnått 6 och 70 år. Lilljebjörn Minn. 5 (1874). Tretti och fem år. Strindberg Kamm. 2: 59 (1907). I tusen fall av ett tusen och ett. Wall Patrik 54 (1948). Anm. Denna konstruktion vid talbeteckning är vanligast vid tiotal. Beträffande ordningen mellan de båda leden gäller i stort sett, att ental vanl. (o. numera alltid) placeras före tiotal (t. ex. fem och tjugo, förr äv. tjugo och fem), medan hundra- o. tusental placeras före tal av lägre valör (t. ex. ett hundra och femtio, tusen och en). Se vidare under resp. räkneord, t. ex. EN, räkn. I b α anm., FYRA, räkn. I b, FYRTIO a, HUNDRA, räkn. I 1, TUSEN. särsk.
α) (fullt br.) i fråga om angivande av tal varvid antalet enheter av den lägre talenheten (företrädesvis ental) anges med ett obest. pron. (några, ett par o. d.). Befinness att migh i alss ännu någre och 40000 d(a)l(er) tilkommer. OxBr. 5: 268 (1624). Få kunna minnas några och sextio år tillbaka. Lilljebjörn Minn. 7 (1874). Burseryd, en församling på tusen och några hundra själar. Idun 1948, nr 35, s. 4. (†) Emedan han här wtij församblingen nogra åhr och tiugu hafuer bot. VDAkt. 1666, nr 152.
β) (numera knappast br.) förbindande ordningstal. Annat och tiwghonde Capitel. Mat. (NT 1526; kapitelöverskr.). Till thett Tiugw och förste. RARP 1: 6 (1626).
f) i distributiva uttr., förbindande led som ange vardera gruppens o. d. storlek. Näst effter (lantmarskalken) föllie dhe aff Herreståndet, Tree och tree, effter som de hafwe Säthen till. RARP 1: 7 (1626). Efter .. (de fyra gossarna kommo) två och två präster, klädda i deras skrud. Eneman Resa 1: 96 (1712). Kardbanden föras .. till sträckmaskinen, där 6 och 6 band ledas tillsamman. 2NF 3: 1060 (1905). För Orsa kommun föreslås (ss. vapen) ”i fält av guld tre röda orsaslipstenar, ordnade två och en”. SvD(B) 1943, nr 95, s. 10.
g) förbindande två synonyma l. till bet. närstående ord l. uttr. som tillsamman bilda ett mer l. mindre enhetligt begrepp; särsk. i ett stort antal (ofta allittererande) stående förb., t. ex. bot och bättring, heder och ära, lag och rätt, bygga och bo, tissla och tassla, blott och bart, endast och allenast, titt och tätt, titt och ofta, vitt och brett (se vidare under resp. sbst. l. verb osv.). At komma till orda oc talss med honom. G1R 1: 27 (1521). All wår hugnad, tröst, och mod, wår lust, och löye / Förwanskas i en ängslig pust, i Sorg och grååt. Stiernhielm Häls. (c. 1650). Alla de, som färdas en och samma väg, se nödvändigtvis samma föremål. Kellgren (SVS) 5: 599 (1792). Från alla håll och kanter. Hedin 1Varn. 4 (1912). Hon tiggde och bad. Wägner Vind. 87 (1947). — särsk.
α) (†) förbindande två led av vilka det ena är ett lånord o. det andra ett förklarande (inhemskt) synonym; stundom närmande sig 2 (jfr särsk. 2 d). Niels jøns[on] .. oplet och leffrerede beskedelig man hans jøns[on] it huss. OPetri Tb. 80 (1525). Dhen Tyska Authoren, hwars giorde Extracter, och Uthdrag man mehrendels fölgt. RelCur. Föret. 5 (1682). Enär alla andra äkta stenar kunna imiteras och med konst göras efter, så (osv.). Wallerius Min. 86 (1747). De förra (dvs. himmelska kroppar) betraktas af Stjernokikare och Astronomer, de senare (dvs. jordiska kroppar) af Natur-kännare och Historici Naturales. Dens. Hydrol. A 5 a (1748).
β) förbindande två led av vilka det senare utgör en negerad omskrivning av det förra; jfr 3, 7. Huad som hanss nade eller rikisins rad mik befaler med breff eller bod lönliga holla eller i radzuiiss (dvs. vid rådplägning) sakt varder skal iak hemligha holla oc aldrig noger man kwngöra. G1R 1: 1 (1521). Hoppandis och inthett tuifflanndiis athij nv alle wille ware hanns nådhe för tro wndersåtther. Därs. 122 (1523). (Det beslöts) at konungs sätit skulle wara i Vpsala, och ingen annorstadz i rijkit. OPetri Kr. 22 (c. 1540). Han fick utredt, att hennes barn var en flicka och icke en gosse. Hallström NNov. 25 (1912).
h) (i sht vard. o. i vitter stil) förbindande två led av vilka det senare utgör en (mer l. mindre) ordagrann upprepning av det förra.
α) (mera tillf.; se dock slutet) i återgivning av ord l. uttr. som av ngn ofta nämnts vid olika tillfällen l. vid ett tillfälle emfatiskt upprepats; jfr ζ. Ulrik Stake är intet bortrest, .. och fast han säjer dageligen, att han vill resa i måron och i måron, så tror jag, att han intet kommer sig till att resa från Ståkholm så snart. Ekeblad Bref 2: 375 (1663). Min egen flicka! Nej och nej! / Gå bort ifrån mig får du ej. Andersson Plautus 49 (1901). — särsk. (i sht i vitter stil, fullt br.) i fall där det senare ledet bestämmes av ett adverbial som anger upprepning. Weh tigh och åter weh. LPetri Mandr. E 1 a (1562). Nej, nej och åter nej! Johnson SträndSvall 501 (1946).
β) (i sht i vitter stil) i uttr. i vilket upprepningen av ett ord (särsk. ett kvantitetsbetecknande substantiv) betecknar stor mängd l. stort antal o. d. Grottekärnans glitterskal / öppnar sig för nyanlända / trälaskaror utan ända, / hundratal och hundratal. Rydberg Dikt. 2: 79 (1891). I timmar och timmar, såsom det föreföll honom, foro de nu framåt. Lagerlöf Körk. 152 (1912). Hon blickade ut över mil och mil av land. Dens. Kejs. 103 (1914).
γ) (i sht vard.) i uttr. i vilket upprepningen betecknar att det upprepade ordet kan uppfattas på olika sätt. Jag hör, att du har skällt på honom nu igen. — Skällt och skällt — jag sa bara, att han inte dög till expedit. Tyckte du att det var tråkigt på invigningsfesten? — Tråkigt och tråkigt — inte värre än det brukar vara på sådana tillställningar. Pöbel och pöbel. BEMalmström 7: 395 (1845; rubrik). Men nu var det inte ett alldeles normalt fall. Det vill säga normalt och normalt. Alving EndStFam. 121 (1947). En londonbo .. kommer fram till (skotten) Andrew (som räddat en skridskoåkande pojke från att drunkna) och berömmer honom för hans mod. — Mod och mod, säger Andrew, det var mina skridskor han hade på sig. SDS 1947, nr 345, s. 6.
δ) i uttr. i vilket upprepningen av ett ord (särsk. verb) betecknar en (ofta) upprepad l. länge pågående (i sht enformig, monoton) handling. Allom är fast kunnigt huru wij, / Nu benämbde Systrar tree. / Hafwe sökt all Wärlden kring och kring. Stiernhielm Fred. 12 (1649). Det fins ett skepp som går och går, / men aldrig går i qvaf. Rydberg Dikt. 1: 125 (1876, 1882). Jämnt pratar du om flickor / Och flickor. Hallström GrAntw. 38 (1899). Han satt där och väntade och väntade. Roos FamArkiv 87 (1909). Han låter samma och samma toner ljuda och tycker sig aldrig få nog av dem. Wulff Leopardi 316 (1913). Han gick och gick i den tysta kvällen. Fridegård Fäd. 67 (1947). — särsk. i dylik förb. vars senare led bestämmes av ett adverbial som anger upprepning l. långvarighet l. beständighet o. d. Wulff Dante 169 (1897). Den lilla lågan, hon sken och sken fortfarande. PT 1904, nr 300, s. 3. Så ni spinna / och spinna jämt! Hallström Legenddr. 32 (1908). Historia skrifs och skrifs omigen. Quennerstedt KristKarakt. 22 (1911).
ε) i uttr. i vilket upprepningen av ett ord (särsk. ett adj. i komp. l. ett verb) betecknar en fortgående (i sht successiv) stegring l. utveckling i samma riktning; jfr ALLT, adv. 5. Med tijdhen wardt laghboken meer och meer forbettrat. OPetri Kr. 50 (c. 1540). Hafwet har stådt opöfwer (kalkstensåsarna), lagt nu ena golfwet på thet andra, ökt sin afgrund med nya och nya Horizontella Planer, tils the omsider klifwit op till brynen af sitt Haf. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). Termometern sjönk och sjönk emot natten. SDS 1903, nr 16, s. 1. Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen. Lagerlöf Holg. 2: 280 (1907). Värdig och Tving måste släpa honom med sig, fast han blev tyngre och tyngre allteftersom dagen led. Wägner Vind. 22 (1947).
ζ) (mera tillf.) allmännare, i fråga om en emfatisk upprepning av ett ord avsedd att ge större kraft åt ordet l. att ange att vad som säges gäller i hög grad; jfr α. Prosten skyndade och skyndade igenom examen som började kl. 1/2 11 f. m. Bremer Brev 1: 458 (1837). (Då kyrktaket revs) och vi fingo kliva omkring på valven därinne, så lågo äggen där tätt och tätt. Larsson Hemmab. 77 (1916). Det var bara hans majestät jag som existerade i världen, bara jag och jag och jag och jag! Andersson VarfBlom. 75 (1947); jfr α. — särsk. i numera obr. anv., i sådana uttr. som alls och alls (se ALLS 1 b), intet och intet, absolut icke l. ingenting. Schroderus Liv. 815 (1626: als och als). Hadhe dett honom fast bettre anstået .., att han hade i achttaget sin bok och embete, som han nu på fierde åhret intet och intet giort haf(ve)r. VDAkt. 1656, nr 194.
i) förbindande ord som beteckna olikartade (ofta motsatta) begrepp inom samma begreppssfär till ett uttr., som sammanfattande betecknar ett visst, mera obestämt antal möjliga fall l. (ofta) samtliga möjliga fall inom ifrågavarande begreppssfär (särsk. en hel grupp av ngt); särsk. i ett stort antal stående förb., t. ex. land och stad, folk och fä, ung och gammal, fattig och rik, hög och låg, stora och små, barn och vuxna, män och kvinnor, här och där, hit och dit, fram och tillbaka, tur och retur, upp och ned, ut och in; se vidare under resp. sbst. l. adj. osv. G1R 1: 6 (1521). Jöneköping, medt theris ganske mennighett, fatighe och riike (osv.). Därs. 42 (1523). Th[e]r m[edh] maa .. paual och [hans] hust[rv] niuta och bruka sa[m]ma huss .. oclandrat aff fødde och ofødde. OPetri Tb. 97 (1526). Munkar .., hvars handtvärk må vara att dag och natt läsa, bedja (osv.). Eneman Resa 1: 98 (1712). Han .. plägade .. gå och promenera med mig fram och tillbaka på golfvet. De Geer Minn. 1: 35 (1892).
j) förbindande två led som äro så uppbyggda att två ord l. uttr. i det förra korrespondera med (o. ställas upp mot) två ord l. uttr. i det senare (utan ngt mera markerat motsatsförhållande; jfr 3). And[er]s p[er]s[on] skal haffwa bodene och h[ustrv] birg[it]ta skal haffwa syne peni[n]ge j sto[re] hus[et] eric iøns[on] til hørde. OPetri Tb. 10 (1524). Ther före liknade och Christus sich wedh en winstok, ok christna menniskior wedh qwistanar. Dens. MenFall E 7 a (1526). Dagen efter .. reste vi härifrån och togo vägen, Hr Consulen hem, och vi till Ephesum. Eneman Resa 1: 62 (1711). Före Kristi födelse hafva profeterne skrifvit det gamla testamentet, och efter Kristi födelse hafva evangelisterne och apostlarne skrifvit det nya testamentet. Kat. 1878, nr 4. De som har blått blod kommer in vid hovet i puffärmar och de som har bondblod vill tillbaka till landet. Alving EndStFam. 72 (1947).
k) förbindande två till olika begreppssfärer (t. ex. kvantitet o. kvalitet) hörande ord (två adjektivattribut till samma huvudord, två personbeteckningar som avse samma person), som numera i de flesta fall förbindas på annat sätt. Arvidi 190 (1651). Efter detta (dvs. reduktionen) åtskillige och store swårigheter är underkastadt (osv.). HC11H 10: 144 (1672). Var ock (förutom fältmarskalken Leslie) den ena herr protectorens fröken och dotter där (hos Fleetwood) med hos sin syster. Kurck Lefn. 51 (1705). Ingen Stor Man är sådan i sin Kammartjenares ögon; är et gammalt och sant ordspråk. Kellgren (SVS) 5: 259 (1793). Det latinska och vackra qväde, som af den studerande ungdomen i Upsala sjöngs på begrafningsdagen. Atterbom Minnest. 1: 225 (1847). De tänkte på de många och stora djur som fanns (i skogen). Fridegård Fäd. 141 (1947).
l) förbindande led som formellt i ett l. annat avs. äro inkongruenta.
α) i elliptiska ssgr, med utbrytning av en gemensam ssgsled l. avledningsändelse; särsk. i ett stort antal stående förb., t. ex. förenings- och församlingsrätt, fri- och rättigheter, ut- och ingående. Psyches Sårgåkk Frögde-spel, Afhandlat på Dän Swänska Theatren. LejonkDr. 55 (1689; titel på skådespel). Tak och väggar .. skadas af höst- och vinterstormarna. LbFolksk. 195 (1890).
β) (i sht i vers, mera tillf.) i konjunktionsförb. med inkongruent placering av samordnade subj., obj. l. adverbial. Haffuen j icke läsit hwad Dauid giorde thå han hungradhe, och the medh honom woro? Luk. 6: 3 (NT 1526). Wijsdom är Siälenes Sool, som töknen skingrar och dimban. Stiernhielm Herc. 432 (1658, 1668). Thet hoon aff Mate-skååp, / Mehr håller og aff Brenwijn Stoop, / Än aff then besta unga Gloop. Lucidor (SVS) 252 (1672). Ränkerna (dvs. bogträna) tog han på armen och bjellerkransen och lokan. Runeberg 1: 10 (1832).
γ) (numera bl. tillf.) förbindande ett framförställt attribut med ett efterställt (som äv. kan uppfattas ss. ett elliptiskt led, med utelämnat huvudord). (Det är eder bekant) hwruledis biscop otte gaff siig .. in tiil Richesens oc alles vares hetzske fiender Kongs cristierns partij oc erchebiscops götzstaffs. G1R 1: 35 (1522). Een liten Crönike och skemtigh för the Danske. Svart Gensw. E 1 a (1558). Ett warafftig schip och wälvtrustedt (bör reserveras för den kunglige friarens bagage). E14R 1561, s. 233 a.
δ) (mera tillf.) i fråga om led som på annat sätt äro inkongruenta, stundom i rent anakolutisk meningsbildning. Men Her Götstaff sade ther kort ney till, och att han icke hade tagit thetta krig före vti then mening .. att han någentijd tenckte stå effter Konungawälle. Svart G1 46 (1561). Han hade ju förstått, att hon var gammal och ful, och kanske var hon elak med. Lagerlöf Sten. 11 (1914).
m) förbindande två prep.-uttr. l. adv. som ange början resp. slutet av en sträcka l. tidsperiod o. dyl. o. som numera (i sht i skriftspr.) ofta förbindas asyndetiskt. G1R 1: 122 (1523). Vhr Handh och i Munn. Grubb 203 (1665). Iffrån Rostock och hijt. Bolinus Dagb. 13 (1666). Han satt där från det månen kom upp ur ett sken vid horisonten och till dess den stod högt över ödelandet. Fridegård Fäd. 37 (1947).
2) († utom i a, b) övergående i bet. av en disjunktiv konjunktion, till bet. nära motsv.: eller. Således hafwa Grekerne däm (dvs. göterna) i förstone kallat Getas, sedan hafwa så Grekerne såm de Romare däm Gothos åkk Gotthos kallat. Schück VittA 3: 317 (i handl. fr. 1695). — särsk.
a) [delvis att uppfatta ss. kontamination med andra konstr.] (numera bl. tillf.) förbindande två negerade led l. två led med gemensam negation l. (bl. ngn gg) två led (av vilka det senare är negerat) i en frågesats. Wij skole fruchta och elska Gudh, så at wij icke förachte predican och hans Ord. Cat. 1567, s. A 6 a; jfr 1. Lärjungen nödgas (om en fråga innehåller onödiga ord) trefva och trefva utan att finna den rätta totalbilden och långt mindre den rätta associationspunkten. Bergqvist Fråg. 60 (1898). Mången gång står man dock .. tveksam om man skall skriva en stilistisk egendomlighet på det latinska inflytandets räkning och icke snarare på det franska. Mjöberg Stilstud. 29 (1911). särsk. [jfr konstr. med varken .. eller] (föga br.) korresponderande med ett föregående varken. Dhet som mäst är att betrachta och taga i acht, så niuter hwarcken Cronan sin Högheet oanfechtadt, och ibland Adelen niuter ingen sin rätt och rättighet oplatzat (dvs. oantastat). RARP 3: 269 (1642). Hvarken hårklädseln och än mindre snittet på dräkten .. passar den ej längre unga .. prinsessan. Levertin Diktare 100 (1893, 1898).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. mer och mindre, mer eller mindre. Glas-Spat. .. Kallas en tät faster spat, mer och mindre durksiktig, som (osv.). Wallerius Min. 64 (1747). Berzelius Kemi 5: 849 (1828). särsk. (†) i förb. med en kvantitetsbestämning: omkring o. d.; se MER II 1 g β.
c) förbindande två räkneord till ett uttr. som innehåller en alternativ l. blott ungefärlig sifferuppgift; jfr ELLER, konj. 2 b. Een tunna rågh geller 10 och 12 gyllen. OxBr. 5: 265 (1624). Månge faste Slott .. hafwe wed förste och andre Skottet gifwit sigh. RARP 1: 34 (1627). Vår Republique, som eljest innan 60. och 70. år kommer i under-balance med Sverige. Dalin Arg. 1: 125 (1733, 1754). På skrala violinen sin / Han tog en låt och två. Gellerstedt GVis. 144 (1900).
d) förbindande två led av vilka det senare utgör en förklaring till det förra: det vill säga, nämligen; jfr 1 g α, ävensom ELLER, konj. 3. Magan sammanstämmer (dvs. sammankallar), / Den diärfva troupp, som vilse dref / Och de upror’ske Lemmar. Frese VerldslD 162 (1726).
3) övergående i bet. av en adversativ konj.; jfr 1 j, 6 c.
a) till bet. nära motsv.: men; i sht förbindande ett positivt o. ett negerat led (jfr b, 1 g β). Hwad kommer thet menniskionne til godho, om hon wunne hela werldena och förtappadhe sigh sielffwan. Luk. 9: 25 (NT 1526; Bib. 1917: men). Ther så är att iagh eller min barn, wiliom igenlösa samma gårdh (dvs. Fagerhult), skall thet ske medh wåra egna afflade peningar och icke eliest. Rääf Ydre 1: 369 (i handl. fr. 1622). Brygg vthi Nedan och ey vthi Ny. Arvidi 150 (1651). Hwarföre iag, och icke hon hade orsaak att Supplicera. VDAkt. 1702, nr 270. (Han) nalkades flickan, / .. och rörde dess glödande läppar, / .. med en kyss, ej mött och ej undflydd. Runeberg 1: 174 (1836). Det hade knäfveln och inte jag råd och elda. Zilliacus Hågk. 96 (1899).
b) förbindande två led av vilka det förra är negerat, det senare positivt; till bet. nära motsv.: utan. När fröet slagit sin rot i jorden, och från roten uppspirar en ny stam, har den tomma hylsan icke vidare någon betydelse och tjenar endast att belamra jorden. Samtiden 1874, s. 230. Hon tillhörde inte den inre ringen och levde mest för sig själv. Wägner Vind. 43 (1947).
B. förbindande två led som, ehuru formellt samordnade, i logiskt avseende icke äro sidoordnade, utan av vilka det ena ledet är mer l. mindre klart underordnat det andra.
4) förbindande två substantiviska ord, övergående i bet. av en prep.; jfr V.
a) (i utpräglat skriftspr.) till bet. nära motsv.: i förhållande till. Josef Smith och mormonismen. Petrelli (1858; boktitel). Sverige och Storbritannien 1787—1790. Carlsson (1944; boktitel). Människan och maskinen. Alving EndStFam. 7 (1947; rubrik).
b) till bet. nära motsv.: jämte, med; företrädesvis i vissa stående förb. En lägenhet om ett rum och kök. (Han) wplæt och leeffre[re]de Erlig man Her larens larens[on] borgameste[re]n hans stenhuss och ligiend[es] grund. OPetri Tb. 81 (1525). Jag (skall) äfven utmana underbefälet. — Ah, ni och edra utmaningar! Janson CostaN 2: 116 (1910). (De nygifta) slå sig med största lugn och förnöjsamhet ner i ett rum och kokvrå. SvD(B) 1943, nr 116, s. 9. särsk. i vissa förb. som utgöra benämningar på maträtter, t. ex. ärter och fläsk, fläsk och bruna bönor, plättar och sylt. Torsdag .. Ärtor och fläsk. Hagdahl Kok. 23 (i handl. fr. 1793). Bönor och fläsk. Dalin 1: 283 (1851). De åt (middag). Fläsk och potatis, rågbröd och surmjölk. Martinson Nässl. 73 (1935).
5) förbindande två verb (med l. utan bestämning, i allm. i predikatsställning), ofta två verb tillhörande olika betydelsesfärer som sammansmälta till ett begrepp med huvudtonvikten på det senare verbet; utan bestämd formell avgränsning från 6. — särsk.
a) förbindande (i allm. till ett enhetligt begrepp) två verb, av vilka det förra anger de allmänna yttre omständigheter varunder det senare verbets handling sker. Sa[m]ma dag stode benct aalenni[n]ge och swen helsi[n]g raadme[n] ffor rættin och sagde hwru the (osv.). OPetri Tb. 9 (1524). Han war nidre i Såge Quarne(n) och gick å puslede. DombEneby 15/2 1605. Kl. 8 voro vi vid lilla fästningen, som ligger och innesluter hamnen. Eneman Resa 1: 70 (1712). Åh! tala då din slyngel, och stå intet, å snappa orden utur mun på meij. Boding Mick. 4 (1741). Och hör du, liten jänta, som går och plockar bär uti skogen. Melin Dikt. 2: 83 (1904). Att ligga och gassa sig i solen. Alving EndStFam. 84 (1947). jfr (†): (I gränden) fick jag se en hattmakare stå uti gången och putsade hattar. Roland Minn. 76 (c. 1748). — särsk. i fall med motsatsbetoning av de båda leden, för att särskilt framhålla de yttre omständigheterna ss. i sammanhanget anmärkningsvärda (ovanliga, onormala). Den här rollen kan jag sofva och spela! Hedberg Ridån 344 (1888). (Biskopen) gitte icke stiga upp, när han läste lagen för de syndare, som förgripit sig på Kalmarstiftets helgedom. .. Han satt och talade. GHT 1898, nr 239 A, s. 2.
b) förbindande ett anföringsverb med ett framförstående verb som anger den form vari yttrandet göres (hälsning, fråga, svar, ropande l. vanligt tal o. d.). Och sy en man vthaff folket ropadhe och sadhe, Mestar iach bedher tigh (osv.). Luk. 9: 38 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Thå swaradhe Jesus och sadhe till the laghcloka och till the phariseer, Måå man någhon heela om sabbatz daghen. Därs. 14: 3 (NT 1526; Bib. 1917: Då tog Jesus till orda och sade). Och the phariseer och the scrifftlärde knorradhe och sadhe, Thenne här (osv.). Därs. 15: 2 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Tå frågadhe Jesus honom, och sadhe, Hwadh är titt nampn? Därs. 8: 30 (Bib. 1541). Var god hälsa, och fråga, om (osv.). Linné Bref I. 2: 205 (1756).
c) förbindande (i allm. till ett enhetligt begrepp) två verb, av vilka det senare anger syftet l. ändamålet med den av det förra (ofta ett rörelseverb l. vara) betecknade handlingen. Kom hit och titta! Kom och hjälp mig med att flytta bordet! Spring ner och köp en tidning! Var har du varit? — Jag har bara varit ute och gått en stund. Saa vilia wij oc biwdom eder .. atj strax wtan alla gensegn drager in tiil lincopung igen i samma staden. oc bygger oc boor ther. G1R 1: 155 (1523). Hans förstliga durchleuktighet hertig Adolf var och besökte dronningen på Gripshålm i två dagar. Ekeblad Bref 2: 213 (1660). Jag går och hör det menanderska lustspel, som skall uppföras. Rydberg Dikt. 2: 143 (1891). Den besökande: — Är herr baron hemma? Betjänten: — Nej. Han är och badar. LD 1902, nr 195, s. 3. De skulle ju marscherat mot Moskva med kungen i spetsen och dikterat freden där. Wägner Vind. 22 (1947). — särsk.
α) i fall där verbet i det senare ledet i konjunktionsförb. äv. kan uppfattas ss. en inf. styrd av verbet i det förra ledet (varvid och uppfattas ss. inf.-märke); jfr β slutet, ävensom IV a. Nu får du gå och lägga dig! Gå ut och leta efter bollen! Henric sneckar[es] hwst[rv] och the andra hustrun skwle ffare til findland och ransaka ept[er] sc[ri]net. OPetri Tb. 8 (1524). Iach haffuer köpt itt iordagodz, och iach moste gå vth och besee thet. Luk. 14: 18 (NT 1526). Till att see och slachta .. Talgliuus .. 1. HovförtärSthm 1689 A, s. 2246; jfr IV a. Kom nu och fiska, noten är bunden. Bellman (BellmS) 2: 70 (1773, 1791). Jag måste gå ock klä mig. Gustaf iii 3: 184 (1782). Vill du följa med ut och åka? Rydberg Vigg 6 (1875). Sätt dig ner och dikta sagor och berättelser, som du brukar. Lagerlöf Holg. 2: 413 (1907). Fridegård Fäd. 67 (1947).
β) (i sht vard. o. i vitter stil) i fall där det förra ledet är elliptiskt, bestående av ett rums-, särsk. riktningsadv. (t. ex. ut, in, ned, upp). Ut och lek, ungar! Hvar har hon varit? — Borta och manglat. Bellman (BellmS) 1: 92 (c. 1771, 1790). särsk. i fall där verbet i det senare ledet i konjunktionsförb. äv. kan uppfattas ss. en inf. styrd av det (utelämnade verbet i det) förra ledet (varvid och uppfattas ss. inf.-märke); jfr α, ävensom IV a, b. Tå kom een af dieknarnar, och badh, honom ther inn och dricka medh them. VRP 1619, s. 389—90. Skall du ej med och jaga honom? Hallström GrAntw. 28 (1899). (Bland ångbåtspassagerarna är det) en svensk ingenjör, som skall ut och sätta upp telefoner i Siam. Hedin Pol 1: 329 (1911).
d) i konjunktionsförb. vars förra led utgöres av ett verb som betecknar ett visst allmänt förhållande (t. ex. begynna, gripa sig an, hålla på, försöka, ta, ta sig för, låta bli, skynda) till en viss, speciell värksamhet l. handling, som angives av det senare ledet i konjunktionsförbindelsen; motsv. (o. i vårdat spr. ofta ersatt av) konstruktion med verb bestämt av en följande inf. med utsatt inf.-märke (ofta föregånget av prep., t. ex. med) l. ett vbalsbst. som står ss. obj. Noah begynte til och wardt en åkerman. 1Mos. 9: 20 (Bib. 1541; Luther: fieng an vnd ward). Petrus och Andreas haffua hållet vppå och fiskiat. LPetri 3Post. 2 b (1555). Lät bli och gift dig då. Lenngren (SVS) 1: 340 (1781). Jag tror jag tar och fyller bägarn min. Melin Snöhvit 54 (1897). Stadens borgare grepo sig .. an och gräfde och gräfde för att finna (källådern). Lidforss Dante II. 2: 55 (1902). Nej, försök inte å smit, för då nystar ja te dej. Engström Kryss 173 (1912). Han gick genast ner till gården och fann dem vid dammen, där de höllo på och seglade med pojkarnas båtar. Lagerlöf Mårb. 273 (1922). — särsk. i fall där verbet i det senare ledet i konjunktionsförb. äv. kan uppfattas ss. en inf. styrd av verbet i det förra ledet (varvid och uppfattas ss. inf.-märke); jfr IV. G1R 2: 178 (1525). De (dvs. de kejserliga trupperna) lära väll söckia och giöra migh någon diversion. OxBr. 8: 420 (1644). Han skall stå aff med och sättia sin wed vp till Johann Matzons stufuo wäggiar. VRP 1646, s. 182. Låt bli och plocka bort äpplena från trädet. SöndN 1862, nr 31, s. 3. Skynda dig och koka gröten, mor. Sjödin StHjärt. 163 (1911). (Tjuvskyttarna) fingo .. hjälpa till och lassa älgkroppen. Knöppel SvRidd. 148 (1912). Att taga sig för och läsa .. stora författare .. i trettio graders hetta är en fysisk omöjlighet. VeckoJ 1920, s. 876. SvD(B) 1943, nr 140, s. 10. (†) (Fångarna svara) at Czaren eij kan wåga ett fältslag. .. Därför säga de oss fåfängt hoppas ock försöka at bringa honom där til. Hermelin BrBarck 162 (1708).
e) i konjunktionsförb. vars senare led närmare preciserar en handling l. egenskap l. ett tillstånd som anges av ngt ord i det förra ledet (t. ex. tjänst, godhet, lycka, olycka, lycklig), angivande vari handlingen består, vilket tillstånd som avses l. huru egenskapen yttrar sig; i allm. motsv. (o., i sht i skriftspr., numera ofta ersatt av) konstr. med inf. med utsatt inf.-märke; jfr f. Det ehr wist att iag för några åhr, råkade i den olyckan och besof sama qwijnfolck. VDAkt. 1676, nr 59. Dän gode gubben giorde mäy dän ähran, ok bad mäy at skrijfwa sin Grafskrift. Columbus MålRoo 25 (c. 1678). Alla här på orten har blifwitt hugna (dvs. hugnade) mädh goda bref och iagh allena är så olyklig och inga har fått. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 241 (1700). De som äro så lyckelige och intet blifvit födde med slika hjertan. Nordenflycht Turt. 4 (1743). (Palmblad) var .. af den godheten och skickade mig ett paket böcker. BrefNSkolH 373 (1811). jfr: Mindre stötande fall (av bruket av ochför att), t. ex.: ”Gör mig den tjänsten och skrif snart!” .., behöfva icke rättas. Cederschiöld o. Olander Vink. 116 (1901). — särsk.
α) i fall där verbet i det senare ledet i konjunktionsförb. äv. kan uppfattas ss. en inf. styrd av verbet i det förra ledet (varvid och uppfattas ss. inf.-märke); jfr β, IV. SkrGbgJub. 6: 178 (1590). Denne Joen skall wara förplichtad och göra sigh reen mz lagen. ÄARäfst 119 (1596). At Eders Hög-Grefl. Excell. täckes göra sig den mödan och skrifwa med egen hand. HC11H 2: 65 (1679). (Hon) träter på sig sjelf, för det hon kunnat vara nog närgången och skrifva till en person, som hon väl visste skulle håna henne. Hagberg Shaksp. 2: 46 (1847).
β) (†) i fall där förra ledet utgöres av uttr. göra väl; äv. i anv. motsv. α. (Jag ber er) Ati wille wæl göre Och försee Thenne min Cappellan her Paawel med then prebende (osv.). G1R 1: 1 (1521). Kiäre bror, görer wäll och hälssa min käre farkär på det alldra flitigste. Ekeblad Bref 1: 162 (1652; rättat efter hskr.). Om i wellen giörra wäl å iälppa migh. VDAkt. 1685, nr 165.
f) [jfr e] i konjunktionsförb. vars förra led består av verbet vara med ett adj. (t. ex. god, snäll) ss. predikativ o. vars senare led betecknar en handling som utgör en yttring av den egenskap adjektivet anger; ofta i imperativiska uttr., t. ex. var snäll och gör det l. det. Nu är du så god och gör som jag har sagt! Hans Excellence Riks-Rådet Cronhielm har ändtel. varit så nådig och öfversändt mig Fullmacht på adjuncturen. NvRosenstein (1729) hos Fürst Stobæus 126. Du är väl söt och skrifver snart. NFBiberg (1793) hos Dahlgren Släktprof. 1: 31. Vår vän Agardh har varit god och skickat mig några danska böcker. BrefNSkolH 266 (1811). Jag var nog dum, och tog den (dvs. kransen). Tranér Anakr. 85 (1830, 1833). Jag bryter på — som jag hoppas — italienska eller spanska, fast kusin Fredrique är så elak och säger att det låter likt de finska fröknarnes son de voix. Almqvist DrJ 113 (1834). Var god och tag plats, min herre! PT 1906, nr 229 A, s. 3. — särsk. i fall där verbet i det senare ledet i konjunktionsförb. äv. kan uppfattas ss. en inf. styrd av verbet i det förra ledet (varvid och uppfattas ss. inf.-märke); jfr IV. War så godh, och skynda her medh dhet mästa ske kann. BoupptSthm 1678, s. 1076 a, Bil. Hur kunde ni vara så dumma och låta era bästa krigare dra bort? Lagerlöf Holg. 1: 75 (1906). Var snäll och skynda dig. PT 1907, nr 136, s. 3. Vi ska vara förståndiga och ta bussen. Alving EndStFam. 115 (1947).
6) förbindande två (mer l. mindre fullständiga) satser vilkas relation till varandra nära motsvarar relationen mellan en huvudsats o. en konjunktionsbisats; jfr 5.
a) i satsförb. med mer l. mindre utpräglad temporal relation (stundom med bibet. av kausal l. konditional relation) mellan satserna, stundom antydd gm ett temporalt adv. i den senare satsen (t. ex. då, därefter, sedan, så). Tw skrymtare tagh först bort balken vthwr titt ögha, och sedhan see till ath tw kan vthtagha grandit som är j thin brodhers ögha. Luk. 6: 42 (NT 1526). Anno .. 1520 then yterste dagen May kom Götstaff Erichson till Kalmar, och war icke än tå Staden vpgiffuen Konung Cristiern till honda. Svart G1 9 (1561). Du, som af Skönhet och Behagen / En ren och himmelsk urbild ger! / Jag såg dig — och från denna dagen / Jag endast dig i verlden ser. Kellgren (SVS) 2: 303 (1790). Läraren .. uppläser .. en eller flera meningar .. (av en viss framställning), och låter sedan Barnen .. uppläsa samma stycke. Lindblom Cat. 3 (1811). När våra värnpliktiga ynglingar mönstras och därvid äfven få försöka sig med innanläsning, händer det, att (osv.). Schück o. Lundahl Lb. 1: 28 (1901). Endast en liten tid förgick, och en annan krona än den svenska hägrade för .. (drottning Kristinas) fantasi. SvH 5: 474 (1906). — särsk.
α) (i vitter stil) i fall där det förra ledet utgöres av en elliptisk sats utan predikatsverb. Et ögnablick allenast, / Och Brunte sadlad är. Kellgren (SVS) 3: 292 (1788). Njuten den korta, flyende sekunden! I morgon, och allt är förvandladt. CFDahlgren 5: 43 (1832). Några steg från trattorian, och jag stod på forum romanum. Rydberg RomD 144 (1874, 1877). Endast några dagar förut och Joakim Duncker hade med tre hundra karelska gossar i timtal fäktat mot fyra tusen ryssar. Lindqvist Dagsl. 2: 12 (1900).
β) (numera knappast br.) korresponderande med knappt i den förra satsen, i satsförb. motsv. konstr. med knappt .. förrän. Han återkom våt och utkyld till sin boning; men knappt hade han inträdt i sängkammaren .. och allt obehag försvann. Zeipel Set. 1—2: 262 (1847).
b) i satsförb. med mer l. mindre utpräglad kausal, instrumental l. konsekutiv relation mellan satserna, stundom antydd gm ett i den senare satsen stående adv. med kausal osv. bet. (t. ex. därför, därigenom, för den skull). Ath war nadigiste herre måtthe bliffua widh ordh och ähre, och bethala hanns gieldh. G1R 1: 127 (1523). The åto alle, och wordho mätte. Luk. 9: 17 (NT 1526). Fadher iach haffuer syndat j himmelen och för tigh, och är icke werdugh her effter kallas thin son. Därs. 15: 19 (NT 1526); jfr a. Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner. Stiernhielm Herc. 527 (1658, 1668). Jag såg den oändlige, alvettande och alsmächtige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hisnade! Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). Sjöröveri lönade sig inte längre så bra som förr, och han hade därför övergivit det yrket. Wägner Vind. 8 (1947). — särsk. (i vitter stil) i fall där det ena ledet utgöres av en elliptisk sats utan predikatsverb. (Fänrik Stål) sprang .. (då jag gycklade med honom) ofta upp burdus / Och dref mig utom knuten; / Ett vänligt ord, en doft kardus, / Och fred var åter sluten. Runeberg 2: 10 (1847). Skottet brann af, och två (ejder-)bukar i vädret. Strindberg Fagerv. 36 (1902).
c) i satsförb. med mer l. mindre utpräglad (adversativ-)koncessiv relation mellan satserna, ofta antydd gm ett i den senare satsen stående adv. med adversativ-koncessiv bet. (t. ex. dock, ändå, likväl); särsk. inledande en negerad sats, motsv. konstr. med inf. l. sats inledd av utan att; jfr 3. Kemenerene skwle beskatta sta[m]me henric ty ha[n] war lagha stæmd[er] och kom inth[et]. OPetri Tb. 10 (1524). Wij haffuom pipat för idher och j haffuen intit danszat. Luk. 7: 32 (NT 1526). Monge aff them wordo anseedde för munkar, och hulle doch icke sådana strengheet som the andre. OPetri Clost. A 2 b (1528). (Jag är rädd att barnen) sku ha sådanne (lärare) och villia paseera för rätta preseptorer och kuna intet sielfva. KKD 7: 140 (1707); jfr III. Snillet och Hjertat söka båda en ideal .. — och ingendera finner den. Kellgren (SVS) 5: 262 (1793). Tiden är kort, evigheten nära, och dock fråga människorna så föga efter den senare. PT 1906, nr 258 A, s. 3.
d) (utom i α, β mera tillf.) i satsförb. med mer l. mindre utpräglad konditional relation mellan satserna, stundom antydd gm ett adv. (blott, bara) i den förra satsen. Jag hör någon berömma sig af sina modiga bedrifter, men en fara uppstår, och han är den förste, som utan sansning flyktar. Lidbeck Anm. 153 (1808). Man behöfde blott tala vänligt om .. (farbrodern), och nästan alltid fick .. (brorsonen) tårar i ögonen. Sundblad Ups. 433 (1884). — särsk.
α) (i sht i vitter stil, fullt br.) i fall där förra ledet utgöres av ett imperativiskt uttr. Gör om det en gång till, och du ska få med mig och göra! Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är! Rädz intit vtan troo alleenast och .. (din dotter) wardher helbrögdha. Luk. 8: 50 (NT 1526). Säg mig hvad ni heter, och jag säger er hvad ni är, eller åtminstone hvad ni icke är. Sturzen-Becker 2: 55 (1842, 1861). Gör om det en gång till, och jag kör dig genast på porten, hör du det. Blanche Bläckst. 5 (1846). Låt de gemensamma ekonomiska intressena föra klasserna i beröring med hvarandra — och mången missuppfattning å båda sidor skall försvinna. Vasenius Samkänsl. 83 (1901).
β) (i sht i vitter stil, fullt br.) i fall där förra ledet utgöres av en elliptisk sats utan predikatsverb, förr ngn gg av en regelrätt bildad fristående satsförkortning. Hernösand en gång taget af fienden och norra armén existerar ej mer. Quennerstedt Torneå 2: 135 (i handl. fr. 1809). Ett fräckt ord till och din skalle är kluven, karl! Högberg Frib. 337 (1910). Ett enda feltag på (järnvägs-)växeln af en obekant, .. och man har katastrofen. Hallström NNov. 27 (1912). Klocksträngen är spänd till de underjordiska lägren. En rörelse blott och hvarje man skall störta till sin plats i ledet. Berg Krig. 103 (1915).
7) förbindande två led av vilka det senare ur logisk synpunkt står ss. en bestämning (närmast motsv. ett attribut l. adverbial l. en relativsats) antingen till det förra ledet i dess helhet l. till ett enstaka ord l. uttr. däri; jfr III.
a) i fall där det som bestämmes av det senare ledet i konjunktionsförb. (hela förra ledet l. visst ord l. uttr. däri) återupptages i en l. annan form i det senare ledet, vanl. gm ett pers. pron., stundom med emfatisk framryckning i satsen (placerat omedelbart efter och) l. emfatisk utbrytning. Ungdomen och i synnerhet stadsungdomen är mycket intresserad av den moderna musiken. Om du absolut vill resa, och det vill jag visst inte förbjuda dig, bör du åtminstone vänta till sommaren. Thå han kom in til stadzporten, sy, thå barsz ther vth en dödh man, hans modhers eenda son, och hon war enkia. Luk. 7: 12 (NT 1526). (Frode) hade (dvs. var gift med) konung Siwardz dotter och hon heet Vlwid. OPetri Kr. 21 (c. 1540). Så wordo doch med tijdhen noghra få stadhgar bescreffne, men ganska eenfaldeliga, och thet kan noogh merkias aff the gambla laghböker som brukades för try eller fyra hundrade åår sedhan. Därs. 49. Lyckligt, och tre gångor lyckligt det land, hvars Konungar älska sit folk til den högd, som Svenska Bonden sina hästar! Kellgren (SVS) 5: 602 (1792). En liten fogel — / Och hvem han är / Det gör det samma — / Han sjöng så här. Gellerstedt 2Dikt. 31 (1881). Sin mor hade han en enda gång sett, och det på hennes dödsbädd. Ljunggren SVH 5: 125 (1891). Fråga icke mig, sade von Wreech, löjtnanten vet det själv och vet det alltför väl. Wägner Vind. 33 (1947). Resten av de insamlade medlen får prins Gustaf Adolfs minnesfond, och denna summa utgör huvudparten. DN(A) 1947, nr 307 A, s. 13. Käringen har alltså gjort en liten resa ut i landet, och det är alltid lärorikt. Alving EndStFam. 136 (1947).
b) i fall där det som bestämmes av det senare ledet i konjunktionsförb. icke återupptages i detta. Thenne Melchior .. hoff an (dvs. började) .. att predica och mest vtur S. Johannis vppenbarelse. Svart G1 97 (1561). Minnet af dig, som ändå följer mig — och utan låf — skall derigenom bli mig dubbelt dyrbart. Geijer Brev 12 (1809). Malvina. .. Hvem var / Den resande ..? / .. Florio. En gäck, och af det tråkigaste slag. Atterbom 2: 364 (1827).
C.
8) (i sht vard. o. i vitter stil) inledande en ny mening som gm och anknytes till en föregående mening (från vilken den är skild med punkt l. semikolon, förr äv. med komma) l. till (ngt i) den föregående framställningen, oftast angivande en relation som motsvarar ngn av de under A l. B angivna; särsk. använt för att markera att den av och inledda meningen börjar ett nytt avsnitt i framställningen som (oavsett vad som nämnts i det närmast föregående) utgör en direkt fortsättning av huvudframställningen; stundom övergående i en allmän, till bet. jämförelsevis neutral inledningspartikel (se särsk. a) l. inledningsinterjektion (se särsk. b). Thå frågadhe the honom .., äst tw en prophete?, Och han swaradhe Ney. Joh. 1: 22 (NT 1526); jfr 6 a. Epterkommarene haffua och ther en stoor fordeel aff (dvs. av krönikor), Ty thet är jw betre bliffua wijs aff en annars ofärdh än aff sin eeghen. Och böör historier eller Cröneker så scriffna wara, at the (osv.). OPetri Kr. 1 (c. 1540); jfr 6 b. Tå sadhe han, Jagh sägher tigh vnger man, statt vp. Och then dödhe satte sigh vp, och begynte tala. Luk. 7: 15 (Bib. 1541); jfr 6 a. Spinnelen i sijn Garn bestrickar spinkote Myggar; / Gettinga snorra sig vt; och slippa de brummande brömssar. Stiernhielm Herc. 256 (1648, 1668). Af allmännare betydelse är det, att vi kunna begynna med ”Var så go’ å’ ..” eller ”Var så snäll å’ ..”; och det göra vi också mycket ofta. Cederschiöld Skriftspr. 133 (1897); jfr 7 a. I de nordligaste delarna af Norrbotten och Lappland .. talas blott finska eller lapska. Och äfven i den öfriga delen af Lappland .. förekommer lapska jämte svenska. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). När .. (gässen) hade gungat på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt. Och när de somnade, kommo sälarna simmande. Lagerlöf Holg. 1: 142 (1906). Det är den förorättades sak att återknyta (kontakten), om han önskar det. Och han önskade det inte. Wägner Vind. 142 (1947); jfr 3. — särsk.
a) inledande den första meningen i en berättelse l. ett skådespel l. en dikt l. i ett nytt kapitel o. d., eg. antydande, att berättelsen osv. återger en episod i ett större (allmänt känt l. bl. fingerat) sammanhang l. utgör fortsättningen på ett sedan ngn tid tillbaka pågående händelseförlopp resp. utgör en direkt fortsättning av framställningen i tidigare kapitel. Och riddaren han rider sig till jungfruns gård. SvForns. 1: 298. Och liten Karin tjente / På unga kungens gård. SvFolkv. 1: 16. Och thet begaff sigh när Jesus sådana bodh till sina tolff läryungar fulkompnat hadhe, gick han tädhan (osv.). Mat. 11: 1 (NT 1526; Luther: Vnnd; Vulg.: Et; gr.: Καὶ). Och Herren kalladhe Mose, och taladhe medh honom .., och sadhe (osv.). 3Mos. 1: 1 (Bib. 1541; Luther: Vnd; Vulg.: Vocavit autem; gr.: Καί). Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, / och kämpar och skalder / uppstego att lyssna till kungens ord. Tegnér (WB) 5: 32 (1825). Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll / Och leker tyst inunder gula linden. BEMalmström 6: 35 (1839). Och flickan hon går i dansen med röda gullband. NormSångb. 7 (1887). Och tröskorna tego, och tystnaden kom. Österling BlomTräd 66 (1910).
b) [möjl. föreligger ngn gg kontamination med l. invärkan från interj. Å, O, ACK l. OCK] inledande en (stundom ss. fråga formulerad) utropssats. Släpp Jensen fram, ur vägen, hej! / Och hurra, piskan går! / Och agta mej och agta dej, / Om du i vägen står! / Och hurra piskan går, / Och hurra och guttår! / .. kör på, slå på — och hej! Bellman (BellmS) 4: 48 (1769). Upp ur (blom-)kronan plötsligt höjde sig / En annan qvinnobildning — ha! och hvilken! Atterbom 1: 81 (1824). Och som maten smakade! Och som han åt! Benedictsson Eftersk. 34 (c. 1885). Och båtsmannen sedan! Ödman Reseb. 213 (1907). Och Öresund en sommardag — det är en tavla så livlig, att vi ej på många ställen kunna få se något liknande! Sandström NatArb. 1: 74 (1908). Och du milde, ett sånt spektakel! Alving EndStFam. 24 (1947). — särsk. inledande en elliptisk sats som består av sbst. l. pron., bestämt av en följande relativsats. ”Nå, och grefvens bror, som har gjort en sådan briljant affär de sista dagarne.” Quiding Hvidehus 152 (1899). Kära hjärtanes, har ni tagit .. (boken) med (till stugan i skogen). Och jag, som letat så! Bergman HNådT 30 (1910).
D.
9) inledande en relativsats med utsatt relativpartikel, antingen (förr) rent pleonastiskt l. (företrädesvis o. numera bl.) mer l. mindre tydligt markerande samordning mellan relativsatsen o. en föregående bisats (som i allm. tillika innehåller l. utgör relativsatsens korrelat) l. en attributiv bestämning till dess korrelat; numera bl. tillf., i en meningsbildning som uppfattas ss. anakolutisk; jfr 1 l, 7, III. Säd eller spanmål [är] mycket litet, efter ingen plats är för säds såning snart sagdt, utan alla fläckar med andra träd besatta, och hvilken mangel invånarne uppfylla med sin snällhet och arbetsamhet. Eneman Resa 1: 73 (1712). Crusell har satt musik till fyra romanser i Frithjof och hvarom Tegnér i dag med posten underrättas. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 144. De grundligare och upplystare personers omdöme i saken (och hvilket vi djupt vörda), är icke det, hvarom vi här våga yttra oss. Skandia 3: 83 (1834). Kl. 3 eller 4, då vi skulle ha en stor sjö att passera och öfver hvilken lotsen sade oss ej kunna hinna före mörkrets inbrytande. Wallin Bref 29 (1841). Der fans en fara, att den så dyrt köpta freden, och hvars bestånd var så nödvändigt för Sverige, ginge förlorad. 2SAH 55: 221 (1878). Hon hade ögonblick, då hon behandlade sig som den honom öfverlägsna skriftställaren. Det var då hennes väninnor i bref kallat henne genie, och hvilka bref hon lät ligga framme att läsas. Strindberg Fagerv. 271 (1902). Quennerstedt StrSkr. 2: 3 (1919).
II. fungerande ss. underordnande konj., stundom tillika med mer l. mindre klart framträdande tanke på samordning med ngt föregående led. — Anm. Beträffande flertalet av de nedan anförda språkproven är det omöjligt att avgöra, huruvida och i äldre tid uppfattats ss. en underordnande konj. l. ss. en normal, kopulativ konj. i en mer l. mindre anakolutisk meningsbildning.
1) [jfr ATT, konj. anm. 2 sp. A 2603, ävensom IV] (†) ss. en underordnande konj. som till bet. motsvarar det allmänt underordnande ’att’. Jag bider mig så Gwd till hielp i hans hälga ord och thänne Eed iag nu swär schall wara rätter. G1R 16: 117 (1544). Till des man må förnimma, och icke nogott missbruk föröfuadt blifuer. VRP 1652, s. 731. ConsAcAboP 2: 314 (1661).
2) [jfr 1] (†) ss. konsekutiv konj.: (så) att. Så haffve I och nu gjordt thesse dansche så myckedt lässe (dvs. uttröttade l. förargade l. dyl.), och vij slätt inthet mere få aff them, än som the sielffve vele. G1R 24: 357 (1557). Sedan som hans majestät på några dagar har varit opasslig, har lite folk warit wid hofvet, och iag heelt glad drager härifrån. Ekeblad Bref 1: 385 (1654). Horn Lefv. 98 (c. 1657).
3) [jfr motsv. anv. av unde i mht. o. and i ä. eng.] (†) ss. konditional konj.: om. Helsa Madame Blix(encrona,) Sell och mina små hiertungar; och mögeligen är skall jag söka om söndag 8 dagar till att resa här ifrån. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 113 (1696). D(en) 11 (augusti), som ähr öf:rmårgon och Gudh vill föruna oss godh vin, gå vij till segelss. KKD 7: 55 (1703).
III. [jfr motsv. anv. av fsv. ok, ävensom av fd. o. isl. ok, ä. d. og, mnt. unde, ä. t. und o. feng. and; jfr med avs. på uppkomsten av denna anv. BBjerre i ANF 51: 47 ff.] (†) fungerande ss. relativ partikel (stundom tillika med mer l. mindre klart framträdande tanke på samordning med ngt föregående led): som; vilket; där; då; jfr I 7, 9. Itt lagmandz dom breff som hans faderfader hade skäligha fåth vppå några engiar och råår och han mett flere sine skifftis brödhre hade jgen wnnit vndan ylela gård. G1R 7: 114 (1530). En Dansk man benembd Anders Pederson och bodde på Konungzgården Ströö i Köpings Sokn .. war oc i Konung Hanses tijdh kommen hijt in i Rijket. Svart G1 25 (1561). Sädan klagade hon sigh för kyrkioherden .. huilken lofuade henne rätt på .. (hennes man) och dock icke skedde. ÄARäfst 177 (1596). Jören Ballberer klagade, adt nu förledne söndagh och han kom goendes .., tå kåm Jacob Vggellwij och öfwerföll honom. BtÅboH I. 3: 17 (1623). Be:te måns hade såldt honum En såghkubb och låg vti hans gård för 3 1/2 (daler kopparmynt). VRP 1643, s. 1128. (Han hade) ridhit Wirmå prestegården förbij och (dvs. där) D(omi)-n(us) Marcus war. ConsAcAboP 1: 229 (1646). Gudh gifve att icke Cornelius ähr efven så (olärd som A. Wetterman), så att iagh eng[s]lass öf(ve)r barnen att dhe sku ha sådanne och villia paseera för rätta preseptorer och kuna intet sielfva. KKD 7: 140 (1707). Kl. 4 om morgonn komme wij til byn Suinkena och är et 172 worst ifrån Novagåråd. Därs. 3: 158 (1712).
Anm. till III. Det är omöjligt att i varje enskilt fall avgöra, huruvida och i de här anförda språkproven i äldre tid uppfattats ss. relativ partikel l. ss. en normal, kopulativ konj. i en elliptisk (särsk. subjektslös) sats (i en mer l. mindre anakolutisk meningsbildning); närmare den vanliga anv. av och stå följande ex.: Tha haffd[es] och strax en tiwff ffram som het Iogan och war ffødd[er] j Scara. OPetri Tb. 12 (1524). Then första och yppersta (av gudarna) haffua the kallat Thoor, och är then .. som när the Latiner haffuer hetet Jupiter. Dens. Kr. 12 (c. 1540). Then tridhie war en gudhinna och kallades Frigga. Därs. 13.
IV. [Anv. beror väsentligen på (stundom möjl. enbart grafisk) förväxling av och o. att, föranledd såväl därav att de båda orden i vard. spr. ofta ha ett likalydande uttal som därav att ordens funktion i vissa fall nära sammanfallit; se särsk. bet. I 5 c (α, β slutet), d (slutet), e (α), f (slutet); jfr ATT, inf.-märke anm. sp. A 2581] (numera bl. vard.) fungerande ss. inf.-märke, med anv. som i stort sett motsvarar anv. av inf.-märket att; förr äv. använt (liksom att) enbart framför inf. i vissa fall där numera konstr. med prep. framför inf.-märket föredrages (l. alltid användes); jfr I 5 d slutet, e α, f slutet. Wij (vilja) ath tw vinlegger tiigh oc latha opspörgie nogra forfarne kompana. G1R 4: 138 (1527). (Han) will giärna och högst eftärtractar och komma een gångh till Roligare och ährligare Leffwärne. VDAkt. 1667, nr 291. Solen börjar på och titta fram, ser jag. Böttiger 3: 11 (1843, 1858). Det är inte roligt och läsa barnböcker. Geijerstam Grane 12 (1885). Är det bara ett sätt och göra mig riktigt flat? Tavaststjerna Aff. 75 (1890). Don Valerio knäppte på banjon .. när majoren berättade, så man hade svårt och följa med. Zilliacus Hågk. 73 (1899). Man ska strala (dvs. stjäla) från de fattiga. De bryr sig inte om och kalla på polis. Hellström Kusk. 124 (1910). Har du någonting varmt och ge mig. Därs. 127. Bettan bad honom ändå inte att skona sig och resignera utan uppmanade honom i stället och forska vidare. Siwertz SpegAmor. 252 (1947). — särsk.
a) (utom i Finl. numera mindre br.) med final bet.: (för) att; jfr ATT, inf.-märke I 1; jfr äv. I 5 c α, β slutet. Hendrich Lifue och Nils Kijll äre i gåår .. opdragne i Peibis och förnimme huru der tilståår. SUFinlH 2: 45 (1603). Jagh drager nu medh Åke Oxenstierna och mönstra fålket. OxBr. 11: 28 (1619). Hans puffertar .. vore borta och lagas. Carl xii Bref 43 (1701). David (Alopæus) är och höra på (kandidatexamen). UrFinlH 74 (1808). Jag kommer upp till dig och prata en stund. Tavaststjerna Barnd. 127 (1886). Då svarade slafven .. ”Kommen nu inga flera och plåga mig! ..”. Lagerlöf KristLeg. 157 (1904). Få se bara att inspektorn blir bjuden på kaffe här ute med herrskapet, men oss skickar hon dit bort och dricka med folket. Procopé Insp. 89 (1915). — särsk. (†) framför inf. som står ss. bestämning till ett sbst. betecknande konkret föremål, angivande ändamålet med föremålet. Ekebalga med Järnbeslag och föra Smör uti. HovförtärSthm 1728, s. 3252.
b) efter verbet skola med adverbiell bestämning (rumsadverbial, prep.-uttr. inlett av med); jfr a, e, I 5 c β slutet, ävensom ATT, inf.-märke I 3. Hvad skulle han där och göra? LvHausswolff (1810) i För hundra år sen 1: 234. Hvad skulle du med och göra? Almqvist DrJ 352 (1834). Hvad ska jag med den (dvs. den respekt som man har för mig) och göra? Tavaststjerna Aff. 74 (1890). Hvad ska du bland bråkmakarna och göra nu? Hellström Kusk. 184 (1910).
c) (föga br.) i inf.-konstr. med samma funktion som ett led i en konjunktionsförb., inlett av och i bet. I 5 a. Nu blef hon bara stående och knyta på hufvudduken. Lagerlöf Jerus. 1: 46 (1901). De resande blefvo sittande och stirra efter honom (som försvann i drivan). Därs. 242. (†) Stå icke Iagh här och höra tina Speegloser. Chronander Bel. H 8 b (1649).
d) (†) i inf.-konstr. med samma funktion som ett led i en konjunktionsförb., inlett av och i bet. I 5 f. Var gunstig och anmäla min ödmjuka vördnad för Herr Prof. Frondin. 2Saml. 7: 31 (1783). Populariteten (har) hittills varit god och söka mig. Tegnér (WB) 6: 472 (1829).
e) i förb. till och; vanl. (o. numera bl.) efter modalt hjälpverb (måste, skola). (Bedes) ath Hans N(åde) wille wärdes thel och wne mik noget j Raseborgs län (ss. förläning). BtFinlH 3: 92 (1539). I natt så skal jag til och baka. Lenngren (SVS) 1: 18 (1775). Det var ett sådant .. göande och ylande, att hyndan .. måste till och göa, även hon. Högberg Frib. 25 (1910). Gossen där skulle till och flyga ett tag men kom inte så värst långt. Därs. 105.
V. [anv. beror sannol. i samtliga fall på förväxling av och o. ngn prep., i bet. 1 o. 2 av (jfr AV I 14 a α resp. 9, 12, 13), i bet. 3 å, föranledd därav att orden stundom i vard. spr. haft likalydande uttal (å l. dyl.)] fungerande ss. prep.; jfr I 4.
1) (†) inledande bestämning till ordet hop, utmärkande det varav hopen består: med, av. En hop och munchar och prester. G1R 4: 173 (1527). Kistor — 2 medh en hoop och kläder. TullbSthm 24/9 1580. FinKyrkohSP 1: 22 (1654).
2) (†) över; med avseende på, om. Vij hafve .. bekommit eders skrifvelse .., therutinnan I högeligen besväre eder, och de landskiöp, som ther i landet .. bedrifvas. BtHforsH 1: 23 (1576). Saken och echtenskapet skiutes till Consistorium ecclesiasticum. ConsAcAboP 3: 438 (1670).
3) (†) på. Till ytermere wisse .. trycker iagh mit insigell och ryggienn på thette breff. BtFinlH 3: 2 (1531). jfr: Sedhan fan iag feel på hästen och det ena ögat. ConsAcAboP 3: 264 (1668).

 

Spalt O 152 band 18, 1949

Webbansvarig