Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JUL 4l, sbst.2, r. l. f. (m. Sahlstedt (1757), Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(hjul (hiuul) 1678 (: Hiuulotta)1779 (: hjulgröten). jul (juul, juhl, jhul, iwl, jwl) 1521 (: Jwle affton) osv. jwell 1561. juull 1657 (: juullkåst). jull (iull, jwll) 1538 (: jwlle affton), 15421704 (: iulleaffton). — i uttr. (i) julas (i) jɯ3las2 (se d): -as G1R 2: 87 (1525) osv. -es G1R 1: 190 (1524). Anm. Den gamla gen.-formen jula (fsv. iula, eg. gen. pl. av det neutrala iul) användes ännu ngn gg i ä. nsv. i uttr. trettonde o. d. dag jula (se b), t. ex. G1R 1: 156 (1523: xx dag Jwla), Därs. 3: 4 (1526: xiij:de dagh iwla))
Etymologi
[fsv. iul, n. pl. o. f. sg., motsv. d. jul, r., nor. jol, jul, f., isl. jól, n. pl., feng. ge(o)hhol, geohol, gēol; jfr (det från nord. spr. lånade) mnt., t. dial. jul o. eng. yule, det från urnord. stammande fin. joulu, jul, ävensom (det sannol. från urnord. tidigare lånade) fin. juhla, högtid; av germ. jehwla-, je(ȝ)wla- (vartill med ja-avledn. isl. ýlir, tidrymd omfattande senare hälften av november o. förra hälften av december, got. (fruma) jiuleis, julmånad); av omstridt urspr. Den tidigare ofta (jfr t. ex. hos Columbus BiblW H 1 b (1674)) antagna samhörigheten med HJUL är av formella skäl omöjlig; angående ordets etymologi jfr för övrigt RMeringer i WuS 5: 184 ff. (1913), WBraune i BeitrGeschDSpr. 43: 412 (1918) o. Lid Joleband 209 (1928)]
dels, i fråga om förkristna, germanska, i sht nordiska förh., benämning på den hedniska midvinterfesten (”midvinterblotet”), dels, i fråga om förh. efter kristendomens införande, om den till åminnelse av Kristus’ födelse firade kyrkohögtiden, vars förnämsta högtidsdag sedan 300-talets midt är förlagd till den 25 dec. (äv. kallad den kristna julen, motsatt den förkristna l. hedniska julen); julhögtid(en); äv. om tiden för denna högtid med början på julaftonen (den 24 dec.) o. olika avgränsning framåt, särsk. dels om juldagarna (d. 24—26 dec.) l. om tiden till nyåret (d. 24—31 dec.), dels om ett längre tidsrum sträckande sig (enligt den folkliga o. allmännast gängse uppfattningen) till d. 13 jan. (”tjugondedagen”, i Sv. sedan slutet av 1600-talet knutsdagen) l. till d. 7 jan. (i Sv. till slutet av 1600-talet knutsdagen, liksom alltjämt i Danmark); jultid(en); äv. närmande sig l. övergående i bet.: julledighet, julferier, julsemester. Åtta da(ga)r före jul. Före, efter jul(en). Mellan jul och nyår. God (l. glad) jul! Skall du fira jul(en) på landet? Jag kommer att stanna där över jul(en) l. julen över l. julen ut. Har du varit hemma i jul l. denna jul? Instundande jul. Nästa jul. Han kom till oss en jul för många år sedan. G1R 4: 325 (1527). Lycka till god juhl och välsignat nyåhr. Linné Bref I. 3: 118 (1765). Nu ä’ det jul igen / Och nu ä’ det jul igen / Och efter jul så få vi påska. Lilja Julb. 3 (1865). Meningarna (ha) varit mycket delade, huruvida julen i främsta rummet skall betraktas som en sol- och fruktbarhetsfest eller som en dödsfest. 2VittAH 35: 257 (1927). Celander NordJul 1: 338 (1928). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Thet är gott ware präst om påska, Barn om fasta, bonde om Jwll, fööll om hööst. SvOrds. C 4 a (1604); jfr e. Dhen fattigas Jwl räcker intet til Påsk. Grubb 83 (1665). Knut kiör Julen uth (dvs. julen varar till knutsdagen). Rudbeck Atl. 1: 104 (1679); jfr j α. I jul när det blir longa da’r (dvs. aldrig). Serenius (1741). Det är icke jul mer än en gång om året. Rhodin Ordspr. 38 (1807). Grön jul, gör hvit påsk (dvs. vårlik jul bådar vinterväder vid påsken). VL 1895, nr 287, s. 4.
b) [jfr fsv. annan dagh iula, tolfte dagh iula, xx dagh iul(a) osv.] i uttr. som angiva viss dag under jultiden ss. den l. den i ordningen från o. med juldagen, ss. tredje l. fjärde dag o. d. (äv. tredjedag l. fjärdedag o. d.) jul, förr äv. jula; utom i arkaiserande spr. numera bl. i uttr. annandag jul (förr äv. annan dag jul) l. (i Finl.) andra dag jul (stundom jul andra dagen), ävensom (i sht i folkligt spr.) i uttr. tredje dag jul o. tjugonde dag jul. SthmSkotteb. 1522, s. 248. Annen dagh Jwell. Svart G1 100 (1561). Tiugunde dag Juhl. RB 2: 1 (Lag 1734). Fjerde dag Jul reste jag tilbaka till Nor. VärmlFörrNu 1927, s. 30 (c. 1750). Östergren (1929).
c) i uttr. till jul(en), till den kommande l. instundande julen; äv. närmande sig bet.: vid l. strax före l. i o. för (den stundande) julhögtiden. Til Jwl man slactar brygger och bakar. Ps. 1549, Kal. s. 13 a. Calle skrifver mig till, att han kommer hem till Juhln. Geijer Brev 48 (1809). Jag (slutade) min tingskurs till jul. De Geer Minn. 1: 60 (1892). Till julen lades halm på golfvet (i Rackeby). VgFmT II. 10: 99 (1909).
d) i uttr. i julas, äv. (i Finl.) sista l. förra julas, under den sistförflutna julen, sistlidna jul, förra julen. G1R 1: 190 (1524). Han giorde .. Rekenskap .. i Julas. Därs. 7: 120 (1530). Förra julas var jag med mamma på skolans för lytta basar. Forssman Gret. 75 (1897).
e) [jfr fsv. um iul] i uttr. om julen, förr äv. om jul, under julen; förr äv.: till jul. Svart G1 99 (1561). Nu om jull nest kommendis. SkrGbgJub. 6: 205 (1590). Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd. Tegnér (WB) 5: 120 (1820). De Geer Minn. 1: 7 (1892).
f) [fsv. halda sina iul] (†) i uttr. hålla l. hava (sin) jul o. d., fira jul. G1R 2: 213 (1525). Vij (akta) .. haffve vår jull i Upsale. Därs. 26: 642 (1556). Nu hålla de Swänska i Saxaland Juul, / De dansa på Lofft; de dricka i Skiuul. Dahlstierna (SVS) 183 (1707). Ling Tirf. 1: 25 (1836).
g) [jfr fsv. drikka iul(en)] (numera bl. arkaiserande i fråga om ä. förh.) i uttr. dricka jul, förr äv. sin jul, fira (sin) jul (eg. gm drickande l. dryckeslag). HH 20: 76 (c. 1580). Herr Svante (Nilsson Sture) reste i december 1511 till Västerås för att där dricka jul med de sina. SvH 2: 583 (1905).
h) (numera bl. arkaiserande l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. leka jul, under julen roa sig med jullekar, leka jullekar; förr äv. oeg. l. bildl., särsk.: (fri från arbete) tillbringa julen med förströelser o. d., fira jul. Uppå kunskap, som en bonde brackte, at Litthauerne sagt sig villja leka Juhl med honom (dvs. anfalla honom under julen), gick .. (Hammelstierna) sielfva Juledagen ut .. och råkade fienden vid Schagern. Nordberg C12 1: 308 (1740). Jag har varit trenne veckor borta at leka juhl. Höpken 2: 8 (1763). Celander NordJul 1: 293 (1928).
i) (i folkligt spr.) i uttr. gå ut med julen l. bära ut julen (jfr j α) o. d., äv. (i sht förr) gå bort med julen, om person som under julen (i sht juldagarna) besöker ngns hem l. bostad: avlägsna sig utan att hava blivit undfägnad med ngt (o. därigm enligt ä. folktro taga med sig julens välsignelse från huset). Weste (1807). Tag (pojken) .. in i köket och traktera honom, så han inte kan säga, att han gått bort med julen. Blanche Våln. 460 (1847). Landsm. 1911, s. 397.
j) i uttr. som hänföra sig till julens inledande l. avslutande; i sht i uttr. ringa in l. blåsa in julen o. d. resp. ringa ut l. blåsa ut julen, gm klockringning l. gm blåsning i instrument tillkännagiva julens början resp. slut; äv. i fråga om (i sht äldre) julseder i vissa trakter, i uttr. bulta ut julen, (gå omkring o.) med hammarslag tillkännagiva julens slut. ”Inblåsningen af julen” försiggick kl. 12 i middags på härstädes (dvs. i Malmö) sedan gamla tider öfligt sätt. SDS 1885, nr 598, s. 2; jfr språkprovet fr. 1927 under JUL-FRED 1. (På knutsdagen) sprang en i gårdarna och bultade julen ut med en hammare. FolklEtnSt. 1: 139 (1916; i skildring av förh. på Åland m. fl. platser). Celander NordJul 1: 345 (1928). — särsk.
α) (i vissa trakter, vard.) i uttr. bära ut julen (jfr i) l. köra ut julen (jfr a), förr äv. driva ut julen, avsluta julen (väl oftast med särskild tanke på bostadens återställande till sitt vanliga skick vid julens slut). Omskoren bleff Jesus, besökt aff Kong Knut, / Badh them hielpa sigh at drifwa Jwlen vth. Bondepract. B 8 a (1662; d. orig.: driffve Julen ud). LfF 1909, s. 287.
β) (†) i uttr. leka ut julen, avsluta julen med ”gille” varvid jullekar o. julupptåg förekomma. Rig 1921, s. 41 (c. 1685).
k) (i vissa trakter, vard.) i oeg. anv., i uttr. lilla jul, om viss dag (l. vissa på varandra följande dagar) strax före l. under l. strax efter julen (med lokala skiljaktigheter med avs. på tiden för firandet). Rydqvist SSL 5: 221 (1874; om trettondedagsafton). I Västmanland har lussidag (dvs. luciadagen, den 13 dec.) .. kallats ”lilla jul”. MeddNordM 1898, s. 11. Kyndelsmässa kallades också lilla jul i Bohuslän, Halland och Småland. DN(A) 1932, nr 29, s. 13. — jfr LILL(A)-JUL.
l) bildl.
α) (i sht i folkligt spr.) ”goda dagar”, fest (med överflöd på allt materiellt godt, särsk. mat o. dryck). Runius Dud. 2: 91 (c. 1698). Småfolket får svälta. Men de förnäma käkarna, för dem är det jul hvar dag. VLitt. 1: 511 (1902). särsk. (numera knappast br.) i uttr. (hava, göra sig o. d.) jul och goda dagar, (göra sig) goda dagar, (ha) ”sötebrödsdagar” l. lyckliga dagar. Skytte Or. B 8 a (1604). (Skrymtare trivas) ingestädes bättre .. än ther medhgångh, Juul och goda dagar wanka. Bullernæsius Lögn. 158 (1619). Högberg Baggböl. 1: 21 (1911).
β) (tillf., i vitter l. i högre stil) julstämning. Skall det blifva och vara rätt Jul i våra hjertan, så vill det till, att vi (osv.). Bring Högm. 38 (1862).
Sammansättningar.
Anm. Ett stort antal av här nedan anförda ssgr betecknar l. hänför sig till sedvänjor som numera antingen helt tillhöra en gången tid l. fortleva huvudsakligen i vissa (mer l. mindre) avlägsna landsbygder, varför orden numera bl. förekomma dels i bygdemålsfärgat spr., dels i folklivsskildringar l. folkloristisk l. museal litteratur.
A: JUL-AFTON3~20 l. 032 (jula`fton Weste). (jul- 1626 osv. jula- 15281681. jule- 15211781) [fsv. iula aptan]
1) dagen före juldagen; i best. anv. ofta utan slutartikel; äv. i adverbiell anv.: på julaftonen. (förr äv. om) julaftonen l. julafton. Om Jwle affton. SthmSkotteb. 1521, s. 225. På Jule affton. Svart G1 50 (1561). Vid 6-tiden på julaftons morgon. GHT 1896, nr 301 A, s. 3. Alla äta vi lutfisk och risgrynsgröt julafton. Nilsson FestdVard. 28 (1925). särsk.
a) (†) i uttr. dricka julafton, (eg. gm drickande) fira julafton. Rudbeckius MemQvot. 125 b (1626).
b) i vissa folkliga uttr., med tanke på det ivriga arbete med förberedelser (städning, rengöring m. m.) för julfirandet som brukar tillhöra dagen l. dagarna närmast före julaftonen. Rudbeck Atl. 1: 108 (1679). Här ser ut, som dagen för Julafton. Ihre Superstit. 29 (1750). ”Intet år är så långt, att det inte till julafton blir trångt”, säger ett gammalt ordspråk. Nilsson FolklFest. 163 (1915).
c) [jfr motsv. anv. i d.] (i vissa trakter) oeg., i uttr. lilla julafton 32 032 l. 10032 (jfr 2), dagen före julaftonen. Aanrud Ber. 2: 188 (1915). MinnSvLärov. 3: 225 (1929).
2) (i vissa trakter, vard.) i uttr. lilla julafton 32 032 l. 10032 (jfr 1 c), om viss dag strax före l. under l. strax efter julen; jfr JUL, sbst.2 k.
a) trettondedagsafton (d. 5 jan.). Östergren (1929).
b) dagen före kyndelsmässodagen. Uppl. 1: 225 (1902). DN(A) 1932, nr 29, s. 13.
Ssgr (till -AFTON 1): julaftons-dag(en). Julqväll. 1886, s. 1. Kl. 12 middagen på julaftonsdagen. Nilsson FolklFest. 184 (1915).
-kväll(en). Atterbom Bref 140 (1824).
-ALTARE. (jfr anm. sp. 235) sammanskott av födoämnen o. d. (”matskott”) som vid jultiden gavs åt prästen (o. urspr. lades på altaret). VDBötB 1638, s. 279. 2NF 17: 1259 (1912).
-ANDRADAG(EN). (i Finl.) annandag jul. Hembygden(Hfors) 1912, s. 17.
-ARK, n. (jfr anm. sp. 235) vart särskilt av de enkelt o. konstlöst utförda, ofta färglagda träsnitt med ämnen av religiöst l. historiskt l. skämtsamt allegoriskt innehåll som voro avsedda att, sammanfästa i stora längder, tjäna ss. väggbonader i stugan under julen l. att pryda innersidan av locket i allmogens klädkistor; kistbrev, julbrev (se d. o. 2), julpapper. Landsm. II. 9: 35 (1883). Fatab. 1914, s. 74.
-BAD. (i sht i fråga om ä. förh.) Ödman Hemma 12 (1896). Celander NordJul 1: 108 (1928).
-BAK, n. bakande av bröd o. kakor till julen; äv. konkret i koll. anv., om sammanfattningen av det bröd som bakats till julen. Wigström Folkd. 1: 212 (1880). Kokerskan, som stod midt i julbaket. Heidenstam Alienus 3: 68 (1892). Är julbaket lyckat? Östergren (1929).
-BERÄTTELSE. berättelse avsedd för läsning under julen. Tvänne små julberättelser för söndagsskolbarn. (1862; boktitel). SmålP 1899, nr 6, s. 3.
-BESTYR. (hushålls)bestyr för julens firande; vanl. i pl. Atterbom Bref 258 (1825). Gellerstedt GVis. 9 (1900).
-BISKOP~20, äv. ~02. (jul- 1915. jule- 1635) (jfr anm. sp. 235) person som i vissa julupptåg föreställde biskop; förr äv. nedsättande, om oduglig biskop. Schroderus Os. 1: 603 (1635; lat. orig.: ficulneus homo). Nilsson FolklFest. 265 (1915).
-BISSE l. (i Finl. alltid) -BISI. [sv. dial. (Finl.) julbisi] (i vissa trakter av Finl., starkt bygdemålsfärgat, samt folklor.) av halm hopvriden (människoliknande) figur som i vissa trakter bland den sv. allmogebefolkningen i Finl. förekommer i ”julstugan” (se d. o.) 1. FolklEtnSt. 1: 221 (1916). Nilsson FestdVard. 151 (1925). Celander NordJul 1: 193 (1928).
-BJUDNING. bjudning som hålles under jultiden; jfr -GILLE, -KALAS. Idun 1895, s. 389. Uppl. 2: 435 (1908).
-BLAD. (numera bl. tillf.) jultidning. Julbladet. (1847; titel på julpublikation). Konstnärsgillets julblad 1894. NPress. 1894, nr 340, s. 3. Fröding Brev 265 (1895). Cannelin (1921).
-BLOMMA, r. l. f. särsk. bot., = -ROS. LindahlFrökatal. 1905, s. 30. —
-BLOSS. (jul- 1689 osv. jula- 1863) (jfr anm. sp. 235) bloss som förekommer i samband med julfirandet; i sht om bloss som på landsbygden användes vid färden till julottan. Rudbeck Atl. 2: 619 (1689). Fatab. 1913, s. 47.
-BLOT. (i fråga om förh. under den nordiska forntiden) midvinterblot. NF 7: 1287 (1884). (Enligt Snorre) firades .. julblotet ”till grodd”. Nilsson FolklFest. 155 (1915). Celander NordJul 1: 248 (1928).
-BOCK. (jul- 1721 osv. jule- 16781894)
1) i samband med julfirandet förekommande (förklädd) person l. figur avsedd att föreställa en bock.
a) gm förklädnad av en l. två personer åstadkommen gestalt som är avsedd att föreställa en bock o. som uppträder i upptåg (skämt) l. lekar under julen, numera nästan bl. förekommande (i vissa trakter) ss. överbringare av julklapparna på julaftonen. Den som understår sig at .. löpa omkring Gator och Gränder, med den så kallade Juhl-Bocken, Stiernan och andra fåfängeligheter. PH 1: 315 (1721). Livin Kyrk. 111 (1781). (På julaftonskvällen) trädde en julbock in med riktiga horn och klädd i vargskinnspels .. helsades .. med jubel .., emedan han kånkade på en stor korg med julklappar. Ödman Hemma 15 (1896). Celander NordJul 1: 106 (1928).
b) (†) om ”bocken” i leken blindbock (i sht förr förekommande ss. jullek, jfr 2 a nedan). Rudbeck Atl. 2: 617 (1689).
c) av halm l. annat material förfärdigad figur avsedd att föreställa en bock, alltjämt i vissa trakter förekommande ss. beståndsdel i julutstyrseln inomhus (i sht ss. dekoration på julbordet), tidigare äv. använd i vissa jullekar o. (på vissa ställen) ss. skämtsam l. spefull julgåva. AB 1838, nr 82, s. 3. Blanche Våln. 382 (1847). Af julhalmen vredos ihop julbockar, som hängdes upp i taket eller ställdes upp i stugan. Nilsson FolklFest. 218 (1915). I en Sörmlandssocken .. skickades en julbock av trä, omvirad med halm, natten till annandagen till någon mindre välsedd person i orten. Celander NordJul 1: 279 (1928). jfr: Om det är sant at de Cimbrer sände keiser Julius en Julebock? iag troret (dvs. tror det) inte. Columbus Ordesk. 24 (1678; uppl. 1908).
d) julbröd i form av en bock. Roos Skolg. 62 (1868). Söderblom ÖversRelH 85 (1912).
2) ss. l. i benämning på jullek vari figur l. (förklädd) person föreställande en bock förekommer.
a) (†) leken blindbock. Rudbeck Atl. 2: 231 (1689).
b) (jfr anm. sp. 235) i uttr. ta julbocken, jullek som tillgår så att en julbock av halm ställes bakom huvudet på en på rygg liggande person vilken har att sträcka upp benen över huvudet, med fötterna taga bocken o. kasta upp den l. lyfta o. sätta ned den. Fogelqvist Minn. 20 (1930). NordKult. 24: 26 (1933).
3) (enst., †) om stjärnbilden Stenbocken, i vilken solen befinner sig under julen. Spegel GW 162 (1685).
-BOK; pl. -böcker. (jul- 1856 osv. jule- 1889) särsk.
1) (i fråga om ä. förh. i Norrköping) bok för antecknande av vid julen lämnade bidrag till polisbetjäningens avlöning. Hertzman Norrk. 115 (1856).
2) till julen utkommen bok, i allm. avsedd till l. lämpande sig ss. jullektyr. SDS 1876, nr 298, s. 2. Lunds stifts julbok. (1909; boktitel).
Ssg (till -BOK 2): julboks-flod. bildl., om mängden av de till julen utkommande böckerna. SvD(A) 1929, nr 353, s. 8.
-BONAD. (jul- 1883 osv. jula- 18631917) (jfr anm. sp. 235) var särskild av de tidigast virkade l. sydda, senare på väv l. papper målade vägg- l. takbonader som förr hörde till ”stugans” julutstyrsel o. för vilkas naiva (o. humoristiska) bildframställningar ämnena oftast hämtats från bibeln, stundom från det samtida livet. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 175 (1863). Julbonad .. framställande en västbobondes marknadsfärd. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 29 (1918). Celander NordJul 1: 124 (1928). Fyrkantig julbonad att hänga i taket. SvKulturb. 5—6: 232 (1930).
-BORD. (jul- 1817 osv. jula- 1863)
1) till julmåltiden på julaftonen (festligt) dukat bord, i ä. tid kvarstående dukat under hela julen. Fatab. 1909, s. 249 (1817). Julbordet med de stora grenljusen och de blänkande julkusarna uppå. Blanche Våln. 381 (1847). Celander NordJul 1: 166 (1928). särsk. på restaurang: stående smörgåsbord med anrättningar som höra till julen (julskinka, julkorv, julsylta o. d.). SvD(A) 1919, nr 344, s. 13.
2) bord på vilket vissa figurer äro anordnade till ett ”landskap” med en ”kristuskrubba” ss. central figur i fonden. Husmodern 1917, s. 526.
-BRASA. (jul- 1847 osv. jula- 18441863. jule- 18011895) särsk. (jfr anm. sp. 235): stor brasa (med ”julkubb”) som tändes på julaftonens afton l. kväll o. som sedan fick brinna, tills (större delen av) julen var över. Ödmann Hågk. 21 (1801; uppl. 1918). Till kl. 8 skulle maten vara färdig, bordet dukadt och julbrasan uppgjord i spisen. UpplFmT 7: 36 (1913). Celander NordJul 1: 158 (1928).
-BREV. (jul- 1820 osv. jula- 18941915)
1) brev (med julönskningar) som skrives med anledning av julen. Tegnér (WB) 3: 49 (1820).
2) (jfr anm. sp. 235) = -ARK. DN 1894, nr 9082, s. 2. Nilsson FolklFest. 188 (1915).
-BRYGD. (jul- 1906 osv. jula- 1806) brygd som företages till julen; äv. konkret, sammanfattande, om det öl (l. den vört) som erhålles vid denna brygd. Sjögren HushB 20/12 1806. (Karet) var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Lagerlöf Holg. 2: 397 (1907). Nilsson FestdVard. 125 (1925; abstr.).
-BRÅDSKA, r. l. f. brådska som föranledes av julen o. som råder under tiden närmast före (l. under) densamma. Lundin NSthm 457 (1889).
-BRÄNNVIN. brännvin avsett för förbrukning under julen. Lundell (1893). Celander NordJul 1: 19 (1928).
-BRÖD. (jul- 1734 osv. jula- 1815. jule- 1690) (jfr anm. sp. 235) till julen bakat bröd, i allm. av bättre beskaffenhet än det annars brukade o. till stor del bakat i form av vissa egendomliga figurer, ss. spiralfigurer, djurfigurer o. d.; äv. om enskild kaka l. om viss sort av dylikt bröd. Rålamb 13: 90 (1690). Till det mästa brukas Hafre, och blott till Tionde och Julabröd något Råg. VexiöBl. 1815, nr 18, s. 4. UpplFmT IV. 1: 27 (1898). Julbröd, julbockar och staffanssång. Keyland (1919; boktitel). Korna och de andra djuren fick .. med av de julbröd, som hade sparats ända till nu (dvs. till första vallgångsdagen). Celander NordJul 1: 362 (1928).
Ssg (jfr anm. sp. 235): julbröds-stämpel. för intryckande av viss figur på julbröd avsedd stämpel. Fatab. 1907, s. 180.
-BULLE. (jul- 1689 osv. jule- 16891698) (jfr anm. sp. 235) julbröd i form av en bulle (vanl. ingående i den julkost som brukade givas åt tjänare l. fattiga). Rudbeck Atl. 2: 296 (1689). Jul-bullar förvaras (i Ångermanland) i sädeslåren til såningen är förbi. Hülphers Norrl. 4: 377 (1779). Nyblom Minn. 1: 46 (1904).
-BUSKA, r. l. f. (jul- 18471892. jule- 1683) (jfr anm. sp. 235) till julen bryggt ”busköl”. Runa 1847, s. 6 (1683). FrSkog. 61 (1892).
-BUSKE.
1) (jfr anm. sp. 235) = -GRAN 1. Celander NordJul 1: 68 (1928).
2) (i fråga om ä. förh. i vissa trakter av norra Östergötl.) med ljus m. m. prydd liten granbuske som förekom i samband med julfirandet. Fatab. 1927, s. 1 (c. 1800). Dybeck Runa 1844, s. 122. Celander NordJul 1: 156 (1928).
3) (†) julgran (se d. o. 2). Fatab. 1927, s. 5 (i fråga om förh. på 1820-talet).
-BÅL, n. (jfr anm. sp. 235) bål som bildades därigm att man vid framkomsten till kyrkan på juldagsmorgonen kastade ”julblossen” samman i en hög på kyrkvallen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 160 (1863). Celander NordJul 1: 164 (1928).
-BÖN. särsk.: kortare aftongudstjänst i kyrkan på julafton. Idun 1895, s. 381.
-DAG. (jul- 1659 osv. jula- 15491739. jule- 15261845. juls- 1839) [fsv. iula dagher (i bet. 1, 2)]
1) dag under jultiden l. julveckan; numera nästan bl. (se dock a nedan) i pl., i sht i inskränktare anv., om dagarna under själva julhögtiden. G1R 3: 337 (1526). Swedberg SabbRo 209 (1690, 1710). Som väderleken ställer sig på the första 12 Juledagar; Så mena än nu månge, at the 12 månader i året skola rätta sig. Broman Glys. 3: 24 (c. 1730). Hvad jag skulle göra under juldagarna. Wägner Norrt. 88 (1908). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. den första, andra osv. juldagen, den första, andra osv. dagen efter julaftonen. Rudbeck Atl. 1: 104 (1679). Broman Glys. 3: 24 (c. 1730).
b) (†) bildl., i pl.: ”sötebrödsdagar”; jfr JUL, sbst.2 l. Horn Lefv. 48 (c. 1657).
2) benämning på d. 25 december, vilken dag inom den kristna kyrkan firas ss. Kristus’ födelsedag; i sht i sg. best. Det har varit en mulen juldag i dag. På (förr äv. om) juldagen. Ps. 1549, Kal. s. 13 a. Om Jul-dagen. Fernow Värmel. 259 (1773). Celander NordJul 1: 240 (1928).
Ssgr (till -DAG 2): juldags-epistel. juldagens episteltext; i sht i sg. best. Borg Luther 1: 168 (1753).
-evangelium. juldagens evangelietext; i sht i sg. best. Vollmar 2Julber. 83 (1869).
-kväll. Nilsson FestdVard. 134 (1925).
-morgon. Backman Dickens Pickw. 2: 5 (1871).
-natt. natten mellan juldagen o. annandag jul; förr äv. om julnatten. Meyerus Alm. 1673, s. 23 (om julnatten). SkogsvT 1903, s. 38.
-otta. (bygdemålsfärgat o. i vitter stil) den tidigare delen (”ottan”) av juldagsmorgonen. Cygnæus 9: 128 (1851). När husfar och husmor gåfvo sig på väg till kyrkan i juldagsottan. Hallström El. 42 (1906).
-DANS. dans (särsk. ringdans l. danslek) som dansas i sht vid julen; äv. (jfr anm. sp. 235) om danstillställning vilken brukade hållas under julen o. vid vilken dylika danser förekommo. Snellman Gift. 2—3: 116 (1842). Flickorna .. brukade gå med julbusken .. de samlade på detta sätt matvaror till en juldans. Fatab. 1927, s. 2 (c. 1905; i fråga om förh. c. 1850 i norra Östergötl.).
-DOCKA, r. l. f. (jfr anm. sp. 235) benämning på de mer l. mindre grovt antydda människofigurer av halm som med olika uppgift (ofta i lekar o. d.) förekommit vid julen. Wallenius Astr. 3 (1685). Rudbeck Atl. 2: 231 (1689). UpplFmT 11: 128 (1931).
-DUVA. (jfr anm. sp. 235) (ofta vackert utsirad) fågelfigur av trä (l. halm) vilken under julen plägade vara upphängd i stugans tak (l. takhimmel). MeddNordM 1901, s. 168. Celander NordJul 1: 135 (1928).
-ELD. (jfr anm. sp. 235) (eld av) julbrasa. FolklEtnSt. 1: 137 (1916). Julelden fästes icke i likhet med den vanliga härdelden till natten utan fick brinna natt och dag hela julen över. Budk(Åbo) 1929, s. 211.
-EXPOSITION. (numera mindre br.) julutställning. NVexjöBl. 1853, nr 47, s. 4. Linder Tid. 159 (1924; i fråga om förh. i Sthm på 1870-talet).
-FACKLA. (jfr anm. sp. 235) = -BLOSS. Stiernstolpe Arndt 3: 53 (1808). Hembygden(Hfors) 1916, s. 57.
-FASTA(N). (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i fråga om ä. förh.) benämning på den mellan första söndagen i advent o. julhögtiden liggande tiden, vilken förr (i katolsk tid) utgjorde bot- l. fastetid. Broman Glys. 3: 24 (c. 1730). Strindberg HögreR 144 (1899). Nordström Luleåkult. 221 (1925).
-FEMMA. sedel med åsatt pris av fem kronor gm vars försäljning pänningar i vissa större städer insamlas till julen för att utdelas ss. understöd till nödlidande där; äv. abstr., om denna anordning för pänninginsamling till förmån för nödlidande. SvD(A) 1922, nr 348, s. 3. Därs. 1926, nr 338, s. 3.
Ssg: julfemme-insamling. SvD(A) 1926, nr 333, s. 3.
-FERIE. ferie som sträcker sig över (en del av) jultiden; i sht (i fråga om skolor o. andra undervisningsanstalter): jullov; i sht i pl. Under julferierna. PT 1791, nr 10, s. 1. Ossiannilsson Slätt. 96 (1909).
-FEST. (jul- 1679 osv. jula- 16291716. jule- 16871900)
1) om den kristna l. (oftare) den förkristna julhögtiden; i sht i sg. best. JMessenius (1629) i HB 1: 165. Vi veta knappast, vad den gamla hedniska julfesten egentligen varit och inneburit. Nilsson FestdVard. 29 (1925).
2) under l. vid jultiden hållen fest(lighet) i skola, förening o. d. Hagberg Shaksp. 6: 412 (1849). (Det har) hvarje år kunnat beredas eleverna en julfest. Alopæus Abnormsk. 10 (1889; i fråga om dövstumanstalten i Åbo).
-FIN. (ngt vard.) som gjorts fin l. prydts l. utsmyckats till julen o. med anledning av denna; i sht i uttr. göra, ha, det är o. d. julfint (ngnstädes). Beskow Sag. 8 (1903). Jag och syster min hade gjort julfint hemma. Larsson i by LantlH 82 (1925).
-FIRANDE, n. Ljunggren Resa 16 (1871). UpplFmT 7: 31 (1913).
-FISK. (numera bl. tillf.) om lutfisk ss. till julmaten hörande, stående rätt. Ödmann Hågk. 34 (1801; uppl. 1918). UpplFmT 7: 8 (1913).
-FLOD. bildl.: julboksflod. Fröding Brev 112 (1890). Östergren (1929).
-FLUGA. (vard.) om fluga som lever över julen (o. vintern) o. som enligt folktron skänker lycka. Akta .. vår julfluga! Östergren (1929).
-FODER. (jul- 1928 osv. jule- 1687) för förbrukning under julen avsett foder; numera nästan bl. (jfr anm. sp. 235) om det foder som gavs åt boskapen på julaftonen (vilket var rikligare o. bättre än annars). LMil. 2: 84 (1687). Celander NordJul 1: 90 (1928).
-FOLK(ET). (jul- 1671 osv. jule- 1671) rel.-hist. i fråga om lapparnas äldre religiösa föreställningar: övernaturliga väsen som troddes vid julen färdas omkring i luften. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 27. 2VittAH 35: 66 (1927).
-FOT(EN). (i vissa trakter av Finl., jfr för övr. anm. sp. 235) på julbordet uppstaplad hög av bröd (urspr. avseende bl. den nedre delen). Hembygden(Hfors) 1912, s. 143.
-FRID l. (numera bl. i bet. 1, men där numera vanl.) -FRED. (jul- 1637 osv. jula- 15271893. jule- 15671929) [fsv. iula friþer (i bet. 1 o. 2)]
1) (i fråga om ä. förh.) fred (se d. o. 4 c) som var lagligen av överheten påbjuden under jultiden (i allm. börjande på julaftonen o. slutande på ”tjugondedagen”); äv. om tid varunder dylik fred varade; äv. i allmännare anv., om de med julen förbundna, fredliga förhållandena, ”gudsfred”. Fførst lyses h[e]r jwla fridh såå at al dråp blanadh och blodhwite står j twæbøte jnnan th[etta] och xxde dagh[e]n. OPetri Tb. 325 (1527; uppl. 1929). BtSödKultH 12: 16 (i handl. fr. 1591). Erik .. anklagade .. Wellam för det han innan (dvs. under) julfriden honom öfwerfallit hade. BtÅboH I. 9: 2 (1637). Der hoos befaller Hennes K. Maj:t alle i gemeen, at de i denne Högtijd hålle en allmän Juhlefred, och sig enige och rolige emot hwar andre ställe. Stiernman Com. 2: 620 (1649). Genom julfredens inblåsande julafton 1727 vidtog ett för Malmö säreget bruk. SDS 1927, nr 350, s. 16. Celander NordJul 1: 116 (1928).
2) (†) om brott mot l. störande av julfreden. Befaltes Kemenererne vthsökie hoos honom saakören både för pusten och Julefriden. SthmTb. 10/1 1588.
3) (i sht i vitter stil) lugn o. ro l. frid under julen; känsla av frid som framkallas gm julens högtidsstämning. Swedberg SabbRo 176 (1704, 1710). Julefrid vill väl hvar man ha — åtminstone om julen. Topelius Sommarsjö 1: 140 (1897). Bergman Urs. 9 (1912).
-FRÖJD. (jul- 1785 osv. jule- 16901866) (i sht i vitter stil) julglädje. Swedberg SabbRo 336 (1690, 1710). Svedelius Lif 255 (1887).
-FÄGNAD. (jul- 18281841. jule- 1783) (numera föga br.) mat o. dryck (traktering) varmed ngn undfägnas under julen. VetAH 1783, s. 97. Atterbom (1841) i 3SAH 37: 74. —
-FÖRSÄNDELSE. i sht post. till julen o. med anledning av denna avsänd l. ankommande postförsändelse. Döss o. Lannge (1915). Nilsson FestdVard. 125 (1925).
-GALT. (jul- 1689 osv. jula- 1672. jule- 16981882)
1) om värklig galt som har samband med julhögtidens firande; dels (i fråga om förh. under den nordiska forntiden) om galt som vid midvinterfesten offrades till Frej, dels (mera tillf.) om galt ss. julgris (se d. o. 2). Rudbeck Atl. 2: 213 (1689). Broman HelsB 279 (1705). SvH 1: 276 (1903).
2) (i vissa trakter) ett slags stort julbröd (stundom bakat i form av en galt); jfr -KAKA a, -KUSE. Verelius Herv. 139 (1672). Det bröd, som kallas Jul-galt eller Jul-kuse, hvilken, som bekant, utgör den förnämsta kakan i Jul-högen. AJourn. 1820, nr 5, s. 2. En kaka, som kallas Julgalt och gömmes till våren, då den gifves åt de dragare, med hvilka vårarbetet skall förrättas. Afzelius Sag. 1: 3 (1839). Nilsson FolklFest. 216 (1915).
-GET. (jfr anm. sp. 235) till get utklädd följeslagare till julbocken. Keyland Julbröd 128 (1919). Celander NordJul 1: 306 (1928).
-GILLE. (jul- 1790 osv. jula- 18441891) (numera bl. dels folkligt, dels i fråga om ä. förh.) (större) julbjudning, julkalas. Möller (1790, 1807). När Per Brahe höll sina präktiga julgillen. VLS 174 (1887). Nilsson FestdVard. 125 (1925).
-GLÄDJE. (jul- 1785 osv. jula- 1893) glädje under julen l. som julen bringar; jfr -FRÖJD. Möller (1785; under weinachtsfreude). Nilsson FestdVard. 104 (1925).
-GLÖGG. glögg avsedd att förtäras under julen. SD 1892, nr 326, s. 1.
-GODT, n. (mindre br.) julgodter. På bordet framför soffan står (på julaftonen) dukadt fat vid fat med julgodt. Beskow Sag. 112 (1903). Acke OsannH 38 (1919). Östergren (1929).
-GODTER, pl., äv. (vard., i sht i barnspr.) -GODTA, r. l. f. godter avsedda att förtäras under o. med anledning av julen; i sg.: stycke av dylika godter. Jag (bjöd) honom på ett par äpplen och vad annat jag hade kvar av julgotter. SvD(A) 1929, nr 355, s. 6.
-GRAN. (jul- 1844 osv. jule- 1895 (i vers))
1) (jfr anm. sp. 235) julstång, julruska. Dybeck Runa 1844, s. 117. Celander NordJul 1: 68 (1928).
2) [jfr d. juletræ, t. weihnachtsbaum l. christbaum; anv. hänför sig till en från Tyskland redan på 1700-talet inkommen julsed som dock icke blivit allmän i Sv. förrän under senare hälften av 1800-talet] gran som till julen (vanl. på julaftonen) sättes in i ett rum o. smyckas med ljus, frukter, konfekt o. varjehanda prydnader (glitter, pappersflaggor o. d.) o. som sedan får stå kvar under hela l. större delen av julen; äv. om till julen på torg o. d. upprest, med elektrisk belysning prydd gran, vilken brukar stå kvar till tjugondedagen; jfr -TRÄD 3. Dansa kring julgranen, dansa ringdanser kring julgranen. Julgranar med ljus och äpplen. FADahlgren (1846) hos Dahlgren 2Ransäter 172. Julgranen med de mångfärgade brinnande vaxstaplarne och det skimrande glitterguldet uti. Blanche Våln. 381 (1847). Af ordalagen i brefvet tycks framgå, att detta (dvs. vid julen 1817) var första gången julgran förekom på Trestena. Fatab. 1909, s. 249. Kommunala julgranar skola i år (i Malmö) resas på Davidshallstorg .., Gustaf Adolfs torg (osv.). SDS(A) 1930, nr 308, s. 6.
Ssgr (till -GRAN 2): julgrans-fest. (i sht av förening o. d. hållen) julfest med tänd(a) julgran(ar) (o. ringdanser däromkring). DN 1894, nr 9121 A, s. 4. Dagen 1896, nr 7, s. 1.
-flagga, r. l. f. (pappers)flagga avsedd ss. julgransprydnad. GHT 1897, nr 295 B, s. 4.
-fot. fot (se d. o. 4 b) vari julgranen hålles upprättstående. GHT 1897, nr 295 B, s. 4.
-glitter. SmålP 1890, nr 151 A, s. 1.
-lampa. elektrisk lampa (vanl. i form av ett julgransljus) avsedd att anbringas i julgran. KatalInstallAsea 1931, s. 279.
-plundring. plundring av julgranen vid barnbjudning i slutet av julen (ofta på ”tjugondedagen”). Husmodern 1918, s. 30. Fogelqvist Minn. 39 (1930).
-GRIS. (jul- 1727 osv. jula- c. 1645c. 1880. jule- 16891929)
1) (numera knappast br.) gris som är född vid l. under jultiden. At S. Mårtens- eller Jula grijsar .. kunna icke wäl trifwas. IErici Colerus 2: 205 (c. 1645). Dalin (1852). särsk. i överförd anv., ss. skämts. benämning på person född vid l. under julen. Möller (1790, 1807). Dalin (1852; angivet ss. skämts.).
2) gris som gödes för att slaktas till julen. Rudbeck Atl. 2: 230 (1689). Celander NordJul 1: 16 (1928). särsk. i överförd anv., ss. mer l. mindre skymflig benämning på person.
a) (bl. ngn gg vard., skämts.) om mycket korpulent person. Hagberg Shaksp. 3: 303 (1848).
b) (i Finl., vard.) om person som går på besök på juldagen; jfr -SUGGA, -SVIN. Landsm. 1911, s. 397. FolklEtnSt. 1: 142 (1916).
3) (i vissa trakter) julbröd bakat i form av en gris (vanl. avsett för barn l. tjänare). Nilsson HallMus. 61 (1902). Keyland Allmogekost 1: 29 (1919).
-GRYTA.
1) (i vissa trakter) gryta med spadet för ”doppandet i grytan” (se DOPPA, v. 1 b α), ”doppgryta”.
2) om de grytor som frälsningsarmén låter hänga upp på torg, i gathörn o. d. för insamling av pänningmedel till julen. SvD(A) 1932, nr 350, s. 8.
Ssg (till -GRYTA 2): julgryte-insamling. SvD(A) 1926, nr 9, s. 11.
-GRÖT. (jul- 1772 osv. jula- 1863. jule- 17561859) gröt (numera vanl. i söt mjölk kokt risgrynsgröt, ofta med en däri lagd mandel) som enligt en allmän sed ingår ss. stående rätt i julaftonens festmåltid (o. som enligt bruket i vissa trakter ingen får smaka, innan han framsagt ett rim). Linné (1756) i 1LUÅ XIV. 2: nr 8, s. 16. Celander NordJul 1: 182 (1928).
Ssg: julgröts-rim. Wieselgren SvSkL 3: 503 (1835).
-GUBBE.
1) (i sht förr) person som utklädd uppträder i upptåg l. lek under julen; ”julbock”; ”jultomte”. Topelius Vint. I. 2: 247 (1862, 1880). Fogelqvist ResRot 214 (1926).
2) (jfr anm. sp. 235) i samband med julfirandet förekommande halmfigur avsedd att föreställa en gubbe; äv. (i vissa trakter av Finl.) om den första halmkärve (ofta i grovt antydd människogestalt) som bars in i stugan på julaftonen o. som mottogs festligt o. kringdansades. Hembygden(Hfors) 1910, s. 182. FolklEtnSt. 1: 222 (1916). Nilsson FestdVard. 134 (1925). Celander NordJul 1: 201 (1928).
-GUMMA, f.
1) (i sht förr) utklädd kvinnlig följeslagare till julgubben (se d. o. 1). MeddNordM 1893—94, s. 34.
2) (jfr anm. sp. 235) i samband med julfirandet förekommande halmfigur avsedd att föreställa en gumma. Rig 1921, s. 35. RedNordM 1927, s. 26.
-GUMSE. (jfr anm. sp. 235)
1) ett slags stort julbröd (stundom i gestalt av en gumse); julgalt (se d. o. 2). Dijkman AntEccl. 86 (1678, 1703).
2) i samband med julfirandet förekommande halmfigur avsedd att föreställa en gumse. Fatab. 1915, s. 39. Nilsson FestdVard. 149 (1925).
-GÅNG.
1) (jfr anm. sp. 235) julsed som bestod däri att ungdom på julaftonens eftermiddag (med tända bloss) gick omkring o. sjöng julpsalmer o. d. i gårdarna utanför dörrarna o. därvid trakterades (i sht med öl). Celander NordJul 1: 113 (1928).
2) (förr) kam. benämning på viss löneförmån som tillkom vissa tjänstemän o. d. (i sht präster) o. som bestod i rätten att upptaga bidrag till julen. KyrkohÅ 1908, s. 221 (c. 1777). VDAkt. 1800, nr 28. Herlitz Stadsförv. 1830 426 (1924).
-GÅVA. (jul- 1689 osv. jule- 16891849) [fsv. iula gava; jfr d. julegave] gåva som gives med anledning av julen; julklapp. Rudbeck Atl. 2: 232 (1689). Jag gaf min mentor till julgåfva ett grannt pipskaft. Tersmeden Mem. 1: 62 (c. 1780). (Tjänarna) betrakta julgåfvan, som en del af sin lön. Langlet Husm. 1021 (1884). RiksdRevStatsv. 1909, s. 217.
-GÄST. (jul- 1685 osv. jule- 1744) person som är gäst ngnstädes under julen. Wallenius Astr. 4 (1685). Wägner Norrt. 92 (1908).
-GÄSTABUD~002, äv. ~200. (jul- 1681 osv. jula- 1563c. 1750. jule- 15491750) (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) (större) julbjudning, julkalas, ”julgille”. GripshR 1549. Vid julgästabuden 1549 (brändes på Gripsholm) 126 stycken (vaxljus). Fatab. 1907, s. 96.
-GÄSTNING. (jul- 18391912. jula- 1530. jule- 1544 (: julegestningzpenninger)) särsk. (i fråga om äldre, i sht forn- o. medeltida förh.): underhåll (med karaktär av skatt) som konung l. ämbetsmän l. krigsfolk mottog(o) under julen; äv. om pänningar som erlades i stället för dylikt underhåll. Julagestning .. viij m(a)rk. HH XI. 1: 96 (1530). Då Kung Halfdan Svarte en gång var till julgästning på Hadeland. Nilsson Ur. I. 4: 9 (1839).
Ssg (förr): julgästnings-pänningar, pl. Almquist CivLokalförv. 3: 194 (i handl. fr. 1544).
-HALM. (jul- 1660 osv. jula- 1863. jule- c. 17501927) (jfr anm. sp. 235) halm som förr på julaftonen plägade utbredas på golvet i boningshusen o. i kyrkan för att få ligga kvar till julens slut. Murenius AV 451 (1660). Om man gifver boskapen att äta af Julhalmen, då den om våren första gången utsläppes på bete, skall den ej anfallas af sjukdomar eller skingras. AJourn. 1820, nr 5, s. 1. Fatab. 1913, s. 47. Nilsson FestdVard. 148 (1925).
-HARE. (ngt vard.) hare som skjutes till julen för att förtäras under denna. SUFinlH 5: 270 (1618). Östergren (1929).
-HELG. (jul- 1790 osv. jula- 15291644. jule- 1561c. 1755) [fsv. iula hälgh] urspr. o. eg. om hela den tid under vilken den påbjudna julfriden varade: tiden från o. med d. 24 december till d. 7 l. 13 januari, jultiden; ofta om en kortare tidrymd, antingen slutande med det gamla året eller (o. numera vanl.) med annandag jul l. omedelbart på denna följande helgdag (när sådan förekommer). G1R 6: 328 (1529). Svart G1 14 (1561). Strax efter Jule-Helgen och Ny-års dagen. Nordberg C12 1: 446 (1740). Lycklig continuation af en god julhelg och der på följande välsignadt nyår. Linné SvArb. 1: 464 (1775). Östergren (1929).
-HELGD. (jul- 16761834. jule- 15241694) [y. fsv. iulehälghdh (HBrask i G1R 3: 422)] (†) = -HELG. G1R 1: 280 (1524). FörarbSvLag 1: 21 (1687). KKD 7: 289 (c. 1725). Välsigne Gud Eder .. med en glad .. Julhelgd! Stenhammar Riksd. 1: 182 (1834).
-HELGDAG~02, äv. ~20. (jul- 1808 osv. jula- 1594. jule- 16461689) var särskild av julhögtidens (omedelbart efter varandra följande) helgdagar. Under, förr äv. i julhelgdagarna. Rääf Ydre 3: 410 (i handl. fr. 1594). I Julhelgdagarne. DA 1808, nr 3, s. 7.
-HORN. (i fråga om ä. förh.) om på runstav avbildat dryckeshorn ss. symbol för julen. Rudbeck Atl. 2: 617 (1689). Fatab. 1921, s. 24.
-HÄLSNING. muntlig l. (vanl.) skriftlig hälsning med anledning av julen; äv. i namn på vissa (i sht religiösa) publikationer som utgivas till julen o. med anledning av denna. Idun 1889, s. 474. Julhälsningar till församlingarna från präster i Uppland. (1905; boktitel).
-HÖG, r. l. m. (jul- c. 1750 osv. jula- 18631895. jule- 1843) (jfr anm. sp. 235) hög av olika slags julbröd vilken på julaftonen plägade uppläggas på julbordet framför varje hushållsmedlems (äv. tjänares) plats för att sedan i allm. ligga kvar under hela julen o. vari i vissa trakter brukade ingå äv. ett julljus, julgodter o. d., i somliga trakter äv. andra födoämnen än bröd (ss. ost, skinka, fårlår). Murbeck CatArb. 1: 97 (c. 1750). Knorring Torp. 1: 49 (1843). FolklEtnSt. 1: 224 (1916). Celander NordJul 1: 166 (1928).
-HÖGTID~02, äv. ~20. (jul- 1662 osv. jule- 15401929) [fsv. iula höghtidh (l. höktidh)] Under, förr äv. i l. om julhögtiden. 2VittAH 8: 110 (i handl. fr. 1540). Bondepract. A 8 a (1662). (Gud) gifwe dig en frögdefull Juhlehögtijd. JNyman (1704) hos Levertin 10: 41. Östergren (1929).
-HÖS. (jul- 1882 osv. jula- 18631926) (i fråga om ä. förh.) kokt, (lätt) saltat (o. rökt) svinhuvud serverat ss. l. avsett till anrättning på julbordet (där det förr i vissa trakter liksom julhögarna kvarstod under hela julen); äv. om avhugget svinhuvud avsett att användas till dylik anrättning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 175 (1863). Julqväll. 1882, s. 2. Nilsson FolklFest. 208 (1915). Suneson GGrund 199 (1926).
-INSAMLING ~020. insamling av pänningar o. d. till julen till förmån för fattiga l. nödlidande o. d. SvD(A) 1922, nr 332, s. 8.
-KAKA. (jul- 1659 osv. jula- 1693. jule- 1685c. 1880) kaka l. bröd som bakas till julen o. med anledning av densamma.
a) (jfr anm. sp. 235) kaka l. bröd av julbaket; i sht om den i julhögen underst liggande o. tillika största o. förnämsta kakan, vilken i vissa trakter kom till användning vid rituella handlingar, i sht vid sådden ss. ”såkaka” l. ”vårlev” (varvid den nedlades i första plogfåran l. förtärdes ute på åkern av arbetsfolk o. dragare l. söndersmulades o. blandades i utsädet); jfr -GALT, -KUSE. ConsEcclAboP 337 (1659). Nilsson FolklFest. 211 (1915). Keyland Allmogekost 1: 93 (1919).
b) bag. till julen bakad, stor, rund kaka av finare vetedeg med russin (l. korinter), suckat m. m.; äv. i uttr. engelsk julkaka. Langlet Husm. 457 (1884).
c) om de finare bakvärk (klenäter, mandelmusslor o. d.) som bakas till julen; i sht i pl. —
-KAKTUS. benämning på kaktus av släktet Epiphyllum Haw., vars arter vanl. blomma vid jultiden; i sht om (individ av) arten Epiphyllum truncatum Haw. Sonesson HbTrädg. 1004 (1919). Dahl Thomsen 73 (1923).
-KALAS. (jul- 1807 osv. jula- 1929. jule- 1754) (ngt vard.) (större) julbjudning. Hagström Herdam. 2: 76 (cit. fr. 1754). MinnGPrästh. 5: 263 (1929).
-KALENDER. (i sht förr) litterär kalender som utgives till julen o. med anledning av densamma. ÖresundP 1847, nr 1, s. 2. En illustrerad kristlig julkalender. NerAlleh. 1886, nr 171, s. 4. Barnens stora julkalender. (1910; titel på julpublikation).
-KLAPP, se d. o. —
-KLOCKA. (jul- 1926. jule- 1685)
1) (tillf.) om kyrkklocka som ringer in julen. Spegel GW 162 (1685).
2) föremål i form av en kyrkklocka i miniatyr, avsett att tjäna ss. prydnad inomhus under julen (särsk. ss. julgransprydnad). SvD(A) 1926, nr 333, s. 5.
-KLUBBA, r. l. f. (jul- 16791896. jule- 16481928) (jfr anm. sp. 235)
1) vid nedre ändan av ett i taket fäst rep fastbunden, fritt nedhängande träklubba avsedd att användas i leken ”julklubban” (se 2 nedan). Ekeblad Bref 2: 407 (1663). Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Fatab. 1927, s. 187.
2) i sht i sg. best., benämning på jullek som i allm. tillgick på så sätt att en person lade sig på rygg, så att han hade bröstet midt under ”julklubban” (se 1 ovan), varefter han, sedan en skål o. d. med öl o. d. satts i hans ena hand, skulle med den fria handen söka sätta klubban i sådan svängande rörelse omkring huvudet, att den utan att vidröra detta fortfor att svänga, medan han tömde skålen (varvid icke en droppe fick spillas). Brasck Apg. L 2 b (1648). Dybeck Runa 1844, s. 123. Celander NordJul 1: 301 (1928).
-KLÄNNING. (jul- 1559. jule- 15511556) särsk. (†): (i avlöningsförmån ingående) vinterdräkt avsedd att tagas i bruk vid julen. G1R 22: 425 (1551). Därs. 26: 620 (1556). (Fjädermakaren skall årligen få) penninger tuhundrade marc ortiger, en julclädning och sommarclädningh. Därs. 29: 608 (1559).
-KNUTA. (jul- 1921. jula- 18881925) [sv. dial. (Skåne) julaknuda] (i fråga om ä. julseder bland allmogen i vissa trakter av Skåne) i kläder utstyrd halmkärve l. paket med ngt värdelöst föremål (t. ex. ett vedträ) l. med en mindre (ofta skämtsam l. satirisk) present som på julaftonen plägade kastas in i ”stugan” av ngn av grannarna l. av ngn av familjens egna medlemmar; äv.: träkloss l. vedträ som, försedd (försett) med inskription l. en vidfäst skrivelse brukade skickas omkring från gård till gård på knutsdagen. Karlin KultM 21 (1888). Nilsson FestdVard. 131 (1925).
-KONST. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) i pl.: jullekar. 4GbgVSH V—VI. 4: 83 (1903). FoF 1915, s. 192.
-KONUNG. (jul- 17821814. jule- 1692) (†)
1) om Kristus. Hwar ästu Jule Konung blid. Tiällmann Profvis. B 8 a (1692; i trettondedagsvisa; anfört ss. yttrat av de vise männen).
2) om person som i julupptåg föreställer (tänkes föreställa) konung; särsk.: bönkonung. Möller (1782; under bohnenkönig). Heinrich (1814).
-KORS. (jul- 1844 osv. jula- 1863. jule- 1689) (jfr anm. sp. 235)
1) korstecken som man vid julen brukade rita l. rista över dörrar l. portar l. grindar o. d. (ss. skyddsmedel mot fruktade övernaturliga makter). Dybeck Runa 1844, s. 117.
2) (mer l. mindre utsirat l. utstyrt) kors l. hjulkors av trä (mera sällan av annat material, ss. halm) som vid julen plägade sättas upp vid gården, ofta i toppen av en julstång; äv. om julstång med dylikt därå anbragt kors. Rudbeck Atl. 2: 231 (1689). Dybeck Runa 1844, s. 117. På många av .. (Gotlands) bondgårdar är julkorset rest antingen på taket eller på en stång inne på gårdsplanen. Landsm. VIII. 3: 299 (c. 1900). Celander NordJul 1: 68 (1928).
3) ljusstake i form av ett kors. Celander NordJul 1: 136 (1928).
4) julbröd i form av ett kors. Nilsson HallMus. 61 (1902). Det viktigaste brödet (vid julbaket i Bjuråker) var ”julkorset” eller ”korsbullen”. Fatab. 1919, s. 33.
-KORT, n. kort med (skriven l. tryckt) julhälsning l. tillönskan om en god jul; särsk. om dylikt för postbefordran avsett (brev)kort, på ena sidan vanl. försett med en (färglagd) bild, oftast anknytande sig till julhögtiden. Jul- och Nyårskort i rikhaltigt sortiment. SmålP 1890, nr 151 A, s. 1 (i annons). SD(L) 1905, nr 3, s. 4. Döss o. Lannge (1908).
-KORV. jfr -MAT. Tenow Solidar 3: 10 (1907).
-KOST. (jul- 1657 osv. jula- 16591928. jule- 16711929)
1) kost som förtäres l. är avsedd att förtäras under julen; äv. (jfr anm. sp. 235): kost som under julen stod framsatt på julbordet, julhög. Hwar och Een Lapp beflijtar sigh hafwa een feet Iuulekost (på juldagen). Landsm. XVII. 1: 27 (1671). Huru wåre fordom, oc än i dag uppå landet gemene man, låta stå Julekosten uti de 19 dygn alt stadigt på borde. Rudbeck Atl. 2: 296 (1689). FolklEtnSt. 1: 228 (1916). Lagerlöf Troll 2: 102 (1921).
2) (i fråga om ä. förh.) sammanfattande benämning på allt det som (ss. gåva l. vederlag) till julen plägade givas till vissa tjänstemän, till arbets- o. tjänstefolk o. till fattiga (i första hand livsmedel, ofta äv. ull, lin, klädesplagg o. d.). Murenius AV 342 (1657). I Julekost (erhåller pastor av var skattlapp) ett Lisp. kött eller fisk, samt en Renost efter hvar 30:de Renko. Zetterstedt SvLappm. 1: 194 (1822). Derjemte befinnes soldaten .. hafva förbehållit sig rätt till .. julkost (osv.). BtRiksdP 1869, I. 1: Landtförsv-Org. 1: 41. Herdin Upps. 1: 50 (1926; i fråga om förh. på 1600-talet). Celander NordJul 1: 98 (1928).
-KRONA. (ljus)krona avsedd att användas under julen; i sht (jfr anm. sp. 235) om (vanl. med prydnader försedd) krona utan ljus (i allm. av halm) som under julen brukade vara upphängd i ”stugans” tak (takhimmel). Dybeck Runa 1844, s. 118.(julaftons-)kvällen klädde man julkronan och tände den. 4GbgVSH V—VI. 4: 82 (1903). Celander NordJul 1: 133 (1928). Flera julkronor av olika typ; däribland en av fransade tygremsor. RedNordM 1929, s. 22. Julkronorna böra förfärdigas av halm efter ej fullt mogen råg. UpplFmT 11: 128 (1931).
-KRUBBA(N). (i fråga om förh. i katolska länder samt ä. förh. i Sv.) om (särskilt inrättad lokal för) vid julen anordnad dramatisk l. tablåartad framställning av herdarnas tillbedjan av kristusbarnet i krubban m. m. (Lundin o.) Strindberg GSthm 42 (1880). Hirn Barnlek 389 (1916).
-KUBB, äv. -KUBBE. [jfr eng. yuleblock, -log, ävensom t. christblock] (jfr anm. sp. 235) vedkubb l. vedstock som förr på julaftonen plägade läggas i den öppna spisen o. i allm. icke förbrunnit förrän (större delen av) julen var över. Serenius (1734; under yule). Landsm. 1911, s. 510.
-KUS, m. [senare ssgsleden torde vara en sidoform till KUSE] (†) väl eg.: ”julkuse”; anträffat bl. ss. smeknamn på ung pojke. Rondeletius 53 (1614).
-KUSE, r. l. m., förr äv. -KUSA. (jul- 1734 osv. jula- 18631895) (i vissa trakter) benämning på ett slags julbröd av växlande storlek o. form, numera vanl. bakade av finare vetedeg (stundom med saffran) o. ofta i form av (korslagda) s-formiga figurer. Serenius (1734; under yule). Stiernstolpe Arndt 3: 60 (1808). Lagerlöf Holg. 2: 416 (1907). Keyland Julbröd 100 (1919).
-KVÄLL. (jul- c. 1820 osv. jule- c. 17501929) i sht i sg. best.
1) aftonen l. kvällen före juldagen, julaftonens kväll. VärmlFörrNu 1927, s. 30 (c. 1750). Tegnér (WB) 3: 49 (c. 1820). Julqvällen, en dikt i Tre Sånger. Runeberg (1841; boktitel). På Julqvällen stod glädjen högt i tak hos mina Små. Atterbom (1842) i 3SAH 37: 134. Nilsson FestdVard. 144 (1925). jfr: Julqvällen (1881; titel på jultidning).
2) (i vissa trakter) juldagens (afton o.) kväll, juldagskvällen. Sundén (1885). Keyland Julbröd 92 (1919).
-KYRKA(N). (i Finl.) gudstjänsten på julmorgonen, julottan. FolklEtnSt. 1: 231 (1916).
-KÄRVE. sädeskärve (nästan alltid havrekärve) som vid julen (vanl. på julaftonen) utsättes till fåglarna. NordIllBarnt. 1873—74, s. 47. Rig 1920, s. 170. Celander NordJul 1: 79 (1928).
-LEDIG. (ngt vard.) som har fritt under julhelgen (från sitt vanliga arbete, särsk. från skolan); ofta i n. sg. obest. i substantivisk anv., särsk. i uttr. ha(va) l. få julledigt. SvD(A) 1914, nr 343, s. 12. En julledig sjöman. Mörne KlasK 120 (1923).
-LEDIGHET~002 l. ~200. Östergren (1929).
-LEK. (jul- 1689 osv. jula- 1929. jule- 16441847) lek som brukar lekas (i sht vid samkväm) under julen; utom i fråga om ä. förh. numera nästan bl. om danslekar o. pantlekar. Leka, äv. göra jullekar. Kalff HPedersson A 2 b (1644; bildl.). Rudbeck Atl. 2: 232 (1689). Om afton, då hela hofvet var vid ett godt humeur, skulle jullekar lekas; man började med blindbock, så med låna eld. GJEhrensvärd Dagb. 1: 363 (1779). Om aftonen spelte vi kort och gjorde jullekar till 11 om kvällen. EGGeijer (1800) i MoB 7: 9. Celander NordJul 1: 296 (1928).
-LEKTYR. Idun 1895, s. 388.
-LEV. (jfr anm. sp. 235) (visst slag av) julbröd. Wistrand NordMAllmog. 40 (1909). Keyland Julbröd 53 (1919). Var och en (fick) sin julhög: en vörtbrödskaka .., en kringla i hjulmönster (julleven), en pepparkakstupp (osv.). Fogelqvist Minn. 17 (1930).
-LIK, adj. som har det utseende l. den l. de egenskaper som man förbinder med julen. Det såg ej mycket jullikt ut. Sundblad Ups. 221 (1884). Vädret var .. icke direkt jullikt. SvD(A) 1921, nr 336, s. 3.
-LIMPA. (jfr anm. sp. 235) julbröd som utgöres av en limpa. Schultze Ordb. 2776 (c. 1755). Keyland Allmogekost 1: 53 (1919).
-LITTERATUR. till julen utkommande litteratur; i sht sådan som lämpar sig till l. är avsedd ss. jullektyr. Bokhandeln öfverhöljes af jullitteraturens dagsländor. ÖresundP 1847, nr 2, s. 2. Lundin NSthm 152 (1888).
-LJUS, n. (jul- 1679 osv. jula- 1863. jule- 16891929) (ofta flerarmat) ljus (numera i allm. av stearin, i sht förr av talg l. vax) avsett att användas under jultiden, i första hand på julkvällen. Rudbeck Atl. 1: 695 (1679). Julljus stöptes (i Rackeby i Västergötl.) med lika många grenar som barnens antal. VgFmT II. 10: 99 (1909).
-LOV, n. skollov som börjar strax före julen o. varar över denna; stundom allmännare: julferier, julledighet. Tegnér (WB) 6: 63 (1830). Ständerna hade också nu kommit öfverens att taga sig jul-lof. Malmström Hist. 3: 198 (1870). Lundin StockhMinn. 1: 134 (1904).
-MARKNAD. (jul- 1793 osv. jule- 17711880)
1) konkret: marknad som hålles vid jultiden; särsk. om i Stockholm på Stortorget vanl. under 12—14 dagar före jul hållen marknad, där (i sht för barnen) lämpliga julklappar (leksaker o. d.) saluhållas. DA 1771, nr 7, s. 4. (Boken säljes) uti Bokstånden i Julmarknaden (i Sthm). Därs. 1808, nr 2, s. 5. Strax före jul gick man på Stortorget och såg på julmarknaden med dess lockande trästånd. Laurin 1Minn. 52 (1929). Skansens julmarknad den 14 december var livligt besökt. Fatab. 1931, s. 275.
2) (mera tillf.) abstr.: handelsrörelse l. omsättning till julen o. med anledning av denna. Julmarknaden har i år varit mycket lifligare än under sistförflutna åren. SDS 1882, nr 598, s. 2. Östergren (1929).
-MAT. (jul- 1882 osv. jule- 1898) mat som ätes l. är avsedd att ätas under julen o. vari ss. stående beståndsdelar enligt gammal sed ingår ett flertal anrättningar av svin (ss. julskinka o. svinhuvud, fläskkorv, sylta m. m.), ävensom lutfisk, julgröt o. vissa bakvärk, ss. klenäter, krokan m. m. Julqväll. 1882, s. 2. På hösten kom den stora slakten, som förde med sig beredningen av julmat i många former. Linder Tid. 17 (1924; i fråga om förh. på 1860-talet).
-MORGON. (jul- c. 1770 osv. jula- 16881792. jule- 16881891) juldagens morgon; i sht i sg. best. Spole Alm. 1688, s. 18. Nilsson FestdVard. 144 (1925).
-MÅLTID~20 l. ~02. (jul- 18781925. jule- 1681) måltid som intages under jultiden; särsk. (i sht i sg. best.) om julaftonens festliga huvudmåltid. Verelius 135 (1681). Landsm. 1911, s. 394. Nilsson FestdVard. 128 (1925).
-MÅNAD. (jul- 1608 osv. jula- 1640. jule- c. 16451745) benämning (använd i almanackan t. o. m. år 1900) på december månad; jfr KRISTMÅNAD. Forsius Alm. 1608, s. 27. Nilsson FolklFest. 151 (1915).
-MÄLD. (jul- 1838. jula- 1926) (jfr anm. sp. 235) spannmål som males till julen (julbaket). AB 1838, nr 222, s. 3. Suneson GGrund 79 (1926).
-MÄSSA, r. l. f. (i sht i fråga om katolska förh.) mässa l. gudstjänst hållen för firande av julen. S. Telesphorus, den siuende Biskopen i Rom, hvilken .. förordnat trenne Julmessor. Burman Alm. 1721, s. A 7 a. särsk. (folkligt o. folklor.) om de dödas ”julnattsmässa”. Mitt på julnatten är kyrkan alltid upplyst någon stund. De döda hålla då sin julmässa. Landsm. 1911, s. 396.
-NATT. (jul- 1708 osv. jula- c. 1540. jule- 16621899) [fsv. iula nat] natten mellan d. 24 o. 25 december, natten till juldagen. OPetri Kr. 60 (c. 1540). Bendz Landsv. 95 (1916).
Ssg: julnatts-mässa, r. l. f. under julnatten hållen mässa l. gudstjänst; dels i fråga om katolska förh., dels (folkligt o. folklor.) i uttr. de dödas julnattsmässa, gudstjänst som enl. äldre folktro de döda hålla i kyrkan under julnatten. Wirsén Ton. 31 (1893). De dödes julnattsmässa. Nilsson FolklFest. 230 (1915).
-NUMMER. till julen utkommande (bland årgångens övriga nummer icke inräknat) nummer av tidning l. tidskrift (i allm. med särskild utstyrsel o. för julen lämpat innehåll). Iduns julnummer. Idun 1889, s. 469. Det var .. inte ett julnummer av tidningen utan ett vanligt, tunt veckonummer. Siwertz JoDr. 260 (1928).
-NÖJE. DA 1825, nr 16, s. 1. Halmfigurer, gubbar eller bockar, som (hos allmogen) spelade en så stor roll vid julen i julnöjena. Nilsson FestdVard. 137 (1925).
-NÖTTER, pl. nötter som äro avsedda för förtäring under julen o. som i vissa trakter i sht i ä. tid spelade en roll vid förlustelserna under julen gm att användas till vissa gisslekar o. d. Fatab. 1927, s. 189. Celander NordJul 1: 14 (1928).
-OS. (jul- 17641895. jule- 1776) (numera bl. i vitter stil, arkaiserande) eg.: dunst l. ånga av julen; bildl., om av julens (sällskapsliv med dess) överflöd i mat o. dryck framkallat tillstånd av dästhet o. olust, förr äv. om själva sällskapslivet under julen. Botin Utk. 642 (1764). Uti en lyckelig stund är nu juhle oset slutat med sine active och passive visiter, dag in och ut. Linné Bref I. 2: 364 (1776). Bed Mullberg, efter öfvergångit Julos, skrifva litet vidlyftigare, och ej med sin vanliga Laconiska stil. SEGeijer (1803) hos Wrangel TegnKärlekss. 64. Levertin II. 1: 20 (1895).
-OST. ost avsedd att ätas under julen. SmålP 1880, nr 147, s. 1. Celander NordJul 1: 168 (1928).
-OTTA. (jul- 1678 osv. jula- 1691. jule- 15691689) [fsv. iula otta (i bet. 1)] Hiuulotta. Columbus Ordesk. 21 (1678; uppl. 1908; utan angiven bet.).
1) (numera mindre br.) julmorgon (urspr. o. eg. bl. om den tidigare delen); äv. (numera bl. ngn gg i sg. best.) i adverbiell anv. Jule otte looth Wår herre sigh födhe. 2Saml. 9: 157 (i handl. fr. 1569). Man trodde .., att den, som först kom hem från kyrkan julottan, skulle först få sluta sin plogand om våren. Lilljebjörn Minn. 124 (1874).
2) på juldagens morgon hållen gudstjänst, juldagens ottesång; äv. i utvidgad anv., om offentlig, mer l. mindre ideellt betonad julfest som hålles på julmorgonen. Gå, fara i l. till julottan. Hålla julotta. På väg till julottan. I julottan, förr äv. om julotta(n). BtÅboH I. 6: 131 (1633). Liusen som uptändas .. uti kyrkona om Jul-ottan. Broman Glys. 3: 24 (c. 1730). Vem predikar i julottan? Östergren (1929). Julotta i Folkets hus festsal juldagen klockan 7 f. m. Arbetet 1933, nr 296, s. 14 (i annons).
-OTTESÅNG. (jul- 17901838. jule- c. 1600) (†) = -OTTA 2. Bureus Suml. 26 (c. 1600). Atterbom Lyr. 2: 352 (1838).
-PAPPER. (jfr anm. sp. 235) = -ARK. OoB 1899, s. 289. 2NF 14: 162 (1910).
-POST. post bestående av julförsändelser. Den amerikanska julposten till Sverige. SvD(A) 1914, nr 343, s. 8 (rubrik).
-PREDIKAN. (jule- 16961749) vid juldagens ottesång l. högmässa hållen predikan. Swedberg SabbRo 249 (1696, 1710). Lind 1: 1793 (1749).
-PRESENT. julgåva. Sturzen-Becker Sthm 36 (1844). Nilsson FestdVard. 133 (1925).
-PSALM. (jul- 1690 osv. jula- 1863. jule- 16351879) psalm avsedd för julhelgdagarna. Schroderus Os. III. 2: 255 (1635). Östergren (1929).
-PUBLIKATION. konkret; jfr -TIDNING 2.
-PYTTA. (jfr anm. sp. 235) fågelfigur av halm l. trä som under julen var upphängd i stugans tak, ”julduva”; äv. om halmfigur som förekom i vissa jullekar; särsk. i uttr. taga (fatt på) julpyttan, locka julpyttan, ss. namn på ifrågavarande jullekar. Fatab. 1908, s. 85. FoF 1915, s. 192.
-PÄNNING, vard. äv. -PÄNG. (jul- 1734 osv. jule- 17021905) pänningsumma erhållen (ss. gåva, förr äv. ss. löneförmån) till (l. under) julen; äv.: pänningsumma avsedd att användas till julens firande, inköp av julklappar o. d.; numera nästan bl. i pl. Herr Comminister får snart så mycket i sina Juhle Penningar som jag i mine Påske Pen(n)i(n)g(a)r. VDAkt. 1702, nr 63. Gesällerna (fingo) af sin mästare sina vanliga julpenningar i små förseglade paketer. Blanche Våln. 419 (1847). Då han utdelat den vanliga julepenningen. Annerstedt Rudbeck Bref cclii (1905; efter handl. fr. 1697).
-RENGÖRING~020. rengöring (inomhus) till julen. AB(L) 1895, nr 280, s. 2. Celander NordJul 1: 55 (1928).
-RO, r. l. f. (jul- 1751 osv. jula- 1696. jule- 16961864)
1) (numera bl. tillf.) vila l. ledighet från arbete under julen; äv.: julfrid (se d. o. 3). Swedberg SabbRo 241 (1696, 1710). Slik hednisk frögd tar bort tin rätta Jule-ro. Österling Lärops. 14 (1724). Mitt under Jul ron kommer jag och förstör (dvs. stör) min Professor med all min okunnoghet i Chymien. CAEhrensvärd Brev 1: 8 (1779). Den idoge Landtmannen är oafbrutit i rörelse efter den långa Julron. VexjöBl. 1846, nr 3, s. 1. Cannelin (1921).
2) (†) förströelse l. förlustelse under julen, julnöje. Tersmeden Mem. 4: 112 (1751). (Drottning Kristina) lät .. 1651, vid Trettondedagstiden, på Upsala slott till julro uppföra ett sällskapsspel. Atterbom Minnest. 1: 18 (1847). Dalin (1852).
-ROS, r. l. f. [jfr d. julerose] bot. o. trädg. särsk. om art l. individ av det i Sv. odlade l. förvildade växtsläktet Helleborus Lin. (som blommar under vintern, i sht vid jultiden); äv. om blomma av dylik växt; särsk. om (individ av) arten Helleborus niger Lin. Ingemann Nov. 4: 354 (1874). Abelin MTr. 98 (1902). BotN 1914, s. 254. jfr: Jul-rosor. (1885; titel på jultidning).
Ssg (bot. o. trädg.): julros-prusta, r. l. f. (individ av) arten Helleborus niger Lin. FolkskV 1901, s. 159. Sundius HbTrädg. 132 (1901).
-ROVA. (jul- 18421847. jule- 1750) (†) benämning på viss jullek. Ihre Superstit. 32 (1750). SvForns. 3: 430 (1842). SKL (1847).
-RUS. (jul- 1846. jule- 18201924) rus under julfirande. Hvar enda kämpe tog sig ett ärligt julerus. Tegnér (WB) 5: 124 (1820). Böök ResSv. 109 (1924).
-RUSKA, r. l. f. (jfr anm. sp. 235) julstång med i toppen kvarsittande (l. fastsatt) yvig, grön ruska; vanl. i pl. NordT 1902, s. 269. Celander NordJul 1: 68 (1928).
-RÄNTA, r. l. f. (förr) = -KOST 2. ConsEcclAboP 383 (1659). Celander NordJul 1: 98 (1928).
-RÖNN. (jfr anm. sp. 235) ett slags julkors vars stam (o. stomme) i allm. utgjordes av en rönn o. som på julaftonen brukade uppsättas på gödselhögen. Fatab. 1919, s. 139. Rig 1932, s. 132.
-SED. till julfirandet knuten (folk)sed. Svea 1861, s. 179. Backman Dickens Pickw. 1: 453 (1871). UpplFmT 11: 127 (1931).
-SKATT. (jul- 1655 osv. jule- 16551687) (i fråga om ä. förh.) kam. benämning på skatt som uppbars vid tiden före jul. RP 16: 166 (1655). LMil. 2: 85 (1687). Herlitz Stadsförv. 1830 239 (1924).
-SKINKA. jfr -MAT. Rudbeck Atl. 2: 310 (1689). Nilsson FolklFest. 207 (1915).
-SKYLTNING. skyltning som med särskild hänsyn till allmänhetens julinköp anordnas i butikerna ngn tid före julen, numera i allm. till söndagarna (vanl. sista l. näst sista söndagen) före jul; äv. mer l. mindre konkret, om de därvid gjorda anordningarna (stundom med inbegrepp av de utställda varorna). Med mycket få undantag deltogo alla butiker vid de stora affärsgatorna i julskyltningen. AB(L) 1895, nr 294, s. 5. Julskyltningen i butikfönstren ådrog sig .. berättigad uppmärksamhet. GHT 1897, nr 289 A, s. 3. —
-SLAKT. slakt som göres till julen o. med anledning av denna. Sundblad GBruk 7 (1881). Carlsson Dagsv. 117 (1927).
-SLANT. (vard.) jfr -PÄNNING. (Julmarknaden i Stockholm bereder) tillfälle för fattiga stadsbor att förtjäna en julslant som försäljare. 2NF 36: 825 (1924). SvD(A) 1929, nr 330, s. 10.
-SNÖ. (jul- 1898 osv. jule- 18711929) (i sht i vitter stil) snö som faller till l. under julen l. som betäcker marken under julen. NerAlleh. 1871, nr 17, s. 1. Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Heidenstam NDikt. 9 (1899, 1915).
-SOVEL. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ”sovel” (salt fläsk o. kött samt korv) som på julaftonen kokas tillsammans för erhållande av spadet till ”doppandet i grytan”. Sundblad GBruk 131 (1881). Celander NordJul 1: 88 (1928).
-SPEL.
1) (jfr anm. sp. 235) (stjärngosse)upptåg, ofta med mer l. mindre dramatisk prägel, vilket plägade utföras under julen. 2VittAH 19: 83 (1836, 1850). SvD(A) 1933, nr 4, s. 7.
2) (i fråga om förh. under medeltiden l. den tidigare delen av nyare tiden) litt.-hist. andligt skådespel avsett att uppföras under julen. Valentin Musikh. 1: 111 (1900). Schück AllmLittH 3: 379 (1921).
-SPÖKE. (jul- 1912. jula- 19151921) [jfr sv. dial. (Skåne) julaspöge] (i fråga om förh. i Skåne) utklädd person (l. människoliknande figur) som går (resp. skickas) omkring i bygdens gårdar under julen; julgubbe. Norlind AllmogL 517 (1912). FoF 1921, s. 50.
-STEK, r. l. f. (jul- 1652 osv. jule- 17261737)
1) (numera bl. tillf.) jfr -MAT. Scherping Cober 2: 430 (1737). Dalin (1852).
2) (i Finl., förr) urspr. om det kött, sedermera om sammanfattningen av de matvaror o. d. som präst uppbar i sin församling till julen. Att prosten ”knapt låter sig nöija medh mindre än een fiärdendeehls oxe gifwes honom til Juuhlsteek ..”. Cederlöf FinlPräst. 281 (i handl. fr. 1652). ConsAcAboP 5: 367 (1683). PH 1: 649 (1726). Därs. 3: 1994 (1743). Schybergson FinlH 2: 72 (1889; i fråga om förh. 17211741).
-STILLA, adj. (i vitter stil) som utmärkes av den stillhet o. ro som julen bringar; i uttr. det är l. blir o. d. julstilla (ngnstädes). Det vart varmare och mera julstilla i stugan, tyckte hon, när det brann ljus. Larsson i by LandtlH 175 (1925). Östergren (1929).
-STJÄRNA. (jul- 1848 osv. jule- 18641869)
1) (i sht i religiöst spr.) vanl. i sg. best., om den stjärna som (enl. Mat. 2: 2 ff.) visade sig vid Kristus’ födelse o. ledde ”de vise männen” till honom; äv. i allmännare anv., om under julen (julnatten) klart lysande stjärna. Julestjernan ser huldrikt ner / På Romas mörknande kullar. Snoilsky 1: 158 (1864, 1869). Östergren (1929). jfr: Julstjernan. (1848; namn på tidning).
2) om stjärnformigt föremål som är avsett att användas i samband med julens firande.
a) (jfr anm. sp. 235) ”stjärna” av papper o. d. som med däri insatt o. tändt ljus användes vid vissa upptåg l. förlustelser under jultiden (ss. stjärngossarnas kringvandring). Karlin KultM 21 (1888). Hembygden(Hfors) 1913, s. 145 (1894). En af stjärnsångare använd s. k. julstjärna. RedNordM 1910, s. 24.
b) om stjärnformigt prydnadsföremål avsett att sättas upp i toppen av julgran l. att med l. utan insatt ljus under julen anbringas i fönster l. dörröppning o. d. Östergren (1929).
3) bot. o. trädg. den i Mellanamerika inhemska, i Sv. i växthus odlade o. ofta ss. dekoration vid julen använda örten Euphorbia pulcherrima Willd. (Poinsettia pulcherrima (Willd.) Graham), som har stora, blodröda, i stjärnformiga samlingar sittande högblad; äv. om själva den röda bladsamlingen. 2NF 7: 1058 (1907). Lindman ViVBl. 398 (1913). Petersens Austr. 17 (1924).
-STOCK. (jfr anm. sp. 235) jfr -KUBB. Nilsson FolklFest. 195 (1915). Celander NordJul 1: 162 (1928).
-STUGA. (jul- 1737 osv. jule- 18441929) (jfr anm. sp. 235)
1) om det för julens firande iordningställda o. prydda förnämsta rummet (”stugan”) i boningshuset. Dybeck Runa 1844, s. 118. Nilsson FestdVard. 152 (1925).
2) i ”julstuga” (i bet. 1) under julen (i sht av ungdom) hållet samkväm l. ”gille”, varvid allehanda lekar o. upptåg plägade förekomma. HdlCollMed. 18/2 1737. (Annandag jul) ske besök vänner emellan och julstugor hållas af ungdomen, som sedan vara alla helgedagsaftnar. Lönqvist Bara 8 (1775). Cavallin Herdam. 3: 141 (1856). Celander NordJul 1: 294 (1928).
-STÅNG. (jfr anm. sp. 235) benämning på var särskild av de utom i toppen kvistade o. skalade granar som under julen plägade vara uppresta ute på gårdsplanen (ofta vid porten l. förstugukvisten); vanl. i pl.; äv. om stång med julkors. Linné Ungd. 2: 265 (1734). Nilsson FestdVard. 146 (1925). Celander NordJul 1: 68 (1928).
-STÄDNING. jfr -RENGÖRING. Landsm. 1907, s. 90.
-STÄMNING. feststämning (med ro o. frid) som julen väcker l. som är knuten till julen. Cederberg Dimfig. 86 (1887). Omkring 40 granar spredo julstämning i de olika sjuksalarna. PT 1900, nr 302 A, s. 2. —
-STÖK. (jul- 1862 osv. jule- 1864) jfr -RENGÖRING. SöndN 1862, nr 45, s. 1. Hedin Pol 2: 555 (1911).
-SUGGA. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skymflig benämning på person som går på besök juldagen. Uppl. 2: 371 (1908).
-SVEN. (jul- 1886 osv. jule- 1844) [jfr nor. jolesvein] benämning på vart särskilt av ett slags andeväsen som enligt äldre folktro i vissa trakter under jultiden hemsökte gårdarna; jfr -FOLK. Dybeck Runa 1844, s. 117. Landsm. VI: XXXI (1886).
-SVIN. särsk. (i vissa trakter av Finl., starkt bygdemålsfärgat) = -SUGGA. Hembygden(Hfors) 1912, s. 52. FolklEtnSt. 1: 142 (1916).
-SYLTA, r. l. f. jfr -MAT. Topelius Sommarsjö 1: 73 (1897).
-SÅNG. (jul- 1577 osv. jule- c. 16161859)
1) sång som brukar sjungas l. är avsedd att sjungas under o. med anledning av julen; särsk. om dylik sång som står l. urspr. stått i samband med ngt (mer l. mindre dramatiskt) upptåg. InventHaraker 1577. Roos Skolg. 43 (1868). Celander NordJul 1: 334 (1928). jfr: Pilgrimens julsång. Heidenstam Dikt. 151 (1895; rubrik).
2) (†) julmorgonens gudstjänst, julotta. Messenius Christm. 246 (c. 1616).
-SÖCKEN, r. l. f. (i vissa trakter, vard.) söckendagarna mellan jul- o. nyårshelgen (l. trettondedagshelgen l. knutsdagen). Sundblad GBruk 134 (1881). Östergren (1929).
-TERMIN. (jul- 1889. jule- 16981714) (†)
1) julferier(na). VDAkt. 1698, nr 405. Arcadius VexjöL 34 (1889; i fråga om förh. 16711693).
2) om sockengångsförmån under julferierna. VGR 1714, Verif. s. 40. —
-TID. (jul- 1521 osv. jule- 15401929) [fsv. iula tidh] tid under vilken julen l. julhögtiden varar (ofta äv. med inbegrepp av tiden närmast före julen); tid(en) omkring julen. Vid jultiden. Under jultiden, förr äv. i jultiden l. om jultid(en). Om Jul tiidh. SthmSkotteb. 1521, s. 223. I Juletiden. Swedberg SabbRo 211 (1690, 1710). (Han) afled .. vid jultiden. De Geer Minn. 1: 172 (1892).
-TIDNING.
1) (†) i pl., om nyheter l. underrättelser som komma till julen. (Majorskan sade:) Kom, Augusta, och se jultidningar, läs hvad oss posten / Hemtade nyss. Runeberg 1: 325 (1841).
2) till julen o. med anledning av denna utgiven tidning l. tidskrift innehållande berättelser, dikter o. d.; jfr -NUMMER. Jultomten. Skolbarnens Jultidning. (1891). SD 1892, nr 326, s. 3.
-TOLFT. [jfr t. die zwölften] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, ävensom folklor.) sammanfattande benämning på de tolv dagarna från o. med juldagen till trettondedagen (vilkas väderlek enligt äldre folklig uppfattning förebådar de följande tolv månadernas väderlek). Landsm. 1911, s. 410. Nilsson FolklFest. 143 (1915). UpplFmT X. 2: 66 (1927).
-TOMTE. (jul- 1864 osv. jule- 1882)
1) tomte som enligt barnens föreställning tänkes uppträda under julen o. komma med julklapparna på julaftonen (o. vars roll vid detta senare tillfälle stundom framställes av en utklädd person); äv. oeg., om vid julen användt prydnadsföremål i form av en tomte. Jultomtar av ullgarn eller papper på julbordet. Jultomten 1864, s. 1. Juletomtar i hvar vrå / de skola allt bestyra. IllNissKal. 1882, s. 149. Jultomten .. har först på 1800-talet införts, på gr. av att man uppfattat engelska bilder av den vitskäggige Nikolaus som en tomte, och han har sålunda urspr. intet att göra med folktrons tomte. CWvSydow i SvUppslB 14: 712 (1933).
2) i pl. best., ss. namn på vissa välgörenhetssällskap som vid julen bekläda fattiga barn o. hålla julfest för dem. Barometern 1879, nr 6, s. 1. Sällskapet Jultomtarne (i Sthm) .. grundades i slutet av år 1870. SJultomtSthm 17 (1930).
-TRAFIK. om den starkt ökade trafik som med anledning av julen råder under tiden närmast före (o. under) densamma. SDS 1882, nr 596, s. 3. Döss o. Lannge (1915).
-TRÄD. (jul- 1819 osv. jula- 1896. jule- 18461891)
1) (jfr anm. sp. 235) i allmännare anv., gemensam benämning på träd som ställas upp inne i boningshuset l. utanför detsamma med anledning av julen. Sander i 3SAH 6: 4 (1891). Nilsson FestdVard. 31 (1925).
2) (jfr anm. sp. 235) träljusstake i form av ett träd, avsedd att (klädd med kulört papper o. d.) användas under julen. RedNordM 1913, s. 20. Celander NordJul 1: 136 (1928).
3) [jfr d. juletræ, t. weihnachts- l. christbaum; jfr -GRAN 2] (nästan bl. i vitter l. i högre stil) julgran. Atterbom Minn. 565 (1819). Tavaststjerna Aff. 63 (1890). (Julafton) Utan julträd. Utan julklappar. Wranér HelgdHvard. 190 (1893). Östergren (1929; angivet ss. mindre vanl.).
-TUNNA. (jul- 1820 osv. jule- 15611843) (i fråga om ä. förh.) tunna innehållande julöl. Svart G1 50 (1561). Wistrand NordMAllmog. 51 (cit. fr. 1673). Fatab. 1907, s. 239.
-TUPP. (jul- 1772 osv. jule- 1750) (jfr anm. sp. 235)
1) till julfirandet knuten, av halm l. trä förfärdigad fågelfigur l. figur avsedd att föreställa en fågel.
a) halmfigur som användes i vissa jullekar l. ss. dekoration på julbordet; äv. ss. namn på jullek med dylik halmfigur. Ihre Superstit. 20 (1750). Stiernstolpe Arndt 3: 61 (1808). Fatab. 1908, s. 99. Celander NordJul 1: 136 (1928). särsk. i uttr. ta jultuppen, jullek med ”jultuppen”, motsvarande leken ”ta julbocken” (se -BOCK 2 b). (Lundin o.) Strindberg GSthm 38 (cit. fr. 1772). Dybeck Runa 1842—43, 4: 60.
b) till stugans julutstyrsel hörande takfågel av trä, ”julduva”. Fatab. 1908, s. 85. Nilsson FolklFest. 190 (1915). Celander NordJul 1: 136 (1928).
2) julbröd i form av en figur avsedd att föreställa en tupp. MeddNordM 1893—94, s. 26. Nilsson HallMus. 61 (1902). ArkNorrlHembygdsf. 1919, s. 98.
-TYPPA l. -TUPPA. (jfr anm. sp. 235)
1) = -TUPP 1 a. Rig 1921, s. 34. Nilsson FestdVard. 149 (1925). särsk. ss. l. i namn på lekar vari ”jultyppan” användes. Broman HelsB 279 (1705). särsk.
a) i uttr. ta jultyppan, benämning på en jullek med ”jultyppan”, motsvarande julleken ”ta julbocken” (se -BOCK 2 b). Nilsson FestdVard. 137 (1925).
b) i uttr. locka jultyppa(n), benämning på en jullek som tillgår på så sätt att en person, sittande med förbundna ögon o. med en hopviken halmknippa i handen, lockar: ”typpa, typpa”, varvid de andra i leken deltagande söka rycka till sig halmknippan, då däremot den som sitter o. håller ”jultyppan” söker skydda den med en käpp l. dyl., så länge det finnes ngn halm kvar. Celander NordJul 1: 299 (1928).
2) = -TUPP 2. Celander NordJul 1: 194 (1928).
-UPPTÅG~02, äv. ~20. (jfr anm. sp. 235) om till julnöjena hörande (ofta mer l. mindre dramatiska) upptåg. AntT 2: 62 (1869). Julupptåg, såsom ”rida Staffan”, ”julbock”, ”tre vise män” och andra. 2NF 8: 767 (1907).
-UTSTÄLLNING~020. till julen anordnad utställning av handelsvaror, slöjdalster o. d. för försäljning. HforsT 1863, nr 295, s. 3. Julutställning af Konfiturer. SydsvD 1870, nr 202, s. 4. SvD(A) 1919, nr 328 A, s. 7. —
-VARSEL. i sht folklor. av äldre folktro till företeelser under julen (i sht julkvällen o. julnatten) knutet varsel. Rig 1920, s. 174. Celander NordJul 1: 217 (1928).
-VECKA, r. l. f. (jul- 1749 osv. jula- 1645. jule- 15401557)
1) i sht i sg. best.: den kalendervecka under vilken julaftonen l. juldagen infaller; äv. om de sju dagarna omedelbart före julaftonen l. juldagen l. efter julaftonen (äv. med inbegrepp av denna). Under, förr äv. om julveckan. VaruhusR 1540. VinkällRSthm 1557. Om Jula Wekan. VRP 1645, s. 93. Östergren (1929).
2) vecka under jultiden; nästan bl. i pl. 2NF 34: 728 (1922). Även annat som plågade Jonas under dessa ensamma julveckor. Siwertz JoDr. 333 (1928).
-VED. (jul- 1740 osv. jula- 18441847. jule- 16541747) för förbrukning under julen avsedd ved; särsk. (jfr anm. sp. 235) om den för julbrasan avsedda veden. HSH 29: 397 (1654). Modin GTåsjö 252 (1916). Julveden hade ju huggits, burits in och staplats upp redan på morgonen (av julaftonen). Celander NordJul 1: 158 (1928).
-VIPPA, r. l. f. (jul- 1888 osv. jula- 18631925) (jfr anm. sp. 235) om av halm hopvridna vippor o. d. som till julen pläga(de) uppsättas över portar l. dörrar l. under ryggåsen o. d. i stugan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 176 (1863). Nilsson FolklFest. 233 (1915). FoF 1921, s. 62.
-VISA, r. l. f. (jul- 1734 osv. jule- 1772) (jfr anm. sp. 235) jfr -SÅNG 1. Serenius (1734; under wassel). En Ny och vacker Juhle-Vijsa. (Lundin o.) Strindberg GSthm 38 (cit. fr. 1772). WoH (1904).
-VÄDER. om vädret under julen (särsk. under juldagarna). Vackert julväder. Lundin NSthm 151 (1888).
-VÄTTE. (tillf.) jultomte. Rydberg Vigg 6 (1871, 1875).
-ÄPPLE. jfr -GODTER, -MAT. SmålP 1890, nr 151 A, s. 1. —
-ÖL. (jul- 1790 osv. jula- 1893) öl som brygges för att drickas under julen. Möller (1790, 1807). Celander NordJul 1: 19 (1928).
-ÖNSKAN. tillönskan om en god jul. Wulff 85År 171 (cit. fr. 1868).
-ÖNSKNING. i sht i pl.; jfr -ÖNSKAN.
B (numera bl. dels arkaiserande, dels starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter): JULA-AFTON, -BLOSS, -BONAD, -BORD, -BRASA, -BREV, -BRYGD, -BRÖD, -DAG, -FEST, -FRID, -GALT, -GILLE, -GLÄDJE, -GRIS, -GRÖT, -GÄSTABUD, -GÄSTNING, -HALM, -HELG, -HELGDAG, -HÖG, -HÖS, -KAKA, -KALAS, se A.
-KALV, se C.
-KNUTA, -KORS, -KOST, -KUSE, -LEK, -LJUS, se A.
-MALT. (†) malt avsett för brygd av julöl. FolklEtnSt. 1: 225 (cit. fr. c. 1525).
-MORGON, se A.
-MOT, n. eg.: möte med julen; i sht i tillönskan godt julamot, god jul. Rudbeck Atl. 1: 94 (1679). Fröding ESkr. 1: 49 (c. 1885).
-MÅNAD, -MÄLD, -NATT, -OTTA, -PSALM, -RO, se A.
-SOMMAR, se C.
-SPÖKE, -TRÄD, se A.
-TUNGEL, se C.
-VECKA, -VED, -VIPPA, -ÖL, se A.
C (numera bl. arkaiserande, i sht i vitter l. högre stil): JULE-AFTON, -BISKOP, -BOCK, -BOK, -BRASA, -BRÖD, -BULLE, -BUSKE, -DAG, -FEST, -FODER, -FOLK, -FRID, -FRÖJD, -FÄGNAD, -GALT, -GRAN, -GRIS, -GRÖT, -GÅVA, -GÄST, -GÄSTABUD, -GÄSTNINGSPÄNNINGAR, -HALM, -HELG, -HELGD, -HELGDAG, -HÖG, se A.
-HÖGMÄSSA. (†) juldagens högmässa. Bureus Suml. 28 (c. 1600).
-HÖGTID, -KAKA, -KALAS, se A.
-KALV. (jula- c. 1645. jule- c. 16451888) (bl. arkaiserande i nedan anförda ordspr.) vid julen född kalv. Jula-Kalff och Påska-Grijs, / Gör Bonden rijk, och Hustrun wijs. IErici Colerus 2: 205 (c. 1645); jfr: Jule-kalf å påska-gris, dä’ ä’ just på käravis .. (karlavis). Sundblad GBruk 164 (1888).
-KLAPP, se JULKLAPP.
-KLOCKA, -KLUBBA, se A.
-KLÄDE. (†) jfr JUL-KLÄNNING. The ryttere Niels Boije haffver udi befalningh, haffve än nu icke bekommet theris julecläde, icke heller theris Valborgmesse penninger. G1R 26: 277 (1556).
-KLÄNNING, -KONUNG, -KORS, -KOST, -KVÄLL, se A.
-KYRKMÄSSA. (-kyrmässa) (†) julkalas, ”julgille”. Gyllenius Diar. 84 (c. 1660). Från kyrkian folgde myckit Adells folck Majoren hem, ty han giorde julekyrmessa, och thär drucko the och giorde sig lustiga. Därs. 231.
-LEK, -LJUS, se A.
-LÖN. (†) om den del (hälft) av lön som uppbars vid julen. G1R 10: 314 (1535). Celander NordJul 1: 99 (1928; efter handl. fr. 1500-talet).
-MARKNAD, -MAT, -MORGON, -MÅLTID, -MÅNAD, -NATT, -OS, -OTTA, -OTTESÅNG, -PREDIKAN, -PSALM, -PÄNNING, se A.
-RING. (†) juldans. Runius Dud. 3: 23 (c. 1700).
-RO, -ROVA, -RUS, -SKATT, -SNÖ, se A.
-SOMMAR. (jula- c. 1645. jule- c. 18801894) (numera bl. arkaiserande i ordspr. nedan) om jul med blid väderlek. Jula Sommar, Påska Winter. IErici Colerus 1: 32 (c. 1645); jfr: Julesommar gör påskevinter. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-STEK, -STJÄRNA, -STUGA, -STÖK, -SVEN, -SÅNG, -TERMIN, -TID, -TOMTE, -TRÄD, se A.
-TUNGEL. (jula- 17031730. jule- 16891839) (†)
1) om fullmånen närmast före l. på trettondedagen. Det fylle (dvs. fullmåne) som lyser först (felaktigt för före) 13 dagen eller 3 Konungars dag eller på den samma dagen kallas Juletunglet. Rudbeck Atl. 2: 185 (1689). Krook Alm. 1703, s. 21. Ullenius Röthm. § 52 (1730).
2) benämning på årets första månmånad (sträckande sig från fullmånen på l. närmast före trettondedagen till nästa fullmåne). Hiorter Alm. 1741, s. 8. Afzelius Sag. 1: 13 (1839).
-TUNNA, -TUPP, -VECKA, -VED, -VISA, se A.
-ÖNSKA, f. (†) julönskan. En slätter Jule- och Nyåhrs önska. Voigt Alm. 1686, s. 27.
D (†): JULS-DAG, se A.
Avledn.: JULA, v. (ngt vard.) fira julen; tillbringa julen (ngnstädes); numera vanl. med bestämning angivande var ngn firar l. tillbringar julen; stundom (skämts.): med festande fira julen. Dahlstierna (SVS) 116 (1698). Bark Bref 2: 4 (1705). Ännu en gång vill i Norden jag jula. Tegnér (WB) 5: 117 (1820). Förmodligen kommer jag att jula hos Geijers. Atterbom Bref 254 (1825). Olsson, som hade julat grundligt och var tung i ögonen. Heidenstam Alienus 3: 76 (1892). Östergren (1929).
JULAKTIG, adj. (mindre br.) som hör samman med l. bär prägel av julen; jullik. A.-b. Libraria har givit sin .. utställning .. en särskild julaktig prägel. SvD(A) 1921, nr 339, s. 7. De moderna julborden .. (äro) hållna i värdig och julaktig stil. NDA(A) 1931, nr 337, s. 16.

 

Spalt J 232 band 13, 1934

Webbansvarig