Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HETA he3ta2, v.1, pr. ind. akt. heter he4ter, vard. äv. het4er, pass. hetes he3tes2 l. (vard.) hets he4ts, äv. het4s, ipf. hette het3e2, äv. (numera bl. arkaiserande l., i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) het, sup. hetat.
Ordformer
(he(e)ta Mat. 23: 7 (NT 1526) osv. inf. pass. hetas G1R 3: 92 (1526) osv. hettas ÅngermDomb. 23/11 1631, fol. 48, CAEhrensvärd Brev 1: 149 (1788). heets LPetri Kr. 59 (1559). pr. ind. sg. akt. he(e)t(h)er G1R 4: 75 (1527) osv.; häter ConsEcclAboP 476 (1660). hetter SkaraStiftJordeb. 20 (1540), Thorild 1: 170 (1805). — pr. ind. pl. akt. heta Fosz 370 (1621) osv. hetta Dalin Arg. 1: nr 43, s. 6 (1733; uppl. 1754: heta). pr. ind. sg. pass. het(h)es Luk. 1: 36 (NT 1526) osv. hets G1R 11: 346 (1537), Edgren Kom. 75 (1891), Bergman Mark. 183 (1919). ipf. (stark böjn.) ind. sg. he(e)t JönkTb. 111 (1525), Tegnér (WB) 9: 146 (1841), Lundell (1893; betecknat ss. poet.). heett LPetri Kr. 6 (1559), Visb. 1: 305 (c. 1620). hett(h) LPetri Kr. 17 (1559), Carl ix Cal. 133 (1605). — ipf. ind. pl. he(e)to Ef. 2: 11 (NT 1526), Peringskiöld Hkr. 1: 36 (1697), Bååth EgilS 1 (1883; arkaiserande). hetto Rudbeck Atl. 1: 66 (1679). ipf. (svag böjn.) ind. heete Fosz 516 (1621), RP 7: 540 (1639). hete JönkTb. 126 (1533), Fernow Värmel. 325 (1773). heette Bureus Suml. 23 (c. 1600). hette Brahe Kr. 17 (c. 1585) osv. hetade Lundell (1893; betecknat ss. talspr.; fortfarande, bygdemålsfärgat, i Smål.). — ipf. pass. hettes (-is) BtFinlH 2: 26 (1538) osv. sup. hetit, -et Ef. 2: 11 (NT 1526), Judit 8: 2 (Bib. 1541). heet Rudbeckius KonReg. 68 (1614). heett LPetri Kr. 5 (1559). heedt Skytte Or. A 4 b (1604). hett LPetri Kr. 5 (1559), Sahlstedt (1773), Möller (1790, 1807). hetat Lind (1738) osv.)
Etymologi
[fsv. heta, kalla, benämna, kallas, motsv. d. hedde, nor. o. isl. heita, got. haitan, kalla, inbjuda, befalla, fsax. hētan, mnt. heten, holl. heeten, feng. hātan, fht. heizzan, t. heissen; från början reduplicerande verb av ovisst ursprung]
I. kalla; befalla.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) kalla l. benämna (ngn l. ngt så l. så); titulera (ngn så l. så); beteckna l. karakterisera l. rubricera (ngn l. ngt ss. ngt); i pass.: kallas, benämnas. Iagh henne (dvs. markattan) min Mödder (dvs. moster l. faster) heet. Fosz 517 (1621). Iagh (kan) .. icke heta thetta ogilt. Schroderus Os. 2: 102 (1635). Herr Brudgum I är säll, man böör Eer lykklig heeta. Lucidor (SVS) 210 (1672). Så länge Phoebus hetz de Lärdas Lius åg Sool! LejonkDr. 22 (1689). Det heter jag tala med förstånd. Lagerström Tart. 24 (1730).
2) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) uppmana, bjuda, befalla (ngn att göra ngt). (Greven svarade landtmarskalken) med jfrigt Mod han schulle inthet heta honom settia sig. RARP 3: 219 (1642). Therföre heta the, at sköfla och bränna Adelens Godtz, at sådane måste näffste blifwa. Widekindi G2A 16 (c. 1676; efter handl. fr. 1611).
II. [urspr. mediopassiv form (med refl. o. pass. bet.)] hava ett visst namn; kallas; lyda; betyda.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] för att angiva att ngn l. ngt har ett visst (individuellt) namn l. kallas l. benämnes så l. så.
a) med predikatsfyllnad som utgöres av ett egennamn (l. däremot svarande pron. l. adv.): hava l. bära namnet (det l. det). Jag heter Karl Sandkvist. Vad heter pojken? Han heter Per efter sin farfar. Hur heter du, Margareta eller Margaret? Nej, så hette han inte. Skeppet heter Fortuna. Mat. 2: 23 (NT 1526). Laban hadhe twå döttrar, the äldsta heet Lea, och the yngsta heet Rahel. 1Mos. 29: 16 (Bib. 1541). Fråger honom ännu en gång hvad han heter? Lagerström Bunyan 1: 148 (1727). Hvad heter grefvinnan S. i sig sjelf (dvs. vilket är hennes flicknamn)? SvTyHlex. (1851). Stycket (dvs. dikten) heter Aftonen. Wirsén i 3SAH 2: 162 (1887). En liten holme .., som hette så mycket som Rågholmen. Geijerstam FattFolk 2: 95 (1889). Han hette något på -hjälm. Melin Dikt. 2: 151 (1904). Vad heter han i förnamn? Auerbach (1909). — särsk.
α) (numera bl. arkaiserande l., i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) inledande en asyndetisk sats (likvärdig med en relativsats) av typen en man, heter N. Her kom en karl hete Nels i Bölarid. JönkTb. 126 (1533). Bolinus Dagb. 91 (1675). Tegnér (WB) 9: 146 (1841).
β) (föga br.) i uttr. heta efter ngn, ha fått sitt namn l. hava blivit uppkallad efter (ngn l. ngt). De gator, som heta efter Albrecht Dürer, Hans Sachs. Atterbom Minn. 198 (1817).
b) med predikatsfyllnad som utgöres av ett (konkret l. abstrakt) appellativ (ofta en titel, ett öknamn l. smeknamn o. d.): kallas; tituleras; benämnas, gå under namnet (det l. det). Ef. 2: 11 (NT 1526). J skolen heta Herrans Prester. Jes. 61: 6 (Bib. 1541). Dee fhå hetha både fårhufwudh och giet hufwun. ÅngermDomb. 1646, fol. 27. Högmodet (är) .. så högt stigit, at snarast sagt, ingen är så gemen, som ju icke wil heta och helsas Herre. Swedberg Schibb. 40 (1716). Den art af trolldom hos våra förfäder som hette ”galdr”. EHTegnér i Ydun 1870, s. 64. De i våra dagar framträdande konstriktningar, som kallas kubism, futurism och allt hvad de nu heta .. dessa vanskapta afarter af konst. NDA 1913, nr 252, s. 1. — ironiskt: oegentligt l. oförtjänt nog l. med en förskönande omskrivning o. d. kallas (så l. så) l. gå under benämningen (den l. den) l. passera för (att vara det l. det). Psalt. 73: 6 (Bib. 1541). (Påven Julius II) affhende monge Christlighe Öfwerheter Städher och Lähn medh wåld, och ladhe them vnder then Romerske Församblingen. Thetta heeter at förkoffra S. Petri Arff. Schroderus Os. III. 1: 11 (1635). Lagerlöf Kejs. 7 (1914). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) med prep. av: kallas l. tituleras l. benämnas (så l. så) av (ngn). (Fariséerna) wilia gerna .. heta aff menniskiomen Rabi. Mat. 23: 7 (NT 1526; Bib. 1917: kallas). Alt upror heter ju af de uproriska at förbättra. Oelreich 105 (1755). Almqvist AmH 1: 9 (1840).
β) med prep. efter: kallas l. benämnas (så l. så) efter (ngn l. ngt). Tu hatar Christum; then tu heter Christen effter. Swedberg SabbRo 281 (1701, 1710).
γ) i uttr. allt vad (så l. så) heter ss. emfatisk omskrivning för ”varje (utan undantag)”, ”alla”, ”alla slags”. Wårs Herras Iesu Christi Fadher, then ther rette Fadhren är offuer alt thet Fadher heter j himmelen och på iordenne. Ef. 3: 15 (Bib. 1541). Den (fientliga) stämning, som .. råder i Kina mot allt hvad utländingar heter. PT 1909, nr 288 A, s. 2.
c) (numera med ngt ålderdomlig anstrykning, i sht i högre stil) med adjektivisk predikatsfyllnad: kallas l. benämnas; sägas vara. Effter wij skole Christne hete. Svart Gensv. K 6 b (1558). Alle willie gamble wara, men ingen will gammal heta. SvOrds. A 2 b (1604). Ett anlete, som i tiden hetat skönt. Almqvist TreFr. 2: 203 (1842). (Kläderna) voro praktfulla nog, fast de hetat de sämsta i kistan. Heidenstam Svensk. 1: 44 (1908).
d) (†) med följ. inf., = III b. Iag skal heta wara edert huffuud. Svart G1 127 (1561; yttrande tillagt G. I).
e) [jfr motsv. anv. i fsv.] i fråga om ett ords l. uttrycks motsvarighet på ett annat språk l. i annan dialekt o. d.: uttryckas gm ordet (det o. det) l. frasen (den o. den). Stiernhielm Parn. 2: 5 (1651, 1668). Det befarades, att varan skulle, om den i större ymnighet frambragtes, falla i pris eller, som det hette, komma i vrak. Carlson Hist. 5: 84 (1879). ’Kön’ heter på latin sexus. EHTegnér i 3SAH 6: 223 (1891).
f) (mer l. mindre) närmande sig till l. övergående i bet.: (värkligen) vara (vad som benämnes så l. så), göra skäl för namnet (det l. det); ofta opers. det heter, det kan man (värkligen) kalla (så l. så), det kan (värkligen) sägas vara (det l. det). The heta wänner, som i nödh hwar annan hielpa och trofaste äre. Fosz 370 (1621). Kapten von Mek tog i sin tjenst en vanfrejdad person, som jag kört bort? Det heter att följa sina vänners råd! Almqvist TreFr. 1: 161 (1842; ironiskt). Allt hvad jag vann med mitt arbete där hette möda och armod. Wulff Petrarcab. 106 (1905). — särsk. (vard.) i uttr. heta duga, värkligen göra skäl för namnet l. benämningen, vara av fullgod beskaffenhet, ”inte gå av för hackor”. Det var ett hugg, som hette duga. Fryxell Ber. 4: 365 (1830). Hedin Pol 2: 349 (1911).
2) (numera föga br. utom i b) om ord l. uttryck l. yttrande: lyda (så l. så), hava formen (den l. den). Ordet heter så Schemhamphorasz. Bolinus Dagb. 24 (1667). Runius Dud. 3: 59 (c. 1710). Ej ro, ej rast, ej hvila, / Så heter hans paroll. Snoilsky 2: 58 (1881). — särsk.
a) (†) om egennamn. Hans nampn heter Gudz oord. Upp. 19: 13 (NT 1526; Bib. 1917: det namn han har fått är). Don Juan hette / Hans förnamn. Almqvist RMar. 35 (1834).
b) (fullt br.) om ord l. ordform betraktad ur språklig synpunkt: lyda (så l. så), (i en viss kasus l. ett visst tempus, i en viss dialekt, under ett tidigare utvecklingsskede o. d.) hava formen (den l. den). Dhe ära, (lat.) sunt, skriefwa the: the äro, heter thet. Swedberg Schibb. 451 (1716). Det heter nu god, i stället för goder, godvillig i stället för godvilluger. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 7 (1801). Verbet ”se” heter ”såg” i imperf. Schulthess (1885).
3) opers. i uttr. det heter (ofta, parentetiskt inskjutet, som det heter), det säges.
a) i fråga om ett bestämt (muntligt l. skriftligt) uttalande vid ett givet tillfälle, ett citat ur en författare l. av ett ordspråk l. allmänt talesätt o. d.: det säges l. står skrivet l. att läsa (där o. där) o. d.; ofta med inbegrepp av bet. 2. RP 7: 540 (1639). Thet heter så i Lagboken. Ihre (1769). Intet för intet, heter det. Björn Pap. 29 (1794). Hur det gick och hur det hände, / hon en liten gosse fick. / ”O, du lilla, söta ängel!” / nu det hette, hvar man gick. Wecksell Dikt. 96 (1859). Det heter hos Hesiodus, att man, om möjligt, skall i större mått återgifva det man fått. Cavallin (1875). Sylwan (o. Bing) 1: 21 (1910). — särsk.
α) i fråga om förevändning l. svepskäl l. överhuvud uttalande avsett att dölja värkliga förhållandet. FBurman i 1SAH 4: 45 (1791, 1809). Till förmon för Stanislav uppträdde Frankrike, såsom det hette, emedan han var Ludvig 15:s svärfar, men egentligen för att söka göra eröfringar vid Rhen. Pallin NTidH 126 (1878).
β) (vard., mindre br.) i överförd anv., övergående i bet.: vara fråga om, gälla. Här heter det Comparera (dvs. inställa sig inför rätta) eller visa Laga förfall. VRP 20/5 1734. Topelius Fält. 3: 6 (1858). Här heter det att se upp. Auerbach (1909).
b) i fråga om (allmänt gängse) mening l. uppfattning o. d.: det säges, man l. folk säger; det berättas; det förljudes. Och således hetter dhet sedan, att dhet hafuer warit partiske dommare. VDAkt. 1659, nr 230. Ja, nu mins jag, det hette värkligen den tiden, att det skulle bli ett par af Eder. Arkadius Pakkala 27 (1895). — (†) med inf. G1R 4: 75 (1527). Nu heter det vara Regeringens fel, att landet ej kan bära flera tyngder. ObjGästen 1829, nr 37, s. 4.
4) betyda, innebära, vilja säga; numera bl. ngn gg (vard.) i otåligt förvånad, klandrande l. tillrättavisande fråga vad ska’ det heta? o. d., vad ska’ det betyda? vad är meningen? vad är det för fasoner l. dumheter? o. d. De skola medh sin skada lära, / Hwadh thz heter gudinnor wahnähra. Asteropherus 12 (1609). Gustaf III, då han blef uppbragt, sade vanligen till den han talade med: ”Hvad skall det heta, min herre (min fru etc.)”? Crusenstolpe Mor. 1: 242 (1840). Det .. heter att förklara det obekanta med ett annat obekant. TeolT 1869, s. 147. Cannelin (1921).
III. [användningen, som väl får antagas utgå från I, torde dock i väsentlig mån bero på inflytande från ”kallas”, ”sägas”, ”berättas” o. d.] i pass. (i ett slags sekundär anv.): kallas; sägas.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (vard., numera mindre br.) med predikatsfyllnad: kallas för l. sägas vara (ngt); ofta i förb. vilja l. skola hetas (jfr under b). Dog schal thet wel hetas en stoor drapelig hielp. G1R 3: 92 (1526). Hwar och een, som will .. hetas en borgare. Annerstedt UUH Bih. 1: 324 (i handl. fr. 1636). Alla, som hetas ouppväckta. VexiöBl. 1826, nr 13, s. 2.
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] med inf. utan (förr äv. med) föregående att: (allmänt) sägas l. påstås (vara ngt, hava gjort ngt, hava skett o. d.); hava ord om sig (att vara ngt); anses (vara) l. gälla för att (vara ngt osv.); ofta i förb. vilja l. (nästan alltid med skeptisk l. ironisk innebörd) skola hetas vara (ngt), vilja resp. skola anses l. räknas l. gälla för (att vara ngt). G1R 1: 118 (1523). Elizabeth .. som hetes wara ofructsam. Luk. 1: 36 (NT 1526; Bib. 1917: säges). Brudens omgång, och gåfwors samkandhe utaf dhe budne gäster .. synnes mehr kunna förlijcknas widh betlerij, än tackseijellsse, som det skall heetas wara. HSH 31: 66 (1661). Böhmarne voro eller hettes vara katholiker. Geijer I. 1: 280 (1845). Ett land, som vill hetas vara kristet och som dock behandlar de kristna sämre än vad den hedniske turken gör. Månsson Rättf. 1: 242 (1916). — särsk. med uttryckligt bibegrepp av att det framställda påståendet icke är med värkligheten överensstämmande l. bl. utgör ett svepskäl l. en förevändning o. d. Ehuruväll dee (dvs. godsen) hetes vara donerade, so äre dee dogh uti sanningen dyrt köfte. OxBr. 8: 184 (1647). Fri hets han vara, är dock träl / Af tusen meningar för dagen. Böttiger 1: 147 (1841, 1856). Siwertz Lat. 180 (1924).
c) (vard., mindre br.) opers. med att-sats, förr äv. direkt anföringssats, = II 3. OPetri Kr. 255 (c. 1540). Iag (ville) ey giöra det, at det ey skulle hetas: den som går obuden till, han går otackad ifrån. 2RARP 6: 490 (1731). ”Ordning har jag velat hålla i mitt hus”, fortfor hon, ”och när man håller ordning, så hets det att man är elak …” Blanche Band. 159 (1848). Bergman Mor i Sutre 205 (1917). — i fråga om förevändning, svepskäl o. d. Gunborg Edlin är en skylt — .. Det hets att jag går till henne … Men egentligen är det till Brita Berg jag går. Edgren Kom. 75 (1891).
IV. [sannol. efter motsv. anv. i d.] (vard., mindre br.) opers. refl., = III c. Det hette sig, att Jakob fått en plats i Newyork. Hedberg Mann Budd. 1: 214 (1904).

 

Spalt H 860 band 11, 1931

Webbansvarig